Berättelse 24 1

                                   


Timrå den 4 juni 1995.


Hej Fredrik!


Det är Morfar som skriver brev till Dig på Din tre-årsdag.


Det här brevet blir nog det första och kanske också det sista brevet till Dig, som Du själv kan läsa för det dröjer väl en 4-5 år innan Du själv kan läsa det och kanske längre innan Du förstår vad jag har skrivit.


Det kan ju få vara ett brev även till Din bror Lars också och så har jag hört att du skall få ett syskon i oktober. Blir det en syster eller blir det en bror, tro?


Som du vet så bor Morfar och Mormor långt ifrån Dig, så det blir ju inte så ofta vi kan hälsa på Dig. Men vi har bestämt att åka ner till Sifferbo och ge Dig en present på Din 3-årsdag och valet av presenten är enligt mitt sätt att se, mycket norrländskt för jag bor ju i Norrland och Du i Dalarna.


Morfar har lärt sig att södra Sverige är Sveriges kornbod. Därifrån får vi vår mat  och från norra Sverige kommer vår välfärd.


Där finns vår skog som ger papper och bräder och våra forsar ger elkraft. Dessa tillsammans ger Sverige stora exportinkomster.


Hurra vad vi är bra i Norrland!


Eftersom jag är en äkta norrlänning så var det naturligt att jag valde en timmerbil som present till Dig. Det var lite lustigt när jag skulle skaffa timret till denna timmerbil. 


Jag kom då att tänka på när jag fick besked av Doktor Svensson på Sundsvalls sjukhus att jag hade svår cancer i magen och måste operera mig.


Då tyckte jag att det var konstigt att jag var sjuk, jag som då var i skogen hos min bror och avverkade skog. Det sa jag till doktorn och frågade om jag efter operationen kunde komma tillbaka till avverkningen igen.


”I bästa fall, ja”, sa Doktorn.


När jag nu kom hem en eftermiddag till Din Mormor med handen full av timmer till Din timmerbil då sa jag: ”Närmare till timmer än så här kommer jag inte.”


Man får ju känna sig glad ändå att man kan finna intresseområden som stimulerar ändå på detta sätt och finner att livet går vidare ändå.


Här var det tänkt att brevet till dig Fredrik skulle sluta men jag fick en tanke i mitt huvud. Kanske när Du blir stor kommer Du att tycka att det vore av stort värde att ta del av Din Morfars historia.


Detta låter ju lite ambitiöst från en som för övrigt är känd att ha svårigheter att uttrycka sig i skrift. Det är nog lite förmätet av mig, jag som har så lite erfarenhet av litteratur att ge mig in på att klä mina minnen från flydda dar i ord. Men har man ingen självkritik så får det bli som det blir.


Det sägs att om man rätt förstår samhällets utveckling på gott och på ont, så är det ett värde att veta hur det har varit. Jag kommer säkert att ha svårigheter med detaljer, det vill gärna bli för mycket av dessa.


 


Först vill jag börja med min släkts historia.


Min Farfar hette Jakob (död 1927) och min Farmor som hette Wilhelmina, född Högberg, (död 1903), de fick 5 barn.


Jakob köpte jordbruket på Hugsta som sedan min Far ärvde, han hette Fredrik . Jakob hade vid sidan av jordbruket också livdjurshandel och var slaktare. Eftersom jag av förklarliga skäl inte har några minnen av min Farfar och Farmor så får det bli hörsägen som säkert är sanna.Min Mormor Margareta Palm (död 1927) föddes i Leksand.


Morfar, Andreas Jonsson (död 1924) hade ett jordbruk i Maland i Sköns socken. Sonen Waldemar, min morbror ärvde jordbruket.


Min Mormor Margareta Palm hade en syster som hette Karin Palm som också var född i Leksand och hon har nedtecknat hela sin levnadshistoria.


Den har jag fått i present på min 60-årsdag. En mycket värdefull historisk levnadsbeskrivning.


Kanske Du blir intresserad av släkthistoria när Du blir äldre. Då finns det ju här ett dokument mer än 200 år gammalt.


Nog om detta.


Nu är det hög tid att berätta om Din Morfars levnadshistoria.


Jag har många gånger fått frågan vad jag först kommer ihåg i mitt liv.


Det är när jag som 7-åring kommer hem från småskolan i Hillsta och min Mamma bjuder på stuvade makaroner och köttbullar, naturligtvis hemlagade.


Hon malde köttet själv med en handdriven köttkvarn.


Hur var jag klädd?


Jag hade långa hemstickade strumpor som nådde upp till låret och hölls uppe av ett livstycke med ett strumpeband .


I strumpans överkant var det en knapp isydd som strumpebandet var fäst i.


För övrigt var mina kläder hemsydda på min Mammas trampsymaskin. Hon var säkert en duktig sömmerska.


Hur klarade vi fem barn av den dagliga hygienen?


På sommaren gick det väl rätt så bra, då fick vi gå ned till Alnösundet till en badplats som hette Gubben. Jag minns så väl att innan jag fick löfte att gå, så måste jag först ta en matsked ricinolja. Jag led redan då av trög mage som jag nästan resten av livet har lidit av.


Ricinolja var fasansfullt elakt. Förutsättningen för att jag skulle kunna svälja den var att jag fick lingonsylt efteråt.


Hur bodde vi?


Ja, som alla bondgårdar så var de rätt så stora fast jordbruket var rätt så litet.


Det kunde föda fem kor och en häst.


Detta gjorde att vi hade hyresgäster och Mor som var den drivande kraften beslutade att öppna en diversehandel i två av rummen med ringklocka i dörren,


så när det kom en kund hörde Mamma det i sitt kök.


Jag kommer väl ihåg hur vi barn var i och nallade chokladrutor från en stor chokladkaka, tre små rutor för ett öre. Det var andra priser på den tiden.


Det fanns allt denna affär från det nödvändigaste i matväg till hästselar, hästskor och klänningstyger.


I övrigt vad beträffar husets bekvämligheter.


Vi bar in drickvatten från den oss med handkraft grävda och sprängda 18 meter djupa gårdsbrunnen med handpump. Sedan bar vi ut slaskhinken till slask-kasa bakom ladugården.


Där låg även vårt utedass inget toalettpapper hade man på den tiden utan det fick duga med gamla Sundsvalls Tidningar med mera. På den tiden hade varje gård en bränngrop och dit bars allt skräp som inte hade något värde och sedan brändes det upp.


Mamma och Pappa låg i kammaren vi pojkar låg i köket. Var våra systrar låg har jag glömt. När vi pojkar blev äldre, 10-15 år, flyttade vi upp på övre våningen. Det var en ständig strid på vintern, vem som skulle ha ansvaret för eldningen.


Troligtvis ville ingen gå i vedboden och hugga spisveden.  Följden blev ofta att vi bäddade ner oss i fårskinnsfällar, för spisen förblev oeldad.


Man kan ju räkna ut att den personliga hygienen inte kunde bli så bra.


Vi hade en kopparreservoar inmurad på sidan av vedspisen. Det var att ta lite varmt vatten därifrån och resten kallvatten i ett litet handfat och detta skulle sju personer syssla med på morgonen.


Du, Du kan ju tänka Dig, påfyllning av vattenämbaret och ut med slaskhinken och så vidare.


Två gånger under den kalla årstiden badade vi i förrummet där grisen vistades ett rum där vi också kokade grismat.


I den grytan värmdes vattnet upp och hälldes i ett rostigt badkar. I detta badkar badade hela familjen i ett och samma vatten jag vill minnas att det var en härlig känsla att kliva ner i härligt varmt vatten och tvätta sig alltid strax före jul.


Efter badet sprang vi på utlagda bräder med endast handduken om oss upp till bostaden där vi fick rena kläder.


Levde vi gott på vårt jordbruk?


Ja, något överflöd var det inte men snarare hade vi det bättre än verksborna, (de som jobbade i brädgården och på ankarboardfabriken på Johannedal).


Vi hade ju potatis, fläsk, kött, mjölk och mjöl som vi producerade själva men eftersom vi bara hade fem kor och en häst så blev ju inkomsterna små så det gällde säkert att man fick vända på slantarna innan det köptes något.


Det gick ju omkring gårdfarihandlare på den tiden som sålde underkläder, skor, tyg med mera. Detta var före innan vi själva öppnade affären.


Vad man roade man sig med?


En sak som jag kommer på var att vi rövade skat- och kråkbon.


Min kompis Bengt Erik Svensson, som var närmaste granne, var den oslagbare mästaren att röva bon. Den svåra tekniken var att äntra upp på en kal stam som var fyra, fem meter hög och plocka med sig äggen i mössan. Sedan räknade vi vem som hade flest ägg.


En annan sysselsättning vi roade oss med var att leta skatter.


Det gick till på det sättet att vi hade ett pärgräv och gick och grävde i de flesta gårdarnas bränngropar. Alla gårdsägare hade en bränngrop som de kastade allting som de inte hade användning av.

Vi grävde fram allt som blänkte. Vår fantasi hade inga gränser, vi såg i ett värde i alla föremål vi hittade. En annan sak var att man gjorde små paket eller tog en gammal börs som man band fast med en smal tråd och lade på vägen.  Själv låg jag gömd i ett djupt dike och när någon gick på vägen och tänkte ta upp detta så drog man undan det.


Ett annat jäkelskap man gjorde var att man snickrade en träklubba som man slog i knuten i all mening att få jagis. Detta gjorde man tjugo dagar efter jul, (tjugonde Knut).


Detta gjordes efter mörkrets inbrott så husbonn fick aldrig tag i en.


Jag har tidigare fått leta skatter ur ett barns fantasivärld men i detta fall skall jag berätta om skattletning på riktigt. Nu är jag 12-14 år gammal.


För att Du Fredrik skall förstå det måste jag berätta en historia om när vi grävde och sprängde en vattenbrunn till gården. Då lejde vi en bergsprängare som hette Pelle Stendahl, en 50-60 års gubbe. Där nere i brunnen satt jag tillsammans med honom. Jag höll i kolstålsborren och Stendahl höll i släggan och medan vi borrade hålet i berget så sjöng han en taktfast ramsa som gjorde att han i varje takt slog ett slag och jag vred på borren ett kvarts varv.


När hålet hade ett tillräckligt djup, ca 50 -60 cm, då laddade Stendahl hålet med dynamit, satte på en knallhatt och stubintråden, ca en meters längd, trädde ner den i hålet tillsammans med dynamiten och tände på stubintråden. Kvickt som sjutton klev upp för stegen väl uppe så skrek Stendahl, ”TÄNT VAR DET HÄR”, för att ingen skulle närma sig brunnskanten.


Med den långa historien kommer nu min egen skattletarhistoria


Det var och är ett faktum att hemma på Hugsta med omnejd finns många gamla gravhögar. Där grävde Bengt Erik och jag febrilt efter de verkliga skatterna och eventuellt någon dödskalle.


För att göra jobbet lite effektivare kom jag att tänka på att jag visste ju hur man hanterar dynamit med tillbehör och jag visste var pappa hade gömt den. Jag gick in i köket, hämtade tändstickor och gick sedan ner till stallsvalen. Längst upp i ett skåp fann jag det jag ville ha.


Sedan gick vi ner till Ingeskogen där graven fanns och jag laddade som Stendahl hade lärt mig, stack in alltsammans mellan några stenar, tände på stubintråden och sedan sprang vi och ställde oss bakom ett träd.


Det dröjde inte länge förrän det small och sten och jord flög upp och bildade ett rökmoln.


Det dröjde inte länge förrän pappa kom springande till Ingeskogen och fick tag på mig och Bengt Erik. Pappa var skräckslagen och mycket arg. Jag tror att jag aldrig har fått spå mycket stryk som den gången så det gjorde jag aldrig om.


Tanken är att Din Morfar och Mormor skall komma ner till Sifferbo på Din treårsdag och då fick jag en tanke, att när Du fyller 33 år då är det hundra år tillbaka i tiden när jag var tre år.


Så avancerade övningar som jag fick se när Du bara var två år, när Du tillsammans med din Far satt på bensintanken på Pappas motorcykel och till min förskräckelse körde rally. Jag är ju inte så säker på att Du kände någon tillfredställelse men Din Pappa hade säkert roligt.


Detta ger mig en påminnelse om när jag satt bredvid min Pappa i hans bil och iakttog hur han startade sin bil.  Jag, som 7-8 åring, klev in i bilen, som stod utanför det nybyggda garaget, trampade på själva startknappen i golvet och visste ju


ingenting om växeln. Bilen startade och växeln låg i, bilen gick direkt in i garaget mot den gjutna väggen och kofångaren gick sönder. Pappa hörde vad som hade hänt och naturligtvis fick jag stryk igen.


I detta sammanhang kan jag nämna att min Far var bland de första som hade droskrörelse i Sköns församling.


Jag träffar än i dag jämnåriga kamrater som talar om att deras mammor har berättat att när de skulle födas så skjutsade Fredrik Högberg in dem på BB.


Man kan ju tala om att bensinpriset då var 23 öre/liter.


Jag vill inte påstå att mitt liv har kantats av bestraffningar men du kan ju få ta del av med disciplinen som rådde i skolan. Jag minns en episod från småskolan. Jag kom inte så bra överens med en pojke från Johannedal. Han satt i skolbänken framför mig. Vi höll på att klippa figurer av ett svart gummerat papper som vi sedan klistrade in i en ritbok. Nu visade det sig att jag hade tappat bort min sax.


Då smög jag oförmärkt fram till Erik Wikner som satt framför mig och tog hans sax. Det dröjde inte länge förrän Erik började gasta att någon hade tagit hans sax.  Fröken Lina Sjöstrand förhörde oss vilken som möjligen hade tagit saxen men ingen erkände. Men så började fröken misstänka att det var jag och då sade hon med skarp röst; ”HAR DU TAGIT SAXEN AV ERIK?”. Nä,hä, sa jag.


Kliv ur bänken sa fröken och där på sittbänken låg saxen.


Fröken blev så arg och sa åt mig lägga händerna på bänklocket vilket jag då måste göra och hon tog då pekpinnen och slog till mig över fingrarna. Oj, vad det gjorde ont!


En annan gång när jag gick i folkskolan vid Sköns kyrka och hade en lärare som hette Ture Egelfeldt, hände det väl att man kom in lite för sent till lektionen eller


att man hade kastat en snöboll som träffade lite olyckligt. Det medförde att jag fick sitta kvar efter skolans slut, och lära mig en psalmvers utantill.


Jag har nu tittat i psalmboken hur psalmen löd:


O, Herre Gud vad har jag gjort


Nu först jag varse blivit


Hur jag ej levat som sig bort


Som Du mig föreskrivit


Så djupt mig lasten hade fört


Att detta medel du behövt


Att mig till sansning väcka.


Jag har alltid varit urbota dum att kunna lära mig något utantill och i synnerhet en sådan psalmvers. Eftersom jag aldrig lärde mig den så återkom den varje gång jag fick bestraffning att sitta kvar.


Min skolgång var ju hela tiden för mig ett måste och resultatet blev ju därefter.


Min strävan var att på de prov jag måste genomgå så var jag alltid nöjd om hälften minus ett var rätt för det räckte för betyget B som var detsamma som godkänt. Det enda som var bra med skolan det var när skolbespisningen som började läsåret 1936-37. Då var det slut med smörgåsen och mjölkflaskan.


Jag tyckte, att den havregrynsgröten med socker på, var det bästa jag kunde få.


Så var det Fredrik på min tid i skolan.


Att jag långt senare själv blev lärare det har jag svårt att fatta.


 


Jag, såväl som andra barn ju intresserad av djur och detta ledde fram till att jag fick en kaninunge av en kompis i Johannedal, Henry Forslund. Den tog jag under rocken och gick hem med.


Jag hade den de första dagarna i en sockerlåda från affären vi hade. Sedan snickrade jag mig en kaninbur uppe på ladugårdsvinden.


När kaninen blev stor och av någon konstaterats att den var en hona så sa Pappa att jag skulle ta reda på var det fanns en kaninpappa. Sagt och gjort. Jag fick reda på att det fanns en kaninpappa i Målås, ca 5 km ifrån oss. 


Nu var det vinter och kaninen var stor så jag kunde inte bära den. Gör en pulka åt den och åk skidor till Gustav Vedin i Målås, sa Pappa. Sagt och gjort.


Jag fixade det och lämnade kaninen där en vecka, tog hem den och efter 30 dagar så hade honan fått 8 kaninungar.  Innan våren hade jag en hel kaninfarm.


Fortsättningsvis bidrog jag med en hel del mat till familjen. Kaninkött tyckte jag var en delikatess, men slaktade kaninerna det gjorde Forsberg, som blev kallad   trots att min Pappa var en känd slaktare.


Kaninskinnet sålde jag till en uppköpare i Sundsvall. Jag vill minnas att jag fick två kronor/styck .


Nu får det vara slut på minnen från barndomstiden även om det finns mer att berätta.


Det blev ju rätt mycket av lek, bus, dumheter och hyss som tydligen gjorde livet spännande. Men sanning var nog den att den mesta tiden gick åt till att göra nyttiga saker.


Och vad var det då?


Jo, att hjälpa till med arbetet på jordbruket, ända från 7-8 års åldern som t.ex.  att bära in ved till spisen och till  kakelugnarna, bära in vatten och bära ut slaskhinken. Åh, Fredrik, jag var ju kaninfarmare också.


Om man drar paralleller med dagens moderna uppfostran när det gäller att sätta barnen i arbete i hemmet så är det nog en helt väsensskilt. Då var det inte tal om att


ifrågasätta eller att säga att det där vill jag inte. Det var bara att lyda och göra det föräldrarna sade.  Att det sedan blev strid mellan Jean och mig, vilken av oss som skulle göra jobbet kunde ju urarta så att vi slogs med vedträn, så att blodet rann stundtals.


Sysslorna på ett jordbruk var ju till stor del årstidsbundna.


Det började med vårbruk när allt gödsel som hade körts ut med släde på vintern och lagts ut i högar med visst mellanrum skulle spridas ut för hand. och senare med gödselspridare och som  därefter skulle harvas ner.


Därefter såddes säden för hand och senare kom radsåningsmaskin.


Därefter kom sommaren med slåttana då hövallarna skulle slås ned med slåttermaskin. Det var jobbigt och varmt att få upp allt hö i hässjorna. Jag körde alltid fram höet till hässjorna med släpräfsan.


Ofta var det mycket varmt och det var viktigt att det inte regnade för då fick höet sämre kvalitet.


Det bästa med dessa dagar var när Mamma kom med kaffekorgen.


Sedan var det ett väldigt slit att få att allt hö i små lador som var utplacerad på ängarna. Nu kunde det ibland bli en paus, innan sädesfälten hade mognat och pär-landen (potatisen) skulle tas upp.


Jag ska nu berätta om mitt vuxna liv och då börjar jag med att berätta om när jag var 14 år.


Det var det år då andra världskriget bröt ut.


Jag minns den händelsen så väl. Jag satt på utedasset en vardag, när helt plötsligt kyrkklockan i Sköns kyrka började slå. Den ringde säkert 15 minuter eller mer.


Det var ju märkligt tyckte jag, för jag visste ju att kyrkklockan ringer bara vid högmässor och begravningar. Alla begravningar skedde på den tiden på söndagarna efter högmässan.


Där satt jag på utedasset och tyckte det var mycket märkligt att klockorna ringde. Senare på eftermiddagen när Sundsvallsposten kom ut, en eftermiddagstidning på den tiden, fick vi läsa de stora svarta bokstäverna att Tyskland hade startat kriget. Det var en kuslig stämning i hembygden.


 


Det hände ibland att hela familjen åkte med Pappas bil på semester bl.a. till Leksand. Mamma skrev alltid en reseskildring från dessa semesterresor men till min besvikelse så fick jag sällan följa med, därför att jag ansågs av Mamma vara den ende som hon kunde lita på att se efter gården.


På familjens bilsemester var det inte tal om att ta in på hotell utan det var att fråga en bonde om man fick ligga i en hölada och den gästfriheten hade alltid bönderna.


Det hände flera gånger bl.a. när de på söndagarna åkte till Bergsåkers travbana att jag inte fick följa med. Jag minns så väl dessa händelser. Vi hade ett badkar på gårdsplanen. Det fungerade som en vattenho som korna som skulle få dricka ur. Men då övriga familjen hade åkt så la jag mig i badkaret och grinade länge och tyckte det var så orättvist att jag så sällan fick följa med.


Hu, så hemskt att få ett sådant förtroende!


 


Ja, så var sensommaren här när säden skulle tas om hand.


Pappa slog med en speciell lie. Några lejda kvinnor tog upp och band kärvarna. Jag gjorde av sädeshalmen band till dessa kärvar.


Utvecklingen gick ju framåt även här ett tillbehör sattes på slåttermaskinen som lade högar i den mängd som en kärve hade och sedan kom nästa utveckling när


man lejde en självbindare där kärven bands automatiskt, (helt fantastiskt). Sedan skulle kärvarna upp till torkning i hässjor och när det var färdigt skulle de köras in på logen och läggas upp på tjuran, alltså övervåningen på logen, för att senare på hösten tröskas.


Vi hade kvar min Farfars handdrivna tröskverk även vandringen som nedmonterad nedanför logen. Den vandringen drogs av en häst som gick runt, runt och via axlar och drev gick in i logen och som drev de tidigare handdrivna tröskverket. Under min tid så fanns det några rika bönder i Skön som hade på den tiden moderna tröskverk som drevs av fotogendrivna kultändare.


Hos dessa bönder fick man beställa tid när man ville ha tröskat. Allt naturligtvis mot betalning


Jag fick alltid ta undan halmen och packa in i halmboden, svettigt och tungt.


Senare på hösten var det potatisupptagning. Även till dessa sysslor lejdes kvinnor. Potatisen togs upp med potatisupptagare som drogs av två hästar.


Jag tillsammans med kvinnorna plockade potatisen. När jag blev äldre körde jag de fyllda stälpkärrorna till vår jordkällare.


Många av dessa arbetsuppgifter skedde under skoltid och på den tiden var det vanligt och tillåtet att låta skolbarn få ledigt för att hjälpa till hemma.


Även när skolorna skulle skuras fick vi ledigt och det kallades för skurlov.


Det efterlängtade sommarlovet varade från den första juni till den första september.


Jag har inte skrivit något om vad mina systrar gjorde och uppriktigt sagt vet jag inte. Jag tror att pojkarna och flickorna i familjerna på den tiden hade mycket lite gemensamt. Jean och jag turades om att bära ut mjölken till gårdsägarna och andra


En del av stockarna kördes vidare till sågen för att bli bräder till stängsel för korna. Denna vedhantering står mig än i dag upp i halsen.


Puu, vad jobbigt att ånyo kapa den till spisved, klyva den och kasta in den i vedboden!


Jag har nämnt att Pappa var slaktare. Han lärde sig säkert kunskapen av sin Far.


Det var en regelbundet återkommande syssla hemma  bl.a. för att varje ko nedkom med en kalv varje år så bara detta medförde slaktande av spädkalvar. Jag måste ofta vara med och vispa blodet för att det inte skulle koagulera alltså inte bli klumpar.  Blodet skulle ju tillvaratagas för matlagning bl.a. blodpannkaka.


Kalven skulle ligga på rygg när Pappa skulle flå huden av den så jag var tvungen att hålla i två av benen. Kalvarna köptes av en privat kötthandlare som hette Bylund. Han kom senare under veckan med köttlådan på cykeln eller sparken in till min mamma Augusta. Han sa då, ”Augusta nu ska du köpa lite kalvkött av mig i dag”. Så blev det också oftast.


Men mitt stora minne från slakten är från tiden strax före jul.


Då skulle alla egnahemsbor slakta sin gris och då hade min Pappa svårt med att få tiden att räcka till. Det var att ta´ tidiga morgnar, eftermiddagar och kvällar i anspråk. Pappa ville helst ha mig med för det gällde ju att dra med sig slocket som tillhörde slakten så att säga, på en kälke och det var rätt så tungt och vidare måste det vara ett samarbete för att slakta en gris.


Det första Pappa gjorde när han kom till grisägaren var att han gick till tvättstugan där vattengrytan stod och kände med fingrar att vattnet var tillräckligt varmt, ca 80-90 grader. Sedan sa han åt mig eller grisägaren att ta repet och slå en snara runt ena bakbenet och knuffa ut grisen utanför huset, slå en  snara runt ena bakbenet och släpa ut grisen utanför grishuset.


Då sa pappa: ”dra ner grisen på buken så att jag med min grisklubba kan träffa rätt på grisens panna”. Grisen stupade direkt och sen rände han kniven i halsen och skar av halspulsådern.


Blodet togs tillvara i en skopa och hälldes sedan i en ren hink. När detta var gjort skulle grisen skållas och då skållades det i det där slocket, ett stort träkar. Grisen lades i detta och sen ströddes det krossad harts över hela grisen.


Det gjordes för att när man slog på ca hundra liter kokhett vatten över grisen så klibbade det fast i håren i ytskiktet tack vara hartset.


Därvid vidtogs det tyngsta arbetet att med en kätting med vridna länkar dra kättingen omkring grisen i det heta vattnet ända till grisen var fri från hår och ytskinn.


Klövarna tog man bort med en hovtång . Sedan återstod det att hänga upp grisen i bakbenen och skära upp den och ta ur inälvorna.


I samband med denna grisslakt var det viktigt att ta vara på grisblodet därför att det var speciellt lämpat att tillverka blodpalt och blodbröd av. Huvudingredienserna i blodpalten var grovmalet råg- och kornmjöl.  Detta åts tillsammans med stekt fläsk.


Blodbrödet hade i huvudsak samma ingredienser men bakades till tjocka runda kakor med ett hål i som sedan gräddades. Därefter träddes det upp på en träkäpp som sedan hängdes upp i taket i köket för torkning.


När det skulle tillagas kokades den i saltat vatten och åts med stekt fläsk som lades upp på ett fat och av stekflottet gjordes en avredd vitsås. Jag älskar den anrättningen än i dag.


Ofta fick Pappa gå tillbaka dagen efter för att stycka grisen i bitar.


Jag var säkert med på ett hundratal grisslakter så jag kunde själv med viss tvekan slakta grisar


Pappa for omkring och slaktade även större djur såsom kor och hästar.  Då använde han slaktmask och inte klubba.


 


Mycket av detta arbete utfördes på eftermiddagar, kvällar, helger och semestrar för den här tiden arbetade jag på Sunds Skönviks verkstäder i Sundsbruk.


Jag började där 1941-42 och jobbade till 1949. Begynnelselönen var då 16 öre/timmen och efter åtta år ansågs jag vara utlärd verkstadsarbetare med en slutlön på 1,56 i timmen plus ackord.


Min Mamma håsade upp mig väldigt mycket under denna tid vilket fick mycket oönskade följder tyckte jag nästan långt senare.


Men detta vill jag inte berätta.  Men hon ville till varje pris att jag skulle utbilda mig till ingenjör jag som nätt och jämnt klarat folkskolan och hade slutat den för många, många år sedan mycket på grund av skolk och ointresse för skolan.


Jag, såväl som andra, böjde mig för Mammas vilja. Men ack vilken svårighet jag hade i början av studierna, ja, även fortsättningsvis men det gick ju trots allt och jag tog min ingenjörsexamen 1952.


Jag vet inte riktigt vad det var som var orsaken till att jag inte sökte något ingenjörsjobb. För det första ville jag vila upp mig efter en lång och arbetsam studietid och därefter inställde sig en osäkerhetskänsla att jag inte vågade söka ett s.k. intellektuellt arbete. Följden blev att jag gick hemma och jobbade.


Nu hade vi upphört med affären och Pappa hade köpt ett större jordbruk, 500 meter från Hugsta, vilket medförde mer arbete och större inkomster, bl.a. inköp av traktor och andra maskiner.


Jag fick en använd bil, Opel Kadett modell 39.


Eftersom jag var tekniskt lagd och intresserad av bilmotorer, sa mamma: ”Bygg Dig en verkstad nere på åkern vid sidan om lagården.”


På den här tiden brann det ner en stor hyreskaserns om SCA ägde. Nu stod det två stora skorstenar kvar där. Jag frågade ingenjör Rasch om jag kunde få dem. Han svarade ja. Jag skall skicka dit någon som spränger ikull dem.


Pappa och jag satte igång att gräva grunden, la ner dräneringsrör och göt grunden. Sen hämtade vi teglet från skorstenarna. Jag åkte till Alnön och sökte upp en gammal murare och fick instruktioner hur man murar upp en verkstad.


Efter ett år stod verkstaden klar med vatten och avlopp indraget, men utan inredning och inga verktyg hade ja.


På den tiden kom en granne, som regelbundet hälsade på hos oss. När han fick höra vilka planer jag hade men saknade verktyg, sa han: ”Åk intill Näslund och Viklunds järnhandel och fyll en verktygslåda med de verktyg Du behöver.”


Den frikostigheten från Viktor Hallgren tar jag med mig in i döden.


Det blev nu tyvärr ingen egen rörelse av det hela. Jag reparerade endast en bil, en DKV, en s.k. spånkorg. För övrigt blev det garage för traktorn och bilen.


 


Vid den här tiden umgicks jag med Ingenjör Wathier de Besche. Han ordnade då ett jobb åt mig på Bergvik & Ala kraftbolag. Vi skulle projektera om det fanns tillräckligt med vatten i älven i Bergvik och vilken effekt kraftverket skulle producera. När detta jobb var slutfört sökte jag ett arbete som försäljare av svetsmaskiner och svetselektroder hos Hägglund & Söner i Örnsköldsvik.


Din Mormor och jag bodde då i Skellefteå och där, Fredrik, föddes Din Mamma.


Jag hade säljdistriktet mellan Umeå och Kiruna. Att slå sig in på en svetsmarknad som då var så förknippad med ESAB var inte lätt.


Hägglund & Söner skulle lansera ett nytt fabrikat av svetselektroder av märket Oerlikon, ett schweiziskt företag, som hade licenstillverkning i Sverige.


Rent prismässigt hade vi svårt att hänga med, eftersom priset satts efter den kvantitet som levererades. Rent kvalitetsmässigt hade vi ett psykologiskt motstånd från svetsarbetarna. Den invanda elektroden var den bästa, tyckte de.


Försäljningen upphörde och jag blev friställd. Vi flyttade därefter ner till Timrå. där Din Mormor återupptog sin lärartjänst.


 


Kort därefter sökte jag och fick ett vikariat vid Sköns yrkesskola i Skönsberg. Detta yrke fann jag vara intressant och något som passade min personlighet.


Långt tidigare hade Din Mormor försökt påverka mig att satsa på att bli yrkeslärare men jag hade inte låtit mig påverkas. Nu när jag fick chansen att pröva på detta yrke förändrades min inställning.


Jag skickade in alla mina meriter från mina tidigare anställningar samt rekommendationer från skolchef Magnus Hoflin i Skön och intyg från Polismyndigheten om min heder och vandel.


Denna ansökan skickade jag till Yrkeslärarutbildningen i Stockholm och efter en tid blev jag antagen.


Detta visade sig senare vara ett yrke som passade mig mycket bar.


Jag fick mycket beröm för mina insatser från mina kollegor och rektorer under min 27-åriga verksamhet som yrkeslärare.


Jag skall nu avsluta detta brev till Dig, Fredrik och erkänna att jag i hela mitt liv varit rätt så barnslig och levt många gånger i en fantasivärld.


T.ex. har jag sagt till Din Mormor att jag skulle vilja leva genom flera generationer därför att jag är så nyfiken på utvecklingen av det som framtiden har i sitt sköte.


Samtidigt inställer sig tanken på Dig, Fredrik och Dina syskon.


Vad kommer ni att syssla med?


Ja, säkert är att ni inte kommer att syssla med det jag har sysslat med.


Det sägs att barn ärver i viss mån sina föräldrars personlighet och intressen, mycket på grund av den miljö de växer upp i.


Numera talas det mycket om gener och vissa psykologer vill påstå att barn kan ärva vissa anlag från fäder och ännu längre tillbaka i släktledet och är det så, då Fredrik med syskon, har Ni mycket att falla tillbaka på.


Först har Du ju en Pappa som är bra på att reparera mopeder och att han sedan studerade och blev civilingenjör var ju verkligen en prestation. Du har också en Mamma som är enastående duktig, rent praktiskt och har dessutom blivit civilingenjör och är också språkbegåvad.


Sedan kan vi trava på genom släktleden.


Morfar, Morfarsfar och Morfarsfarfar, ja, då har du jordbruket som grund. Mormor och Morfar hade ju lärarens uppgifter att förmedla kunskaper.


Och så har Du ju Din Farfar som var militär och försvarade vårt vackra land. Han är dessutom en kulturpersonlighet. Din Farmor ägnar sitt liv åt att leda och vårda barn och lägga grunden till harmoniska människor. Vad månde bliva av syskonen Löfgren?


Jag skulle vilja leva och se vilka gener som slår igenom och vad livet kommer att ge dem.


 


Nedtecknat av Din Morfar


Einar Högberg                                                                                             

 Till sidans huvud