20 april

Till idag hade vi bestämt att jag skulle fara till släktingarna ute på landet, men vilket väder. Det började redan igår afton att snöa och i morse var det en hel fot djupt och snöandet fortsatte hela förmiddagen med blåst och yrväder. Alla spårvagnar hade stoppat så min vän N... måste hjälpa mig till stationen. Det är på tåget jag nu skriver dessa rader. Tåget avgick klockan halv två och fulvädret rasar alltjämt. Det är en utmärkt station här i Mineapolis och vagnarna äro bekväma, men nog tyckte jag det var dyrt att betala 2,40 (dollar ?) för en resa på två timmar då jag för dessa pengar i Sverige kunnat resa hela dagen. Landet som vi nu genomfar synes vara odlat och välbebyggt med vackra villor. Landskapet var till en början lågt och jämt men förbyttes snart i skog och myrar. Yrvädret fortsatte som förut och vi kommo fram till Mora station halvannan timme försenade. Jag är nu vid stationen men ingen syns till som skulle hämta mig och hade således ingen annan utväg än gå till hotell och ligga över, få se hur det blir i morgon.

21 april

Så hett som det var i det lilla rummet i går afton så frös jag i morse när jag vaknade och när klockan närmade sig 7 steg jag upp, klädde på mig och gick ner. Det fortsatte ännu att snöa och yra på värsta sätt och jag var rådvill och jag tvekade att begära skjuts hos värden ty jag förstår att han ska vara dyrlejd när väderleken är så besvärlig. Men så ville han inte och då var det ingen annan råd än att öva sig i tålamod och vänta. På eftermiddagen slutade det snöa och jag gick ut för att se på staden som platsen dock kallades, den bestod av några handelsbodar, ett hotell, en eller två kyrkor, skola och några andra hus men det var svårt att komma fram ty ingen hade tänkt att skotta snö nu i slutet av april. Jag träffade några svenskar som underrättade mig om vägen till Maple Ridge, och en av dem som hade häst lovade att i morgon skjutsa mig dit ifall snön smälte ner något. Jag får således försöka lugna mig till dess. Hu, det är så kallt och ingen eld i stowen.

22 april

Nu på morgonen gjorde jag bekantskap med en ung man som talade svenska. Hans far var kommen från Hälsingland och hade varit här i 30 år. Han var vad vi skulle kalla banmästare på järnvägen och gossen var telegrafist vid stationen. Han sade att många av hitkomna svenskar föra ett mycket dåligt liv här. På hösten går de vanligen till skogen, slita och förtjäna kanske 150 dollar. När våren kommer gå de ner till stationerna och leva upp dessa pengar på saloonerna på några veckor tills flottningarna börja då de åter få god förtjänst några veckor för att så dricka upp även det. Sedan bär det av till Västern till de stora farmerna i Dakota och Nebraska där de så stanna över hö- och spannmålsskörden och tröskningen. Då de åter tar sig in till någon stad där saloonerna snabbt tar hand om deras surt förvärvade slantar och när de helt utblottade i regel inte har annan utväg än börja kretsgången på nytt med slitsamt skogsjobb.

22 april

I dag vaknade jag med obehaglig känsla av kallblåst och snöyra, jag klädde mig skyndsamt i kylan och gick ner i vardagsrummet, åt frukost, betalade min räkning tog min kappsäck och gav mig iväg med lätt hjärta. Det var dock ingen bekväm väg, snön låg alndjup och vägen bestod av två djupa hjulspår, där jag plumsade fram till en bro och där jag efter beskrivning skulle finna den gård där han bodde som lovat skjutsa mig. Men nu hade jag tappat bort vägen och inget spår syntes, jag traskade på i alla fall ett stycke till emot ett busksnår där marken föreföll högre och snön inte så djup och kom så småningom att hitta ett spår som förde fram till gården. Ägaren som satt inne i den varma stugan fann det dock omöjligt att för dagen företa den utlovade resan men bjöd mig istället stanna hos honom tills någon bättring i väglaget skett. Och vad ville jag göra. Anbudet var bra och jag fick öka på tålamodet och stanna. Mannens hustru var från Skåne och vi språkade åtskilligt om det gamla landet och om deras nya hem. De hade varit här i fem år och på denna plats hade de varit i tre år. För jorden hade de betalt 40 cent per acres, byggt ett litet hus på två rum och kök, hade 1 häst, 5 kor, kalv, gris och en höns­flock. De voro belåtna med sin lott och sågo framtiden an med förtröstan.

På eftermiddagen hjälpte jag till att bära hö från stacken in på skullen. Även den enkla ladugården var byggd i en backsluttning och delvis nedgrävd i marken. Det var endast självväxt hö i stacken som de kunde slå var som helst. På kvällen anvisades jag sovplats på vinden där det var gott om sängkläder och jag sov gott tills solen lyste in genom fönstret på morgonen.

23 april

Det var söndag men inte heller i dag blev det någon resa av. Snön var hård och tillfrusen, jag gick ut på förmiddagen för att se mig omkring men kunde ej komma långt i den lösa snön som började tina i solvärmen och det blev blött och slaskigt. Det är ett ganska ensligt ställe och i detta väder blir tillvaron rätt enformig. Huset ligger på en sandig höjd invid en å, det syns en liten koja till på den här sidan och en på andra sidan ån. Det är de enda grannarna inom synhåll. För övrigt är marken beväxt med små buskar av ek och andra lövträd, den övriga skogen är borthuggen.

24 april

Då kunde jag äntligen övertala min värd att vi skulle få ge oss av ehuru han ej var mycket villig därtill. Det var mulet och regnlikt men det blåste upp. Det tycktes lova gott och färden gick bra i början men när vi åkt en mil vid pass blev vägen ganska dålig och det började regna, smutsigt var det utan gräns men vi kom dock fram till slut. Efter allt detta besvär och dröjsmål blev det ett kärt möte med min ungdomsvän N.... i hans hem mitt inne i urskogen. Här tillbringade jag nu två oförglömliga veckor. Vädret vår fortfarande blött och kallt och marken var så vattenfylld som möjligt. Vi gjorde dock åtskilliga utflykter till farmare utomkring bl a till en släkting till N... som kom hit för 20 år sedan utan en cent i fickan. Under den tiden har han fött upp tio barn och hade nu en farm om 20 acres, som denna familj kunde leva på, hde ett någorlunda gott hus, maskiner och kreatur. Vi besökte även en familj som nyss byggt sig en stuga i skogen, där vi inträdde och mottogs av en ung kvinna med vackert utseende och snyggt klädd och inbjöds att sitta ner och språka medan hon skötte om sin bakning av det raraste vetebröd hon hade för handen. Fastän endast ett rum var färdigt var det snyggt och ordnat så även deras 2-årige son som lekte på golvet. Sedan baket var över gingo vi ut och sågo oss omkring. I stallet stodo två stora oxar, en kokalv och en hop höns. Flera stora höstackar syntes nere i dalen. Här träffade vi husfadern och inbjöds att dricka kaffe med smörgås och caces och maple­sirup (lönnsirap?).

Isante Countih, 4 juni

Vi reste med järnvägen från Mineapolis, morgonen var vacker och varm. Banan gick genom ett kuperat vackert landskap klätt i vårens grönska. Vi stannande i North Brand, därifrån hade vi 9 mil till Stormossen dit vi ämnade oss, men som det var lördag och vi trodde att farmarna vore inne i staden och vi möjligen kunde få åka med någon så väntade vi här till på eftermiddagen. Då var N... så trött att han ej orkade gå utan vi togo häst för 2 dollar och fingo åka trevligt efter en fin väg av tämligen lös sand. Efter två timmar var vi framme hos de gamla kära i N.... där vi mycket vänligt mottogs och på svenskt vis bjöds på kaffe och få vår tillfälliga bostad här. På kvällen gingo vi att uppsöka C... min kusin och träffade honom just då han höll på och bredde gödseln. Återkomna spisade vi och gingo till vila. Dagen efter som var söndag regnade det men vi kunde dock gå ett par mil till deras kyrka som ehuru liten ändå var trevlig där den låg gömd inne i lövskogen. På måndag besökte vi D... D.. en av de som för långe sedan bosatt sig här. Han hade det bra både vad hus, redskap och land angår. Vi stannade där över natten och gingo följande dag (7 juni) till Cambridge, under vägen besökte vi J E N.... Och 0 Engb. vackert beläget vid en sjö. Nästa natt stoppade oss T D Corn och H Cashier en gammal bekant nu ganska åldrig. Staden var liten men vacker med träd vid alla gator. Ett bra stort Corthause, skolhus, bank, såg, kvarn, vagn- och redskapsfabrik samt flera kyrkor. I eftermiddag gingo vi till E D... samt till Wis..., där vi logerade till följande dag som tillbringades hos P G... en gammal bekant från Sverige. Följande dag återvände vi till D L... som på lördagen skjutsade oss till stationen.

Lördagen den 24 juni En söndaqsskolfest

Elimförsamlingen hade anordnat en utfärd med sin söndagsskola.och klockan 8 möttes vi vid Soo Shopp. Färden med järnväg gällde 30 mil till en sjö Lake Salure, en mycket vacker plats. Framkomna hölls tal och sång av äldre och barn, sedan dukades middagen ur medhavda matkorgar, ett överflöd av mat som spisades gemensamt. Sedan gingo vi omkring och roade oss på åtskilliga sätt. Somliga vilade i sina hängmattor, andra pratade eller rodde ut på sjön och fiskade. Femtiden skedde uppbrott och hemresan anträddes och med tåget som ilade genom ett vackert landskap av kullar, skogar, sjöar och ängar och farmer med vackra lantgårdar vore vi snart hemma i staden igen

29 juni Minnehaha Falls

I dag har jag varit med ett sällskap vänner ut på picknick till ett, allbekant vattenfall omkring 3 milfrån stadens centrum, men gator och tomter äro utlagda efter hela vägen dit och många av tomterna  äro redan bebyggda, och spårväg är också framdragen. Klockan tio startade vi med "stretcarsen" som var fullsatt redan från början och när vi kommo ner i stan väntade en skara negrer som skulle ut för att ha söndagsskolfest. De var av alla åldrar från gråhårsmannen till dibarnet och av varierande färg från svart till vitt. Män och kvinnor och ungdomar trängde på för att komma med men de flesta fick invänta nästa tur av carsen. Nu blev det en stor trängsel i vagnen och som jag hört omtalas amerikanernas artighet mot kvinnorna trodde jag att det hörde mig till att stiga upp för att lämna plats för en späd kvinna med ett barn på armen och tre andra att tillse. Men jag misstog mig ty hon var svart och de flesta grinade åt min ridderlighet. Kvinnan tycktes också vara mindre tilltalad av tillbudet, åtminstone för sig själv ty hon placerade två av barnen på bänken och fortsatte stående hela vägen fram. Det förefaller mig som barnen här i landet fostras alltför tidsenligt, deras vilja ska vara allas lag. Framkomna till den märkliga platsen spriddes folket åt alla håll. Jag gick för att bese själva fallet och det var verkligen storartat för den som likt mig ej sett något liknande förut. Och anblicken var överväldigande, det var ett av det högtidligaste, det ljuvaste, vackraste och det mest obeskrivliga jag sett här i landet och jag gick därifrån mycket högtidligare stämd än när jag hade hört biskop V Schele i expositionsbyggnaden vid 300-årsfesten till minne av Uppsala möte. Till middagen samlades vi och slogo oss ner kring det rika matförråd som uppdukats av de vänliga fruarna. Efter middagen gingo vi över den dal som bildats nedanför fallet på en trappa med 275 steg till "The Soldiers Home" bestående av flera stora vackra byggnader av rött tegel belägna i en park för gamla soldater från inbördeskriget. Vi besökte flera av lokalerna som kapellet, läsrum samt en del sovrum. Överallt var snyggt och de gamla syntes ha det ganska bra men det saknades kanske något av det som gör ett eget om ock tarvligt hem dyrbart för en människa på ålderns dar. Väggarna voro överallt prydda med tavlor föreställande scener från kriget. Vid utgången frågade en av vårt sällskap efter en del byggnaders ändamål en gammal soldat ute på verandan, han upplyste vad flera av byggnaderna användes till men om en av dem på en hög och vacker plats sade han "Are for the big dog" som han uttryckte sig och visade att förnöjsamhet ej heller här är bofast ehuru den tycktes hava många av dess förutsättningar. Nedanför hemmet från en udde där Minnehaha Creks utfaller i Mississippi har man en vacker utsikt över den stora floden, där den lugnt och majestätiskt flyter fram mellan sina höga lövklädda stränder. Den är segelbar ett litet stycke uppströms till en fästning Fort Snelling. Vi återvände efter den djupa dalgången upp till fallet och man kan ej tänka sig en vackrare väg i synnerhet som sådana platser äro så ovanliga i detta land. Den lilla ån löper efter sin bädd som den gjort fordom då endast de vilda djuren, möjligen jagade av indianernas pilar, hade sina stigar. Efter dess stränder flyter dess vatten här fram lika obekymrat trots att det moderna livet vill inkräkta och omändra även här. Även om staden har gjort ganska mycket har den inte hunnit helt omskapa dalen. Träd och buskar frodas i äkta amerikansk frihet och bortskymmer på somliga ställen både vatten och land. Åter på andra ställen har vilda gränsarter tagit väldet. Uppe vid fallet är en stor bro och söder därom äro mängd trappor av sten samt en vacker park anlagd dit det njutningslystna Mineapolis på sommaren tager sin tillflykt, ty där finns ett par värdshus, en hop ponnies för ythyrning m m.

Hemfärden gick lätt och bra tack vare spårvagnsbolagets omtänksamhet att förse dess trafik med dubbla "carser".

Fourth july Vem har ej hört talas om ärorika fjärde juli och ehuru varje nation har benägenhet att på något sätt berömma sig av fädernas bragder, torde nog den amerikanska ha särskild orsak beundra dess stora samhälle. Men även här som i allting är detta folk fritt och gör som det behagar - jag menar när de gå att fira denna högtid. Somliga  resa bort för att hälsa på släkt och vänner på andra orter, en del fira den i sin familj, andra åter gå ut i det fria vid sjöstränder eller vackra platser i naturen tillsammans med familjer, vänner, matkorgar och andra tillbehör för nöje och vila. Men vad som inte får saknas är "fire works" mest för de uppväxande Yankies som under två hela nätter och denna stora dag antända en massa krut och patroner, större och mindre samt skjuta med pistoler och bössor timma efter timma utan att lämna ett ögonblick åt den människa, som är nog ofosterländsk för att vilja sova någon stund av dessa glada dagar och nätter. Även de äldre deltaga i detta skjutande med enkom gjorda större laddningar, gevär eller kanoner, avskjuta raketer eller andra fyrverkerier. Jag var bjuden med några släktningar på utflykt till en sjö "Lake Johanne", vi startade klockan sex på morgonen i en stor expressvagn förspänd med två vackra hästar och sällskapet bestod av minst femton större och mindre personer. Vägen var bra och vädret det vackraste man kunde önska sig och som avståndet inte var mer än 5 mil voro vi snart framme, men vi var inte ensamma, flera hade redan kommit till platsen som låg alldeles inne i skogen med endast ett par lantgårdar inom synhåll. Ute på sjön var redan en massa båtar. Folk kom oupphörligen körande hit och en del slogo upp tält för att bli kvar litet längre på detta behagliga ställe. Vår dag tillbringades först med en ordentlig frukost efter framkomsten, sedan hyrde vi en båt och det förde ut på sjön för fiske och andra påhitt. Att bada i det härliga ljumma vattnet var också en sensation som sällskapet flitigt hängav sig åt. Så förflöt tiden fort till det blev tid för middag, som tog singrundliga tid varpå vi dåsade bort i prat och vila och fruntimmerna togo sig en sjö- och badtur och tiden förflöt i bästa välmåga till det blev tid för eftermiddags­kaffe och i den vackra aftonen, vid sextiden företogs hem­färden och vi kommo in till staden just som solen gick ner bakom de gröna kullarna i väst. Sedan det blivit mörkt gingo vi ut att se allt fyrverkeri som blossade och tändes över­allt. Vi togo plats på ett ställe, på en hög och öppen plats där man hade utsikt över största delen av staden. Anblicken av skådespelet var överväldigande som man aldrig ens kunnat drömma om. Hela himlen och staden var upplyst av den mängd raketer och andra fyrverkeripjäser som alltjämt och oav­brutet steg mot skyn knallade och lyste i alla färger som finns. Vid tiotiden var det mesta och bästa över men helt upphörde det inte på hela natten. Vad nu ett sådant "fire works" kan kosta, säkerligen blir det miljonbelopp.

Lördagen den 8 juli

Hemresan lördagen den 8 juli var jag åtföljd av mina goda vänner åter på väg till stationen och det kostade på nästan lika mycket att lämna dem som avskedet i Sundsvall. Hustru och barn naturligtvis oräknat. De kära vännerna i Minneapolis har visat mig så mycken kärlek under hela tiden jag varit där och känner mig vara dem ytterst tacksam. Gud välsigna dem. Tåget lämnade stationen i St Paul just som solen gick ner och vi lämnade snart staten Minnesota och foro under natten genom Wisconsin. Det var en tämligen sval natt och jag som satt alldeles vid dörren där det drog häftigt varje gångdörren öppnades frös ganska obehagligt. När det blev ljust voro vi inne i ett kuperat och vackert landskap men det syntes ganska torrt och just ej så vacker årsväxt. Passagerarna på tåget förökades oupphörligt, allt eftersomvi närmaste oss "Wästerns Drottning" staden Chikago, som har en särskild glans över sig genom att världsutställning är här förlagd. Vi foro förbi en mängd stationer i stadens förorter innan vi kom till en av de större före huvudstationen. Det var väl ordnat på dessa stationer som nog var ganska behagligt ty det är en mängd "runnare" som söka efter rov på sådana ställen. Som jag var helt obekant var jag villrådig hur jag skulle bära mig åt men så kom där en man med en knippe "checks" på armen och frågade efter vårt bagage så visade jag mitt transfer ticket och fick en lapp i hatten samt ett motnummer på kofforten och när så tåget stannade på huvudstationen och jag kom ut på perrongen anvisades jag en plats i en omnibuss och jag fick åka till kontoret. Strax därefter var jag färdig för att besöka utställningarna. Vilka byggnader och anläggningar. Det är omöjligt för mig att beskriva vad man här ser men något kan väl nämnas: Women Building Childers, Guvermentets Transportutställning, Konstutställning, Fiskeriutställning m fl m, fl. Somliga av dessa upptager en yta av 30 till 40 acres. Vidare ha alla främmande stater sina byggnader samt alla stater i unionen sina. Dessutom en massa hotell och restauranger samt en mängd pelare, statyer och konstgrupper och fontäner tillsammans med trädgårdsanläggningar, kanaler, broar, dammar och pelargångar. Inom en särskild avdelning låg en mängd främmande byar och en hop av basarer, teatrar och panoramor m m. Det stora hjulet ej förglömmandes. Allt anlagt för att locka ur de besökande pengar. Inom utställningen var det en så enorm massa saker att se att det är mig att behålla något särskilt i minnet endast det att en grov trädstam i vilken urholkats plats för en våningshög trappa och andra ur vilka sågats bräder och så breda som en våning hög o s v. Kolstycken av ofantlig storlek, många sällsynta växter mest från Florida och Kalifornien och kaktusar höga som hus, en mängd olika folkraser iklädda sina nationaldräkter och mycket, mycket annat. De två dagarna jag tillbringade där gående och stående gjorde mig så trött som om man gjort de tyngsta dagsverken. Var också och besökte vännerna S... det var roligt att finna dem glada och belåtna med sin lott och att de hade det gott till både kropp och själ. Den 13 juli gingo vi med ett extra tåg från Chikago vid fyratiden och fastän tåget ibland gick ganska fort tog det oss två timmar innan vi passerat förstäderna och kom ut på Michigans landsbygd. Sommarens torka hade satt sin stämpel på växtligheten. Årsväxten var förstås längre kommen än i Minesota och Wis. Säden var mogen och skördades på många ställen. Mörkret avbröt vår utsikt över landskapet. Det var ganska svårt att sova i de trånga sätena, men natten kröp i alla fall sin kos och första titten ut genom kupéfönstret avslöjade dimma över landet som väl hade sin förklaring i det stora sjösystemets trakter, närmast hade vi sydligaste delen av Huron. Vi hade här den vackraste naturen när vi passerat den. Vid åttatiden hade vi nått staden Hamilton som ligger vid Ontarios västra ände. Vi fortsätter och kommer snart till Ontario station, platsen för de världsberömda Niagarafallen och vi stirra alla ut genom kupéfönstret för att få en skymt av underverket. Vi får dock snart veta att vi får god tid på oss ty tåget skall stanna och ej avgå förrän senare på kvällen, vi stiga alltså av tåget och söka oss fram så gott vi kunna. Snart omringas vi av folk som har vagnar och vill skjutsa oss men vi föredra att använda våra egna fortskaffningsmedel. Fallet omgives av en vacker park med gångar och soffor och detta må ju vara bra men den alltid påpassliga vinningslystnaden gör nog ej detta för att förbättra naturen utan för att tjäna pengar. Emellertid överlämnar jag åt andra att bättre beskriva detta storartade naturunderverk som nog flera tusen människor årligen bese, häpnar och fylls av beundran inför, så och jag. Jag vandrade omkring såsom i en dröm och förstummades inför den storhet som uppenbarar sig i Guds verk. För att komma ner till flodstranden på fallets nersida och få en rätt bild av dess imponerande höjd fanns en trappa med 250 trappsteg. När jag kom där nedtrippande blev jag alldeles våt av det finfördelade vattenstänket trots att jag hade paraply. Där fanns också en brygga som ledde ut över floden där nog anblicken torde vara ganska märklig men då detta fick beskådas endast mot en avgift av 20 cent avstod jag från detta och vände tillbaka uppför de 250 trappstegen, som blev ganska tröttsamt innan jag gått igenom hela den vidlyftiga parken och kommit tillbaka till stationen, klockan sex avgick tåget och ilade vidare österut genom ett väl odlat land och en stor mängd stora fruktodlingar. Torkan syntes även här ha varit besvärande och tycktes ha drabbat både hö och veteskörd, majsfälten syntes ha klarat sig bättre. Mörkret satts här punkt för vidare betraktelser.

15 juli lördag

Första anblicken av morgonen var ett riktigt bergland med många och djupa dalar. Det var genom en del av Pensylvania vi nu färdades. Snart kommo vi ner till låglänt sumpig trakt som räckte ända ner mot New Yersey och nådde så en station, Deprt, därifrån fraktades vi med ångfärja till den stora världsstaden New York. Här mötte nu ett antal omnibussar som tog oss vidare till Hoboken och vidare i samma omnibussar på en annan färja över till dockorna eller den stadsdel där de äro belägna. Där fingo vi vänta i fem timmar tills båten avgick klockan tre. Nu skriver jag detta ombord på "Hecklas". Vi ha just kommit ut i sjön och många har redan fått känna på sjösjukan, få se om jag klarar mig bättre än i våras, ännu har jag ej känt något trots att jag nyss varit ner och ätit supper. Av New York såg jag ganska litet så jag har ingenting att säga om den annat än det var en oerhörd trängsel överallt, på gator, på ångfärjorna och i dockorna, ja till och med i hamnen med sina många förgreningar var det som alla fartyg stångades och trängdes med de stora ångfärjor som ständigt löpte fram och åter mellan de olika stadsdelarna medförande en mängd hästar med fordon och de största lass samt en hord av människor som trängdes och knuffades.

Söndag 16 juli

Detta är min första heldag ombord. Vi ser just en ångare styra mot väster, efter sin långa färd över Atlanten och hur många som där nu gläds över att snart vara framme i det stora landet och kanske tro att de ens behöver arbeta utan allting här kommer av sig själv. Här ombord, är det inte så många passagerare som på hitresan. Styrman sade att vi komma nog att få en bra resa om det ej blir storm ty det är en dålig sjöbåt. Det är mest danskar och norrmän men också en del svenskar som utgöra vårt ressällskap. Här är brokigt liv, ett par flickor sjunger än på danska och ibland på engelska för den som vill höra bland de som rör sig omkring. Här är också en undersätsig och välmående gubbe som spelar gitarr och sjunger andliga sånger, somliga läsa, andra äta och dricka ur medhavda förråd och somliga helt enkelt promenera omkring.

Onsdag 19 juli

Det är nu fjärde dagen vi är ombord och vi har haft det härligast väder och allt har gått väl hittills men nog blir det enformigt i längden. Den gubbe som spelade och sjöng från början han är nu den mest kända personen här på båten. Han är vad jag kan förstå metodist från Lillehamar. Han och några andra predikar två gånger varje dag och en annan talar om nykterhet och sjunger sånger. Jag kan dock ej gilla deras tal, då de gå så grovt tillväga att de stöta bort flera än de draga till Kristus.

Lördag 22 juli

Vi har nu varit till sjöss en hel vecka och det syns som färden ska räcka en vecka till. Det är ett ganska enformigt liv man får föra men vädret har varit bra hittills och ingenting ovanligt har inträffat utom att ett sexmånaders barn dog i går. Åtskilliga segelfartyg har siktats under resan, en gång syntes fyra stycken på samma gång, det har sista dagarna varit ganska kallt.

Onsdag 26 juli

I dag passerade vi Hebriderna och går nu utmed Skottlands kust som är storartad vild och bergig. Höga klippor torna upp sig lodrätt upp ur havet så långt ögat kan se. I morgon hoppas vi om allt går bra gå över Nordsjön, och kan nu säga att vi krossat Atlanten. Sista dygnet har det stormat tämligen hårt men det har gått bra ty vi äro nu sjövana allihop. Det är ett riktigt oskick här ombord med denna ölhandel, varenda för- och eftermiddag säljes här öl i flera timmar till vem som helst så att många gå rusiga jämt. Sådant förekom inte på Atlantlinjens båtar som vi reste över med. Ogudaktigheten tar helt överhand här, oaktat all Petterssons predikan. Jag vill visst inte klandra honom ty jag hoppas att han har en god mening men han tycks ha förgätit rådet "Så mycket till Eder står haver frid med alla människor; nej tidigt och sent är han i dispyt med folk och åldrig ser man honom i samtal med vänner utan de som han får tvista med är hans ständiga umgänge". Så är han också ett dagligt samtalsämne, så nog gör han sig bemärkt.

Fredag 28 juli

Det var oroligare än vanligt ombord, klockan fyra voro alla ute för att hälsa de norske fjelde och det är verkligen någonting förtjusande i dessa majestätiska berg i synnerhet när man, som vi komma från en lång sjöresas enformighet. Dessutom är ju fäderneslandet tilltalande för alla och jag tror nog att känslan och poesin kan vara bra på sin plats ibland men håller ej alltid streck. "oj, så förtjusande den som ägde den" ropade en av sällskapet när han såg en liten stuga bland klipporna. Men besinnar man då, att man skulle leva på den lilla gröna fläcken som låg omkring kojan torde nog den nakna verkligheten framträda snart i all sin allvarlighet. Och det är just här som amerika tar loven av den gamla värden att de så prosaiskt det än må låta, de har plety of mat. Emellertid var vi snart i Kristiansand, där flera av sällskapet skulle landstiga. Det var en liten förtjusande by med det klara havsvattnet ända inne vid stadens gator. Inne i viken var en ofantlig mängd sjöstjärnor som simmade runt båten i det klara vattnet. I det vackra vädret fortsatte färden utefter den vackra norska kusten men Kristianiafjorden tog priset, mot aftonen löpte vi in förbi Oskarsborgs fästning på den sista biten av vår långa sjöresa in mot den norska huvudstaden. Här skulle en del av lasten lossas och lossningen satte genast igång med en gruvlig brådska. Vi skulle övernatta på båten men det blev ej mycken sömn, först höll vinschen ett förfasligt larm sen var några av sällskapet fulla som vanligt och förde oljud, i synnerhet en av dem skulle jag alltid minnas som ett exempel på hur en ung man inte bör vara. Han kunde med ett ord utöva alla möjliga laster under ett ständigt skryt därav, men han var stockholmare och hörde sålunda till artistokratien.

29 juli

Tidigt på morgonen voro vi ute för att hos agenten byta ut biljetterna men det dröjde så länge tills han kom att vi till sist ej höll på att hinna till tåget. Det lyckades i alla fall så att vi kunde lämna Kristiania klockan 9.15. Det gavs ej något tillfälle att bese staden och det var jag lika belåten för i glädjen över att nu börja närma mig hemmet. Snart voro vi utom stadens hank och stör och åkte genom ett vackert landskap ehuru årsväxten syntes vara ganska svag på de åkertegar som skymtade fram efter vår färdväg. Men det var vackert, solen lyste och den ena tavlan vackrare än den andra avlöste varandra tills vi nådde Kongsvinger, där älven krokar synes ytterst magert och fattigt ehuru fortfarande ganska vackert. Snart åkte vi över riksgränsen och äro inom Sveriges gränser.

Första stationen är Charlottenberg där våra saker skall undersökas av tullbetjäningen. Härifrån fortsatte vi genom en tämligen kuperad och föga fruktbar trakt tills man kommer till Arvika, där landskapet övergår till ett mera vänligt och fruktbart utseende och snart äro vi nere i närheten av Vänern där natur och årsväxt ger en mera vacker och frodig anblick som också synes vara fallet överallt i mellersta Sverige.

                                                                                                    Till sidans huvud