Berättelse 23 3

Mina föräldrar



Helmer Wikström, 61 år, med fru Matilda 1923-09-21.

Fotot ägs av Anna Hedrén

Ur Sköns Norra Intresseförening samling 02286

Min pappa föddes i Åvikebruk, Häggdångers församling i Ångermanland, den 21 september 1862: Hans far, som var smed, dog då min pappa var fem år gammal. Några starkare minnen av min farfar hade sålunda inte min pappa. En händelse, som stod levande för min pappa, berättade han ofta om. Det var när min farfar var inkallad till brukspatronen, beskylld för att ha "fuskat i järn", d.v.s. inte levererat smidda varor till samma vikt som det järn, som han tilldelats. En beskyllning för stöld var på den tiden något oerhört och som min farfar var oskyldig blev han mycket upprörd. Järnet låg ju tillgängligt för alla, och hade kunnat komma bort på många sätt. Då min farfar enträget nekade till beskyllningen, befallde brukspatronen en bokhållare att leda fram honom till en bänk, dra upp smedskjortan och ge honom ett antal rapp med tjurpesen, som hängde på väggen. Farfar vägrade att gå fram till bänken, och då bokhållaren kom fram för att ta honom i armen, tog farfar den kopiepress, som stod på ett bord vid väggen, höjde den över huvudet och sa: "Den som rör vid mig är dödens". Då uppstod förvirring, och bokhållaren tittade på brukspatronen. Det gällde nu att rädda ansiktet. Brukspatronen sa därför: "Låt gubbfan gå, han är ju tokig". Min farfar var då i 45-årsåldern.


 






Helmer Wikströms barndomshem i Skönvik 1903.

(Ur Sköns Norra Intresseförenings samlingar 02286-7)


Min pappa lämnade ganska tidigt sitt barndomshem, och följde strömmen av arbetssökande till den under uppbyggnad varande sågverksindustrin i Sundsvallstrakten. Han fick först arbete vid ett bygge, Merlo herrgård, numera med viss rätt kallat slott. Det var grundaren till och ägaren av Skönviks sågverk, Friedrich Bünsow, som behövde arbetskraft för trädgårdsanläggningar av olika slag, punschkällare och liknande. Före kylskåpens tid var en sådan källare en viktig anläggning vid en ståndsmässig herrgård. Huvudbyggnaden hade ritats av den kände stockholmsarkitekten Gustaf Clason, i fackkretsar även kallad Clason med tornen. Han ritade även herrskapet Bünsows bostad i Stockholm, Bünsowska palatset, vid den dåvarande paradgatan Strandvägen, och som fortfarande, med sina porättmedaljonger av makarna Bünsow på huvudfasaden, är ett av de förnämsta privathusen i huvudstaden. Den punschkällare, som pappa var med om att gräva och bygga i sten, har jag själv sett.


Fredrik Bümsow, som han senare skrev sitt förnamn, var född i Kiel. Han titulerades grosshandlare, och var en mycket verksam person. Han deltog själv i ledningen av sina företag, och gav sig tid att även syssla med detaljer. Till arbetarna vid Merlo betalade han själv ut avlöningarna. Vid ett sådant tillfälle saknades växelpengar, och pappa blev skyldig honom fem öre. Några dagar senare kom grosshandlaren till pappas arbetsplats på en inspektionstur. Han tittade på pappa och sa: "Jo, Wikström har väl icke glömt att han är skyldig mig fem öre"? Pappa svarade, att det hade han inte, men att han fått den uppfattningen, att detta skulle regleras vid nästa avlöning, vilket även grosshandlaren ansåg skulle gå bra. Men, tillade han, "Jag vill bara säga Wikström, att av ören så blir det dock kråner".


Mamma var född i Säters församling, Skaraborgs län, den 26 oktober äldsta bland nio syskon måste hon ganska tidigt lämna föräldrarhemmet och ge sig ut att tjäna sitt bröd. Hon for till Stockholm, där hon hade plats i olika familjer. Hon berättade ofta om en tullförvaltarefamilj, där hon tjänade. Familjen hade en stor våning vid Skeppsbron, hade många tjänare och stort och vidlyftigt umgänge.


På den tiden hade dåvarande restaurangen Hamburger Börs en restaurangskola på kvällstid, där mamma gick och lärde sig matlagning. Med den utbildningen fick hon plats hos grosshandlare Friedrich Bünsow, som bodde i Stockholm, med undantag för somrarna, då de flyttade till sitt nyuppförda sommarreseidens Merlo vid Skönvik.







Merlo.


(Ur Sköns Norra Intresseförenings samlingar 02306)


Sista hösten mamma var i Stockholm, inträffade en händelse, som starkt hade etsat sig fast i hennes minne, och som hon ofta berättade om. Det var den s.k. Kristina Nilsson-olyckan, som inträffade den 23 september 1885. Den berömda sångerskan hade två kvällar tidigare sjungit från Grand Hotells balkong, och skulle även göra detta den tredje kvällen. En stor människomassa hade samlats för att åhöra gratiskonserten. Kvällen var ljum, och publiken fyllde stranden från Kungsträdgårdsgatan till Skeppsholmsbron. Mamma sade sig minnas,”Fjorton år tror jag visst att jag var" och "Ack Värmeland du sköna". Då några berusade personer försökte att tränga sig in i folkmassan, uppstod ett panikartat tumult. Folk trampades ner, och skärande dödsskrin hördes. Knivar kom fram, och många fick kläderna söderskurna. Mamma, som var ung och stark, lyckades att rädda sig in i Kungsträdgården, och undkom därmed med blotta förskräckelsen. En anledning till detta var nog också, att hon varit sent ute, och inte kommit så långt in i folkmassan. Enligt uppgift i "Ny illustrerad tidning" den 3 oktober 1885 var ungefär 30.000 människor samlade. Tumultet, som varade endast en kort stund, krävde enligt samma tidning 18 dödsoffer, varjämte 60-70 personer blev mer eller mindre skadade.


Mamma ansåg detta vara den hemskaste upplevelse hon någonsin haft.


Genom sin anställning hos herrskapet Bünsow kom mamma sålunda till Merlo, där hon träffade pappa. De gifte sig år 1886, inte full tjugofyra år gamla, och bosatte sig i Skönvik, där pappa fick arbete i brädgården och ganska snart blev stabbläggare.


Stabbläggarlag

(Ur Sköns Norra Intresseförenings samling 00513)

 

Stabbläggarna ansågs utgöra någon sorts sågverksarbetare-aristokrati, och detta av flera skäl.


Till detta arbete dugde endast de starkaste och mest spänstiga karlarna, det pågick ute i friska luften och det tillhörde den högsta inkomstgruppen vid sågverket. Det var inga maskiner som tjöt och som bestämde arbetstakten. Ville man jobba lite hårdare så kunde man, och när man "burit rent" gick man hem för dagen, oavsett vad klockan var.


De första åren pappa var stabbläggare sågades inte något timmer på vintern. Dessa vintrar fick pappa ge sig ut i timmerskogen. Efter trettondedagen reste han och hans kamrater med tåg till Östavall, och därifrån tog man sig fram till de stora skogsområden, där avverkningen pågick. Han bodde tillsammans med sina kamrater i en skogskoja, och kosten    bestod till stor del av kolbullar, gjorda av vetemjöl, vatten och salt amerikanskt fläsk. Till detta dracks i regel svart kaffe. Dessa vintrar drog nog pappa på sig det magsår, som han hade ont av hela livet och som också var orsa¬ken till hans för tidiga bortgång.


En gång skulle pappa bjuda oss på kolbullar, för att visa vilken läckerhet detta var. Jag tyckte inte att de smakade särskilt bra. Men jag förmodar, att de gillades bättre av dem, som med yxa och såg, i snö och kyla, hela dagen arbetat i timmerskogen. Under vintern skickade pappa hem lite av sin avlöning till familjen, och till påsk kom han hem. Efter påsk drogs sågen i gång, och arbetet som stabbläggare kunde börja på nytt.


Så långt jag kan minnas tillbaka var sågen i gång även på vintern. Man hade då under sommaren lagt upp timmer på land, i s. k. mosor, i tillräcklig mängd för att täcka vinterbehovet. Därmed blev också arbetet som stabbläggare mycket mer riskabelt. Att i dåligt väder, en stor del av arbetstiden i mörker, i kyla och snö, bära tunga virkesbördor på axeln på sviktande ställningar, åtta till tio meter över marken, krävde sina offer. Och en sen höstdag, jag tror att det var år 1905, blev pappa offret. En hård vindil tog tåg i hans plankbörda, han förlorade balansen och föll ner. Han kunde inte resa sig upp och gå. Hans kamrater lyfte av en dörr i det intilliggande hamnkontoret, och med denna som bår bar de honom hem och hjälpte honom i säng.


Provinsialläkare Oden i Vivstavarv eftersändes. Han kom hem och konstaterade att ena benets lårbenshals var avbruten. Det var aldrig tal om att skicka pappa till lasarettet, utan han fick ligga hemma. Då doktorn kom på nya besök hade han av någon anledning för sig att benet inte skulle få läka ihop, utan att brottet skulle hållas öppet. Han lyfte därför benet många gånger så långt upp han kunde och pappa jämrade sig häftigt över de smärtor, som han därvid fick utstå. Efter någon tid upphörde dock denna behandling, som nog snarare borde kallas misshandel. Det dröjde halvtannat år innan pappa kunde lämna sängen, och då var det skadade benet kortare än det friska.


Den arbetsmetod, axelbärningen, som var orsaken till pappas olycksfall, upphörde 1924, då stabbläggningsmaskiner togs i bruk.


Under den tid, som pappa var sängliggande, föll hela ansvaret för familjen helt på mamma. Problemet var att skaffa mat för dagen, och nödtorftiga kläder. Pappa hade en ersättning från sin sjukkassa av femtio öre om dagen i sex månader. Men därmed var det slut med inkomsten. Hur mamma klarade detta har jag aldrig riktigt förstått. Men vi barn behövde aldrig lägga oss hungriga, frysa eller gå med trasiga skor. Det där med skor kunde förstås vara svårt ibland. Pappa hade alltid tidigare lagat våra skor, men nu var han bunden till sängen och oförmögen till sådant arbete. Första vintern, sedan sjukersättningen upphört, var mina och mina syskons skor i behov av halvsulning. Vid sågverket fanns en fond, Bümsowska fonden, att användas till understöd till arbetare vid sjukdom och liknande behov. Medel till fonden hade skänkts av bolagets grundare. Även arbetarna hade en representant i fondens styrelse. Han hette Strandell. Mamma gick till honom och förklarade sin situation. Då det gällde kläder, sa hon, kunde hon sy om gammalt, samt lappa och laga. Men skolagning hade hon aldrig försökt sig på, och nu bad hon Strandell att hos fondens styrelse utverka ett anslag på några kronor till skolagning. Men denne arbetarnas representant var helt oförstående. Hade inte Wikström skaffat sig en ny överrock strax före olyckshändelsen, frågade han. Och detta måste ju mamma medge. Ja, då får ni väl sälja den, sa Strandell. Det ansågs nog lite övermodigt och kanske snobbigt av en vanlig arbetare att skaffa sig en fin skräddarsydd överrock i gott material, och vållade följaktligen lite avundsjuka. Mamma invände att hon tyckte det var dumt att sälja rocken, då pappa, då han kom på benen, behövde den igen, ja t.o.m. bättre än tidigare. Ja, om han kommer upp på benen, sa Strandell. Men det har vi ju inte sett. Och har man tillgångar, får man ju "realisära" dem, innan man kommer och begär understöd, så han. Strandell lovade emellertid att framföra framställningen till styrelsen, men mamma hörde aldrig något om saken.


Då mamma långt senare berättade detta för mig, frågade jag, varför hon inte gick till någon annan i stiftelsens styrelse. Mamma svarade, att det ville hon inte "understå" sig till, varmed hon menade, att hon inte ville nedlåta sig till detta.


Under dessa år arbetade mamma en hel del utanför hemmet.


Hon hjälpte förmansfruar och annat herrskap vid middagar och liknande tillställningar. Den tiden måste ju så gott som all mat lagas i hemmet. Det skulle göras aladåber, fiskfärser, pastejer och sillinläggningar, det skulle kokas och stekas minst en dag i förväg. Detta gav någon liten inkomst. Det fick ju aldrig vara så knappt tilltaget att faten blev tomma. Frun i huset, som väl visste hur det stod till i vår familj, plockade alltid till mamma några godbitar, då hon var färdig för kvällen. Jag minns mycket väl, hur jag en sådan gång för första gången smakade gäddfärs, en rätt som jag fortfarande tycker är det bästa som finns och som påminner om fattiga men trots allt lyclkliga barndomsår.


En form av hjälp var, att arbetarna vid sågverket gick ut med en insamlingslista. Detta uppfattades aldrig av vare sig givare eller mottagare som något nedsättande. Pappa hade under årens lopp tecknat många bidrag på sådana listor. Detta betraktades nog närmast som en försäkringsavgift, som gav utdelning om och när man själv, på grund t. ex, av långvarig sjukdom, kom i ekonomiska svårigheter. Det vanligaste och även minsta bidraget var tjugofem öre, vilket då motsvarade en timlön för den som inte hade ackordsarbete.


En annan hjälpform var att anordna en välgörenhetsbal. Alla medverkade utan ersättning, och lokalen var givetvis hyresfri. En sådan bal anordnades en gång till förmån för pappa och för en annan långvarigt sjuk. På de handskrivna och av bokhållare Källblom hektograferade affischerna angavs inte vilka som var föremål för välgörenheten, men detta visste nog alla ändå. Här fick den yngre generationen ett tillfälle att på ett för dem naturligt sätt vara med och räcka en hjälpande hand. En sådan tillställning kunde inbringa 50-60 kronor, och att mottaga dessa pengar ansågs som helt naturligt och-på intet sätt föröd¬mjukande. Allt detta var en så naturlig och vacker form av so¬lidaritet, att det än i dag känns varmt i hjärtat, då jag tän¬ker på saken.


Men månaderna gick och blev år. Så småningom kunde pappa bör¬ja att vara uppe, utan att kunna återgå till arbetet. Läkaren ansåg det nödvändigt att röntgenfotografera den skadade höften. Lasarettet i Sundsvall hade inte någon röntgenutrustning,. utan pappa måste resa till Härnösand. Då det var vinter och ingen båttrafik, måste pappa ta gästgivareskjuts. Han åkte från Mellerstbyns gästgiveri i Timrå till Svarvarböle eller Snurran, där han övernattade, för att nästa dag fortsätta fram till Härnösand. Sedan han uträttat sitt ärende och fått sina röntgenplåtar , gick hemresan på samma sätt. Detta tog alltså i stort sett en vecka. Då pappa visade oss de fotografiska plåtarna, med en bild av lårbenet, där skadan tydligt syntes, tyckte vi nog att detta, att kunna fotografera inne i kroppen, var ett stort underverk.


Pappa hade ju sina armar i behåll, och då han börjat att kunna sitta uppe sökte han något att sysselsätta händerna med. Han fick då ett uppslag, varifrån vet jag inte, att repa upp kasserade bogsertrossar och av det ganska kraftiga garnet fläta band, som skulle ställas på kant och rullas ihop till dörrmattor. En tross kunde vara likatjock som min hals, var sammansatt av flera tunnare rep, och innehöll en oerhörd mängd kampgarn. Alla i familjen hjälpte till och repade och flätade, och med tiden samlades uppe på vedbodens vind en mängd stora nystan med sådana flätor. Det blev emellertid aldrig några mattor, varför vet jag inte. Om pappa inte fick någon köpare, eller om erbjudet pris var för dåligt, vet jag inte. Det var väl också ett hopplöst företag att på detta sätt konkurrera med de fabriker, som med moderna maskiner tillverkade sådana varor. Vart dessa många nystan med flätad hampa sedan tog vägen, vet jag inte heller, men någon användning borde de väl ändå ha kunnat få.


Pappa besvärades redan då av reumatisk värk, något som följde honom livet ut. För att lindra värken hade han en elektrisk apparat. Då vi saknade elektrisk ström, hade han ett par flaskor med någon Vätska i och med kolvar, som skulle sänkas ner i vätskan. Den på så sätt alstrade strömmen, gick ut i ett par svampar, som var fastsatta i handtag, vilka skulle föras över kroppen, där värken fanns. Jag visste precis hur man skulle göra, och en dag smög jag mig in i kammaren, som vårt enda rum utom det stora köket kallades, gjorde apparaten klar och tog svamparna i händerna. Men det var en sak, som jag inte kunde göra. Jag kunde inte fukta svamparna, med resultat att händerna knöt sig och strömmen gick genom kroppen. Jag blev förskräckt, och skrek som en stucken gris. Min bror Valentin kom inrusande och ryckte apparaten ur händerna på mig, så häftigt att den ramlade i golvet. Jag förvånades över att jag slapp ovett, men mamma och pappa tyckte nog, att min förskräckelse var tillräckligt straff. Pappa sade troligen något, som han brukade säga, då jag misslyckats med något: "Gosse, du har gått för tidigt från mästarn".


Sedan pappa blivit återställd, dock inte så att han kunde återgå till något arbete vid sågverket, måste han se sig om efter någon annan möjlighet till inkomst. Mamma och pappa antog då tjänsten som vaktmästare vid godtemplarlokalen, som den fortfarande oftast kallades. Det officiella namnet var Aftonskolans lokal men den kallades också i dagligt tal kort och gott Lokalen.


Därmed inträdde ett nytt skede i mitt liv, som jag skall skildra i ett kommande kapitel.


Min mammas fullständiga namn som flicka var Matilda Charlotta Pettersson-Elf. Namnet Matilda förkortade hon till Tilda, som hon alltid använde. Sitt linneförråd märkte hon sålunda med T V, senare T W.


Pappa hade endast ett förnamn, Lars. Då jag föddes skulle jag ha ett förnamn efter honom. Men då hade den latinska formen Laurentius införts i almanackan. Då det på den tiden ansågs viktigt att ha ett namn, som var upptaget i almanackan, fick jag alltså samma namn som skyddspatronen för stekvändare, kockar, bagare, brandsoldater, bokhandlare med flera.


Efter några år återinfördes namnet Lars i almanackan den 10 augusti, men jag har fortfarande som ett av mina förnamn Laurentius.


I min barndom var böcker ett ganska okänt begrepp i de flesta arbetarhem. I regel höll man sig väl med en daglig tidning och kanske någon veckotidning ibland också sökte sig hem till någon familj. Detta var oftast "Allers familjjournal", vars populärvetenskapliga artiklar särskilt uppskattades. Även "Såningsmannen", som i min barndom börjat att utkomma, väckte ett visst intresse. Under 1910-talet ut-kom en serie goda s.k. 25-öreböcker som, om jag minns rätt, var ett led i den hårda kampanjen mot sensationslystna och för ungdomen fördärvbringande Nick Carter-litteraturen.


Ett vanligt sätt att skaffa sig böcker den här tiden var att köpa dem häftesvis, då de flesta saknade möjligheter att betala ett åtminstone större bokverk på en gång. Detta var före avbetalningsköpens tid.


Min pappa köpte på detta sätt en serie värdefulla böcker, för tjugofem öre per häfte. En av böckerna, "Kunskap för alla", innehöll populärt framställda redogörelser och orienteringar i olika ämnen, t, ex. kemi, fysik, medicin m.fl.


Två band innehöll "Svenskt biografiskt lexikon", med beskrivningar över och i regel porträtt av berömda svenskar genom tiderna, mest män, även om en och annan kvinna var med.


Carl Magnus Ekbohrns "60.000 främmande ord" var en i vår familj flitigt anlitad kunskapskälla. Detta arbete, som hade börjat med 23.000 ord, fortsatte i en senare upplaga med 100.000, dock sammanställd av någon annan språkman än Ekbohrn, som avled redan år 1881. En världsatlas ingick också i samlingen.


Då alla häften utkommit, överlämnade pappa dem till Max Sellman i Vivsta för inbindning. Sellman hade ett litet accidenstryckeri, och sysslade också med bokbinderi. Efter en eldsvåda i Sellmans företag kunde pappas häften inte återfinnas, utan de ansågs vara förkomna. Någon ersättning var det aldrig tal om. Men vid en vindsröjning om några år kom paketet med häftena fram. De blev nu inbundna och återställda till ägaren, min pappa.


Bland böckerna hemma fanns också en, som vi barn var strängt förbjudna att röra vid eller titta i, nämligen "Människans könsliv". Vi hotades med att vi skulle få tandvärk, om vi var olydiga. Den här tiden var allt som rörde detta område fullständigt mörklagt, och dessa frågor berördes aldrig mellan föräldrar och barn eller i skolan mellan lärare och elever. Boken kallades av oss syskon tandvärksboken. Men då jag ibland var ensam hemma trotsade jag nog förbudet och då öppnades för mig en ny och spännande inblick i människokroppens mysterier. Till min förvåning slapp jag också ifrån tandvärk, ett pris som jag hade varit beredd att betala för min nyfikenhet. Dessa böcker och några andra var uppställda i en av mig i folkskolans träslöjd snickrad bokhylla med ett sammanlagt utrymme av en dryg hyllmeter.


Sedan pappa dött år 1929 bodde mamma ensam i ett rum i Gångviken, som hon hyrde. Med en sparad slant, lite folkpension och en mindre pension från Bolaget klarade hon sig bra, med de enkla levnadsvanor, som hon hade. Som änka efter min pappa, som hade arbetat i Bolagets tjänst i mer än fyrtio år, fick mamma en pension av 150 kronor om året, vilket gott och väl räckte till hyran. Men något av de första depressionsåren på 1930-talet drogs den pensionen in, utan särskild motivering, men givetvis på grund av de försämrade konjunkturerna. Detta tyckte jag var det sämsta som Skönviks AB någonsin gjort. Jag vet inte hur många änkor efter arbetare med så lång tjänst det fanns, men jag tror att det rörde sig om ett tjugotal och hela kostnaden för Bolaget skulle sålunda vara tre- till fyratusen kronor per år. Jag tror, att Bolagets skogar ökade i värde med minst denna summa varje dag.


Nu skall det i rättvisans namn sägas, att pensionsutbetalningarna om några år togs upp igen, utan att någon framställning därom ens hade gjorts, så vitt jag vet. Man insåg sålunda själva i bolagsledningen hur orimlig indragningen varit.


Mamma hade, som jag sagt, en sparad slant. Någon gång på trettiotalet, då det talades så mycket om deklarationsgranskningar, var hon rädd för att hon skulle råka illa ut för att hon inte uppgivit sin "förmögenhet",  högst åttatusen kronor. Hon ville därför göra sig av med en del av pengarna, och skickade oss barn en tusenlapp var. År 1937 hade jag köpt en villa i Karlskrona, och en dag ringde mäklaren och frågade, om han kunde komma och hämta lite över sexhundra kronor för att lösa ut lagfartshandlingarna. Jag hade inte pengarna, men sa att han kunde komma på förmiddagen. Jag hade innestående tantiem, som jag hade kunnat ta ut ett å kontobelopp på, om det nu fanns några pengar i kassan. Jag väntade med att göra något tills posten hade kommit, för att se vad den förde med sig. Och just den dagen, en timme innan mäklaren var lovad pengarna, kom ett brev från mamma med en check på ettusen kronor. Detta var ett av de mest underliga sammanträffanden, som jag upplevt.



 


 


Till sidans huvud

Till nästa avsnitt


 

Hemsideansvarig:

Web-ansvarig     :Bengt Wiklund   epost: bengt.wiklund@alnon.eu