Årets bussutflykt (Troligen 1955)

Gunilla Andersson föddes 1946 och växte upp på Berghemsvägen i Johannedal. Hon gick i Fillans skola klass 1 - 6 och därefter gick hon i Haga-skolan.

Hon vill berätta om de årliga bussutflykterna som Johannedals fackförening ordnade för sina medlemmar med familjer.

Årets bussutflykt

Så här tidigt på morgonen är jag alltid sömnig. Pappa däremot är som vanligt pigg och glad! Han brukar reta mig när han kommer hem från nattskiftet och jag ska stiga upp och gå till skolan.

• Glada vi till skolan gå, jopphejdi, jopphejda, sjunger han och skrattar!

Jag har inte det bästa morgonhumöret då.

Men idag har jag sommarlov och han sjunger inte just den sången.

Kanske är han litet spänd inför den årliga utflykten som ska göras idag. Inte konstigt eftersom han har ansvaret för att allt ska klaffa.

Igår kväll stekte mamma pannkakor, kokade ägg och bredde smörgåsar. Hon skar lagom tjocka falukorvsskivor till pålägg.

• Har man bara en korvbit, så ordnar det sig! Min pappas lovord över detta gudomliga livsmedel är jag beredd att helt hålla med om.

I de två matlådorna av aluminium ryms också en extra korvbit om det skulle bli tillfälle att grilla korv över eld. Däremot blir det inte någon extra klick smör till pannkakorna. Mamma har redan lagt ut pappas byxor i år!

Kaffet är kokt och upphällt i termosen med korken noga nedtryckt. Hon sveper in den ömtåliga termosen i en handduk och packar ned allt i pappas portfölj. Unikaboxen får vila idag. Däri bärs kaffetermos, mjölkflaska och matlåda till vardags. Idag är det söndag.

• Din rödvita hängselkjol hänger på stolen i köket, säger mamma och viftar med den vita blusen som jag ska ta på.

Mamma är sömmerska och syr allt till oss. Inte pappas kostym, men hon lägger upp hans byxben och skjortärmar. Vi är korta i den här familjen, alla tre. Idag har mamma en småblommig klänning på sig med likadant tyg i skärpet. Jag har sett hur hon gör skärp. Syr och vänder det ut och in. Sätter fast spännet och gör hålen med en stans. Nu tar hon på sin kappa och en tyghatt.

• Jag passar inte i hatt, säger hon. Jämt!

Pappa har inte kostym utan byxor och vindtygsjacka. Och keps.

• Jag går före, säger han, och tar filten som han rullat ihop och bundit ihop med en läderrem. Inuti ligger min baddräkt och en handduk.

Han har bråttom nu, ska kontrollera att alla bussar kommit. Sedan ska alla som anmält sig prickas av och få veta i vilken buss de ska åka.  Det tar litet tid när alla ska samlas på vägen utanför bussgaraget vid fabriken. Mamma och jag behöver inte skynda oss. Det tar bara tio minuter att gå dit. Än är det litet kallt i luften så här tidigt på morgonen. Skönt att ha en kofta på sig.

• Hur många bussar är det i år, frågar jag.
• Fyra tror jag, säger mamma.
• Är det fyra dragspelare också? En i varje buss?
• Det brukar det vara, svarar hon.
• Då ska vi sjunga “Vi gå över daggstänkta berg, fallera” småsjunger jag och marscherar på.

De flesta kommer gående från andra hållet av samhället. Ganska många bor i egna hem, medan andra hyr av cellulosabolaget. Det är roliga namn på husen: Knubben, Kubiken, Sodom och Gomorra och Avundsjukan! Närmast fabriken ligger Banken. Där bor Sven-Erik och Gunhild. Han är med i fackföreningsstyrelsen precis som pappa. Det är de som ordnar bussutflykten. Nu går pappa mellan bussarna och dirigerar folk ombord.

-   Där är dragspelarna, utropar jag.

Frans Karlsson är en av dem. Hans pojke går i min klass, han heter Leif men kallas Frasse. Paul Forsman är en annan dragspelare som pappa känt länge. De spelade tillsammans i en orkester som hette Spelmanspojkarna när de inte hade jobb på vintern förr i världen. Pappa spelar fiol. Det lärde han sig när han växte upp på Nyvik på Alnön. Mamma är också uppväxt där.

• Hej, hej! Alla hälsar och skrattar när de stiger på bussarna.
• Härligt att komma iväg och se något annat än Johannedal, säger farbror Nisse.

Jag vinkar till mina klasskamrater Lisbet och Anita. De är kusiner, deras mammor är systrar. Nu är båda familjerna med, bröderna också. Och deras mormor som är så snäll!

Det verkar fattas någon. Pappa står kvar utanför vår buss. Nu vinkar han. Där kommer en kortväxt man småspringande. Det är Jonsson, en gammal ungkarl som pratar bonnigt. Han är visst från Indalsliden. Det hör man på i:na - iiindallsliiidn.!

Så brummar motorerna igång och hela raddan av bussar styr iväg.

Varje buss har en värd, pappa är i vår. Dragspelaren kopplar på sig spelet och snart är allsången igång.

• “En gång jag seglar i hamn, en gång är du i min famn”.......

Vilken stämning det är i bussen! Och pappa är i sitt esse.

• Nu åker vi söderut, meddelar han. Mot Gnarpsbaden!

Så tar han upp nästa sång, men jag kan bara refrängen:

• “Gå upp och pröva dina vingar och känn hur underbart det är

           därovan molnen du dig svingar och fröjdas åt att vingarna bär”.

Efter någon timme bromsar bussarna in. Det är paus för våra behov.

• Damerna till vänster och herrarna till höger, ropar pappa.

Själv tycker jag att det är väldigt pinsamt men pappa bara skrattar.

Snart äntrar man bussarna igen och strax är det åter sång och musik. Några karlar har smakat av matsäcken, kan man säga. Humöret är gott, det är söndag och inget knog idag.

Bussen svänger av från stora vägen och strax är vi framme i Gnarpsbaden

Här ska vi vara hela dagen! Vi ska bada och leka. Alla sprider ut sig och hittar en bra plats för sina filtar. Några killar rusar ner till vattnet. De har redan hunnit byta om till sina tarzanbadbyxor och kastar sig gastande i vågorna.  Sanden är så mjuk och fin här. På havsbotten har den formats till mjuka små vågor

• Gud va’ gott det är med pannkakor, utbrister jag mellan tuggorna.

Alla äter nu med god aptit och njuter av värmen från solen. Pappa sträcker ut sig på filten och blundar.

• Snart sjunger han “Här är gudagott att vara…” tänker jag, men han har visst somnat. Skönt, annars ska han alltid sjunga den!

Efter några timmar, när alla - barn och unga - har badat och badat och badat, blir det lekar för vuxna.

• Dragkamp, ropar Kalle Aronsson. Come on, gubbar!

Ett tjockt rep har dykt upp och pappor och pojkar är ivriga att delta.

Man binder en slips på mitten och sen börjar kampen. Harald Elf är domare. Hans fru heter Bojan och de umgås med mamma och pappa.

• Heja, heja, gott humör, det är det som susen gör! Heja, heja, heja!

Runt om de leksugna karlarna stiger hejaropen som hjälper till att dra. Olika gäng turas om. Nu har karlarna kastat av sig skjortorna och skorna. De svettas i solgasset och av ansträngningen. De som har vunnit släpper repet och förlorarna ramlar bakåt i sanden. Det skrattas och stojas.

• Nu blir det karlar mot fruntimmer, ropar Otto Nilsson.

Han är lång och smal och bor granne med oss. Annars brukar han inte vara så högröstad, utan en mer lågmäld man. Hans fru har ett annat sätt. Hon sätter gärna på sig en stor hatt när hon ska åka bussen till stan. Och läppstift!  Det har ingen annan tant.

• Kanske Otto fått något under västen, säger pappa. Sen ropar han: Bra idé! Var har vi alla damer från Akustiken? Ni kan klara av det här!

Akustiken är en av fabrikerna där det nästan bara jobbar kvinnor. De tillverkar takplattor, tror jag. Men det brukar vara oroligt där har jag hört. Pappa säger att de inte kan hålla sams. Det är visst en förman där som är populär. Jim heter han.

• Nu ska ni få se, ropar Anna-Lisa, kom nu så ska vi visa dem.

Under skratt och skrik tar nu kvinnorna tag i repet. I sina sommarklänningar och vita halsband hugger de i. De är utvilade och vid gott mod. Karlarna drar och drar och sakta men säkert rör sig repet åt kvinnornas håll. Med ett ryck lyckas kvinnorna få slipsen över till sin sida och matchen är klar. Karlarna ligger ner i sanden och skrattet ekar över badplatsen.

Nu blir det kaffe, saft och sockerkaka. Det är så gott! Men jag tappade min bit i sanden och det knastrar litet mellan tänderna trots att jag blåste och blåste.

• Jag går en runda och rekognoserar, säger pappa och är snart tillbaka.
• Hallå gott folk! Bakom björkdungen ligger dansbanan och musikerna har vi med oss. Kom och ta en svängom!

Snart hörs dragspelsmusiken ljuda och folk drar sig ditåt.

Vi barn är inte så roade utan går hellre till kiosken. Jag köper en kolaklubba doppad i choklad. Lisbets bror köper en kokosboll. Han får vit mustasch av allt klet.

Vi går närmare dansbanan. Där dansar man för fullt. Både vals och foxtrot. Evert och Elsa dansar visst tango. Snygga steg!

Solen är inte lika varm längre och det börjar dra ihop sig mot hemfärd. Men några har gjort upp eld nere på stranden och grillar korv. Det luktar så gott! Vilken tur att vi tog med falukorv! På en pinne steker jag min korvbit och snart är den svart av sot. Det smakar härligt!

Pappa går runt och får mana på en del att packa ihop och dra sig mot bussarna. Klockan sex ska bussarna köra hemåt. Till slut är alla ombord, eller? Nähä, inte den där Jonsson, som vinglande kommer släntrande mot bussen. Pappa ser arg ut. Jonsson klättrar upp i bussen och hittar sin plats framför oss. Man känner lukten lång väg, han sneglar på mamma.

• Han är sträng din make, han en’ Elof, säger han. Sen sjunker han ihop och sover djupt hela vägen hem.

Dragspelarna spelar litet då och då under hemfärden men nu är alla trötta och ingen orkar sjunga så mycket. Det blir någon vemodig sång som “Jag väntar vid min mila” eller “Vildanden”. Det är den sorgligaste sång jag vet. Varför ska de sjunga den? Man vill ju bara grina!

Jag tittar ut längs landsvägen men har tydligen somnat för jag vaknar till av att mamma ruskar på min arm. Vi är tillbaka på Johannedal. Alla tar sitt pick och pack, vinkar, ropar hej och tycks nöjda med dagen.

Mest nöjd verkar Jonsson vara och slänger fram näven till pappa.

• Du ska ha tack, ordförarn’. Dä’ va’ längesen en annan had’ en sån fiiinen’ dag!

                                                                                    Av Gunilla Andersson

                                                                                    Året var troligen 1955