Berättelse 25 1


Familjen Nils Olov Larsson 1907

(Ur Sköns Norra Intresseförenings samlingar  02566-1)


ANTECKNINGAR FÖRDA AV NILS OLOV LARSON UNDER EN RESA TILL AMERIKA ÅR 1893


12 mars

Ehuru det numera ej anses för en lång resa att fara till Amerika är det dock ej utan att det känns lite underligt då man lämnar hemmet och de kära, låt vara endast för några må­nader, åtminstone tyckte jag så när jag den 12 mars 1893 lämnade Sundsvalls station och vännerna där vinkade sitt farväl samt i synnerhet dagen efter när jag måste lämna henne med de kära vännerna i Stöde. Resor äro dock så van­liga att intrycken snart utjämnas.

Järnvägsresan.

Med på tåget voro många som började samma färd och resan gick som vanligt med undantag att tåget för­senades genom snöhinder. Kl 2.10 ankom vi till Bollnäs.



14- 15 mars.


Lämnade Bollnäs kl 9.45 en klar morgon genom ett landskap, som liksom Norrland i övrigt är kuperat med sjöar och åar. Småningom övergår landet till större slätter där man ser hö och halmstackar ute på fälten. De största slätterna i Västergötland blevo vi ej i tillfälle att se emedan mörkret inföll redan när man lämnat Närke, och när vi på morgonen den 15 mars lämnade Falköping låg en tjock dimma över landskapet och berövade oss utsikten tills vi kom in i den steniga och ojämna delen av landskapet. Väderleken hade också under- tiden undergått en betydlig förändring, efter att på morgonen ha varit 20 grader kallt i Bollnäs hade vi i Göteborg fullkomligt töväder, som snart övergick i regn så att på morgonen hade snön '"smält och lämnat det mesta av fälten bara med stora vattensamlingar i fördjupningarna.


Göteborg. Storstad, ja om man får döma efter mängden av efterhängsna tiggare. Klockan 11.30 anlände vi till staden och möttes på perrongen av agenternas ombud, rysligt artiga och förekommande - tvärt emot vad vi fingo erfara senare. Vi blevo anvisade plats på ett s k hotell där vi fingo lämna våra saker varpå vi gingo till kontoret och köpte våra bil­jetter. Det nämnda hotellet var likt de s k bondstugorna i Sundsvall och det var så trångt p g a att 14 personer bodde i ett litet rum. Vi lågo tre i den säng där jag fick min plats och jag fick anstränga mig till det yttersta för att ej falla i golvet, dock kostade det 75 öre per nått.


 


16 mars

Vi gingo omkring i -staden och på aftonen voro vi ut på en predikan. Eftersom ett par av vårt sällskap voro druckna och stormade och levde vid hemkosten långt inpå natten fingo vi nästan ingen vila.


24 mars

I morse klockan sex stannade båten vid Irland, där vi nu legat hela dagen till klockan 9 em. Hon intog då några passagerare och post varpå vi avgick. Landet såg kuperat och vackert ut med vackra hus. När vi avgick sågo vi till vänster klipphöjder kala och dystra men storartade.


 


25 mars

Vädret var vackert men det oaktat inställde sig sjösjuka hos många.


 


26 mars

Söndag. Vackert väder men enformigheten blir mer och mer kännbar. Vi hade väntat på höra predikan ombord som vi ej fingo.


 


Liverpool (anteckningar om denna stad och vistelsen där 21och 22 mars senare ombord)


 


Framkomna till stationen där en mängd tåg oupphörligt kommo och gingo, söker vi våra kappsäckar och väntade både länge och väl innan ett ombud tog oss om hand och förde oss en lång väg till en svart och smutsig gränd, där vi blevo anvisade plats i små rum fulla med sängar av hopspikade bräder. Vi fingo middag av soppa, kött och potatis som på samma gång blev kvällsvard emedan det redan var afton. När vi nu skulle gå till sängs blev det litet bråk innan vi kunde få sovplatser till alla. Jag och några andra anvisades plats i ett rum som liknade en redskapsvind, avdelad med brädvägg, litet över manshög med en dörr. I det främre rummet var ett takfönster men i det inre där jag anvisats plats var ett fönster på väggen vars nedre del i likhet med vad jag såg på andra ställen kunde skjutas upp och således öppnas.


 


21 mars

Vi gingo efter frukost till Skandinaviska Sjömans­kyrkan fingo papper och kuvert och skrevo brev till hemmet. Sedan voro vi ute och gingo i staden. Där var en oerhörd rörelse både med handel och industri. I magasinskvarteren lossas och lastas en mängd varor på de stora åkarvagnarna, liknande järnvägsvagnarna därhemma. De har även stora grova hästar, vanligen två efter varandra, för vagnen och lasset är likt en järnvägsvagnslast. På aftonen voro vi inbjudna på ett möte för skandinaver vid ett sorts sjömanshem kallat "Strangert Rest" (Främmande Vila) där det först:talades på danska av en gammal snäll gubbe om Kristi kärlek till syndare. Sedan talade en svensk /norrlänning/ men hans tal var mycket innehållslöst och jag beklagar att ej en sådan plats var bättre besatt.


31 mars, Långfredag

Idag på morgonen blåste det medvind, vilket det ej gjort förut på hela resan, det varade dock ej länge ty redan på förmiddagen vände vinden på sydlig och ökade till storm som sedan på aftonen gick över på västlig. Båten rullar nu betydligt.


 


1 april

I dag är vi lovade att nå land, få se om det blir ett aprilnarri. Vi har stark motvind, storm. Måsar har mött oss idag på morgonen som vi nu ej sett sedan den 28, vi har gott hopp att snart få se land.


 

2 april Halifax

I morse nådde vi äntligen land, det första vi såg-av Amerika var en stad Felippe. Efter frukost blev vi tillsagda att packa ihop våra saker och gå upp. När jag kom upp var vi redan inne i hamnen, det syntes likt ett svenskt landskap med barrskog och något kuperat. Något snö syntes och de odlade fälten voro små. Staden syntes tämligen väl­byggd med fabriksskorstenar och kyrkor som befästningar både ovan staden på på en höjd på en holme mitt i farleden. Det var med verklig tillfredsställelse vi stego iland efter att varit ombord i 10 dagar. Vi anvisades till ett stort brädskjul invid dockan där vi stannade och visade våra bil­jetter samt fingo små pappbitar i olika färger, efter de olika järnvägslinjer vi skulle följa, att fästa i mössan. Sedan fingo vi stå i kö flera timmar vid biljettluckan och trodde nu att det värsta var över, men snart fingo vi höra än av den ene och än av den andre att våra saker skulle decinficeras och man hade-sagt oss det genom en tolk. Vi trodde det kanske var ett misstag och vände oss till tolken på båten och han förklarade att det endast var de som var från Tyskland som det gällde men omsider fick vi dock ,klart för oss att så måste ske. Vi hjälpte då till att öppna och bära in våra saker i ett sort rum med hyllor och fack så långt det rymdes och sedan i järnvägsvagnar som var därtill inrättade. Sedan insläpptes svavelrök och det skulle stå i sex timmar, som dock utsträcktes med 1k timme till. Under tiden fingo vi återigen stå i kö vid en lucka för att få betyg från läkaren och våra saker, så och så många kolli undergått decinfektion. Enligt löfte skulle våra saker vara färdiga kl halv nio men klockan blev tio och ändå öppnades inga dörrar. Kallt var det, ohyggligt och missnöjet var allmänt över att vi måste gå där ute på den öppna perrongen ända till mot midnatt. Då kom äntligen vederbörande och öppnade dörrarna. Men nu artade det sig till en verklig scen, man tänker sig en människomassa uppgående till minst 600 - 700 personer och alla tränger sig på en gång mot en liten dörr. Dörren måste stängas och flera poliser måste hålla väg öppen fram till dörren. Hamnarbetare föste ihop och lade i kofferterna och kärrade ut och man fingo taga reda på sitt så gott man kunde. Det måste dock anses som ett under om var och en fick igen sitt, ty fruntimerna tillätos gå in och söka ut sitt och det må tillåtas mig säga att många individer av det täcka könet syntes mig ha lika långa fingrar som någon annan. Emellertid fick man finna sig i sitt öde och protestera för döva öron ty ingen förstod oss. Missnöjet var dock stort och allmänt i synnerhet över att icke alla voro underkastade samma öde som de som hade biljett till Canada samt första och andra klass passagerare. Även de som kom från Tyskland sluppo undan och dock hade vi alla haft våra kofferter tillsammans i samma lastrum. Framemot klockan två voro vi dock färdiga att gå i vagnarna. Man hade läst i broschyrer utgivna av agenterna hemma i Sverige att man skulle få åka sovvagn på Canadas järnvägar, och det fingo vi nu erfara. Vagnarna äro som på de svenska järnvägarna indelade i säten för två personer med en gång i mitten-och här fingo vi nu sova så gott vi kunde under det tåget bullrade fullkomligt lika mycket som på någon bana i Sverige när det brusade fram över Nova Scotia.


 


3 april

Då de ej här som i Sverige ha namnen satta på stationerna kunde jag ej hålla reda på var vi befann oss. I morse när vi vaknade, om man nu kan tala om att vakna från en sömn man ej njutit, resa vi nu genom en del av Amerika och mitt öga spejar girigt ut över de skog och buskklädda backarna avbrutna med små odlade fläckar där jordmånen synes vara stenig och grusblandad. I mitt tycke synes landet fattigt erhur småstäder och villor vi fara förbi äro ganska vackert byggda. Klockan halv 3 kommo vi till en stad, St John, vid en vik av Atlanten med en mängd sågverk och byggd på en hop klippor. Därifrån foro vi igenom staten Maine som efter banan var föga odlad och beväxt med buskar. Att dock landet varit skogbeväxt kunde man se därav att på sina ställen lågo väldiga trädstammar utefter marken. Enligt vårt sätt att bedöma syntes dock jorden mindre fruktbar, men där vi sågo lantgårdar voro de vackert byggda. Jordmånen bestod så vitt jag kunde se av grov lera, röd till färgen.


 



4 april

Nu på morgonen när det blev ljust befann vi oss vid en slätt inne i skogen som här såg bättre ut än vi såg igår ehuru även här skogseld och skövling gått hårt fram. På några ställen såg jag röd ekskog som såg stilig ut, här och där sågo vi nybyggen i skogen som synes vara mycket beroende av skogsavverkning. Jag önskar att jag kunde gå av tågen för en timma så jag kunde gå in i en sån där nybyggd stuga och få mig litet mjölk, som jag nu ej smakat sedan Göteborg. På natten hade det snöat och det var ganska kallt men det oaktat var hettan inne i vagnen odräglig på natten. Fram på förmiddagen kom vi ner till mer odlade bygder med större åkerfält, ehuru jorden även här var stenbunden och mycket skogar. Vi sågo flera ganska vackra kyrkor. Vid 2-tiden passerades St Laurentiefloden på en mycket lång järnbro och det var ej utan att jag kände mig litet bävande när jag såg den väldiga floden djupt under oss. Vid närmaste station fick vi byta tåg och skildes nu från den del av vårt sällskap som reste till de östra staterna. De vagnar vi nu fingo voro verkliga sovvagnar och mycket bekväma jämfört med vad vi haft förut. Vi voro nu på Canadas område och fortsatte nu över ett ganska jämt land som delvis är odlat, men skogsmarken övervägen. Hästar, kor och får sågs här och där ute på ägorna, men ganska mycket snö syns här än. Mot aftonen nådde vi fram till en ganska stor stad Ottava där tåget stod en lång stund men som vi ej hade reda på någon avgångstid vågade vi ej lämna tåget.


5 april

I natt har jag sovit jämförelsevis utmärkt erhuru jag någon gång vaknat och känt mina arma utstående kotor värka, då jag vänt på mig på en annan sida och somnat om. Vi är nu längre norr i Canada än igår, det är obetydligt med snö men ganska kallt. Månen har lyst vackert hela natten. Resan går nu genom ett mera skogrikt land än igår, berg och dalar, vattendrag och sjöar omväxla. Efter ett långt stycke obebyggt landskap, vilt och bergigt kom vi fram på morgonen till en större station, Surbury, där banan grenar sig, ena vägen till det egentliga Canada och den andra fortsatte vi på genom en trakt om möjligt ännu mera vild och bergig. Skogen bestod mest av våra svenska trädslag tillsammans med ek, men skogseld hade nästan överallt förstört den grova skogen så att endast torra stammar står kvar. Jag såg här endast på ett par ställen frisk och vacker skog som dock på ena stället var ifärd med att avverkas med en hop kojor och arbetare intill banan. Vi fortsatte genom lika vilda bergiga trakter där man knappt ser någon människoboning utom några enstaka hus omkring stationerna. Vi sågo många småsjöar när vi närmar oss norra stranden av den stora sjön och Huron, dock så nära den att vi kunde se ut över dess yta. De tal­rika och stora berg som finnas här förmodar jag innehålla mineraler. På ett ställe kunde vi se en gruva som bear­betades. I annat fall skulle det vara oförklarligt varför banan fått denna sträckning. Längre fram vid en station Alskina fingo vi verkligen se några vikar av den väldiga sjön men som just då snöyra rådde kunde vi ej se så mycket av den. Under eftermiddagen kommo vi fram till ett jämnare och skogsbeväxt landskap med några smärre odlingar här och där och nådde så stationen Saint Marie. över en rysligt lång järnbro gick färden vidare mellan sjöarna övre Sjön och Huron och äro så inne i staten Michigan. Här skildes vi från en del av vårt sällskap som gingo på banan till Duluth. Vi fortsatte om en stund genom denna stat. Landet får ett allt jämnare utseende och farmarstugor synes allt oftare. Men snart äro vi på nytt inne i stora skogstrakter där skogen är grov och vacker. Mörkrets inträde berövade oss ytterligare utsikt och betraktelser.


 

6 - 19 april

Åter har en natt, den fjärde på tåget förflutit. Under natten har åtskilliga av sällskapet nått sina bestämmelse­orter och stannat där. När jag nu på morgonen såg ut genom kupefönstret var vi på väg genom en vacker skogstrakt men scenen växla som det gjort mest hela resan. Livet i vagnen ser tämligen familjärt ut nu på morgonen. Här i vårt närmaste säte bor en rysk familj, man hustru och ett 6 månaders barn som hon just nu ger di under det mannen samlar ihop deras sängkläder. Längre bort i hörnet är en familj som sägs vara ungersk. En gumma som under hela resan hållit en jämn aga både med sina egna barn och andra, de äro nu sysselsatta med att äta mat som de förstått skaffa sig från båten av det vi åto där. De flesta äro de skandinaver, där är en medelålders korpulent fru samt några flickor i färd med att tvätta och kamma sig i linne och snörliv under det några gummor syssla med sina kaffepannor, som är en verklig nödvändighet för en sådan resa. Vi äro nu inne i Visconsins område, landet är nästan ingenting odlat. Jorden består mest av sand och synes föga lämpa sig för jordbruk och är på många ställen beväxt med vacker skog som dock synes vara på väg att skövlas vid de många sågverken inne i själva skogen och utefter banan, somliga omgivna av samhällen nästan som städer härpå. Igenom vilda skogen fortsätter tåget oavbrutet och en mängd bibanor och stationer i alla riktningar åker vi förbi. Vad som mycket förvånar mig är att snön ligger kvar likadant som det i Norrland vanligtvis brukar göra vid denna tid, på något ställe har jag sett hästforor på väg över isarna. Vi fortsätter oförtrutet genom vildmarken förbi den ena stationen efter den andra med skogskojor och sågverk bredvid. På eftermiddagen kommer vi till en station, Canton där det var några farmer som var oss en glad omväxling. Snart är vi åter inne i skogslandet men det blir så småningom större omväxling; odlade tegar, skogar och sjöar. Längre fram ser vi mera av odlade fält med hö och halmstackar, kullar med lövskog som ännu har mycket av de gula höstlöven på de nakna grenarna. Mot kvällen närma vi oss äntligen målet för vår resa den stora staden Minnea­polis, där många av vårt sällskap skulle stanna. Efter det tåget stannat gick jag med folkströmmen över bangården till det stora stationshuset, i övre våningen där vi som ämnade stanna i staden blevo tagna in i ett inre rum som var stort som en ganska stor kyrka i Sverige men alldeles tomt utom ett slags bord lagt på ett par tunnor mitt på golvet samt några bänkar uppstaplade efter ena väggen, och så våra fyra å sex tältsängar. Vi voro ganska tacksamma över anordningen men på natten började vi frysa grundligt emedan natten var kall och ingen sorts uppvärmning fanns. Vi vaknade ganska tidigt och stego ur våra bäddar men väntade både länge och väl innan vi kommu ut, vi voro nämligen inlåsta. I det yttre rummet var det ett brokigt liv. Män, kvinnor och barn sutto i långa rader över hela det ofantligt stora rummet, somliga i djup sömn andra just uppstigna på sin i sanning hårda bädd. En del i färd med att äta frukost, andra skötande sina små och sedan så många som kunde få en plats i tvättrummet som fanns i ett annat utrymme. Nu öppnades också ett slags försörjning i hörn av rummet där man fick kaffe och bröd så långt det räckte även mjölk och lemonad, men trängseln gjorde det svårt även här. Nu kom också agenten för att dela ut biljetter till de som skulle resa vidare till olika platser, och nu blev det ett knuffande och ett bråk innan de som skulle med första tåget hade rest. Det blev en liten lättnad till nästa tåg avgått. Jag började nu undra huruvida det snart skulle bli min tur, då mitt namn ropades upp och jag fick träffa min vän N……  som inte sett varandra på 29 år. Det var allt litet underligt att nu träffas och tala om våra olika erfarenheter under denna långa tid. Jag blev nu införd i hans trevliga hem där jag tillbringade två hela veckor i den mest storartade gästfrihet. Det som mest förvånade mig att börja var de bekväma-bostäderna och möblerna. Man har ju sagt att de bo i jordkulor här tänkte jag alltid när jag såg att deras hem bestod av kök, matrum, bäddrum och i allmänhet även av ett förmak eller frontrum som det här kallas. Alla rum är matt­belagda och möblerade vanligen med möbler av ek i olika stil, rummen är alltid uppvärmda av en stor stove. På aftonen den första dagen jag var här voro vi till södra Baptistkyrkan på en fest som församlingen där anordnade för sin lärare pastor Bodien, det var första gången jag var i en amerikansk kyrka, den var ej särskilt stor men med trevliga bänkar i ek med mjuka dynor. I motsats till våra svenska kyrkor med sina klumpiga bänkrader, obekväma och föga in­bjudande i sig själva och sedan med tunga dörrar stängande ingången till dem för att nu ej nämna våra fattiga baptist­församlingar som vanligen ej ha råd med andra bänkar än några brädor lagda på bockar. Här är det nu fest, många predikanter tala kort och gott omväxlande med sång även kör och sedan gingo vi ner i den nedre salen där det bjöds på kaffe, caces m m. Söndagen var jag med vännerna N.... i deras kyrka som var ej mindre trevlig och där de verka med mycken nit för Herrens sak erhuru de ej är så särdeles många. De har nyligen köpt denna kyrka av en amerikansk baptistförsamling och har en ganska stor skuld men de de har sin gamla kyrka som de kan sälja och sålunda kunna komma på goda fötter. Söndag hälsade vi på hos släktingar i staden, arbetare som sades ha det jämförelsevis bra. Vi var bjudna på middag till några vänner Olsson, men var illamående och det blev mig en plåga att måsta tvinga sig till att äta för att inte förefalla alltför besynnerlig. På aftonen gingo vi åter i kyrkan där det först var predikan och sedan dop och till sist en nattvard då även jag fick deltaga. Under dagen blev jag presenterad för några bröder tillhörande försam­lingen och alla visade sig ytterst vänliga. Vad som här syntes mig synnerligen förträffligt var anordnandet av dopgraven, här var det ej som i svenska kyrkor att kandidaterna måste gå upp på en hög plattform ur vattnet som alltid ser mindre tilltalande ut, utan trappan ner i vattnet gick bakom väggen, så att man ej såg dem annat än i vattnet. Efter dopet var brödsbrytelse.

Måndag var jag ganska krasslig och det fortsatte i flera dagar. I sällskap med N... var jag ut och tittade på staden men att kunna beskriva denna stad skulle fordra minst ett års studier. Vi voro flera gånger och sågo det oerhörda affärslivet, de dyrbara byggnaderna och broarna över floden, de många fabrikerna, de ofantliga affärslokalerna där hundratals biträden voro sysselsatta att expediera denna mängd kunder som där trängdes. Det väckte ens förvåning och beundran och man känner sig främmande för alltsammans. En dag åkte vi ett sällskap ut för att hälsa på hos en gammal bekant som bodde långt ut i andra änden av staden, det var mulet men som det blåste betydligt trodde vi att det ej skulle bli regn, för övrigt var åkdonet med suflett så, vi gåvo oss iväg men det började regna mer och mer. Vi kom i alla fall fram och inbjöds att dricka kaffe. Under tiden ställdes hästarna ute på gården. Inne sutto vi och pratade om nytt och gammalt när det började hagla och när vi tittade ut hade hästarna blivit skrämda och givit sig ut på gatan. Ägaren N... gav sig raskt ut barhuvad, utan överrock och galoscher i den kraftiga hagelskuren med hagel stora som fingerändar som piskade allt och alla. Det gick dock snart över, hästar och vagn återfanns hela och vi kunde sätta oss till ett överdådigt kaffebord dukat som till en riktig måltid dock voro dessa vänner vad man här säger fattiga men det hindrade ej att de, som de sade, hade överflöd av mat. På hemvägen fingo vi åter en hagelskur på oss som skrämde hästarna så att de höll på att falla i sken av de stora och hårda hagelkornen. En dag skjutsade N.... till St Paul. Vi åkte genom förstäderna och fabriksdistriktet, efter samma gata som spårvagnen går mellan de båda städerna. Mitt emellan städerna är bebyggelsen glesare men när man närmar sig St Paul blir den åter tätare. Man kan säga att de tu äro ett. När man kommer in i den egentliga affärsstaden liknar den mycket en äldre europeisk stad med små trånga gator och med stora höga hus bland vilka Kapitolium naturligtvis intar främsta platsen. Här voro också ett flertal vackra kyrkor bland annat den katolska domkyrkan var den förnämsta, samt Mississippifloden med sin höga stränder och väldiga broar slagna däröver. På hemvägen körde vi en annan väg som förde oss över de höga sandkullarna varpå en del av staden är byggd. En vacker anblick erhuro gatorna ej äro så bekväma och ganska branta. När vi åter kommer inom M-polis område foro vi genom en vacker park som på sommaren skall vara idyllisk med sina små sjöar och lövklädda kullar. Vi sågo också en del farmer som nu är ofantligt dyra då de ligga så nära städerna. Många som köpte land här för 15-20 år sedan ha blivit rika genom att priserna stigit. Avstånden äro stora både på land och i stad. Gatorna är många och långa, tomterna stora och många. Stora parker och många andra öppna platser finns här mångenstädes. Kanske jag nu skall berätta om ett kaffebord som svenskarna här brukar, det är hos Mrs Hedlund, en vit duk på ett stort bord med stolar för sex personer och flera sorters bröd.


            Till nästa avsnitt

                                                                                 

Till sidans huvud



Vy från Sköns kyrka mot Ljusta på 1940-talet där familjen Larsson brukade jordbruks marken  Vid ladan på bilden ligger numera ICA Maxi i Östra Birsta.

(Ur Sköns Norra Intresseförenings samlingar  00565)