Berättelse 22 2



Protokollet omtalar:


”Jon Olofsson: uppå gifven Eed berättar att förleden sommar enhär dhe skulle måhla (=uppmäta jord) ängivet och Nils höll på att beskylla Lars Andersson tagit af sin ängives jord, slående näfwen i bordet och bannadhe warannan, huar på Lars Andersson badh honom slå näfwen i sitt bordh, dherpå ginge grannarne samptelige på måhlet och medh linien, funno hwar och een hafwa sin jord efter skatten; dher efter dhe ginge heem, och när de gingo opp för backen hörde han Nils bruka mun, men icke wisste (han) hwad dhet war, uthan hans hustru, som dhet bättre hördt berättat för sigh, att Nils sagt een tiuf och skälm, som wett sanningen men icke will ut medh henne.”


”Anders Olsson i Hammal: har samma berättelse som Joen Olsson hwad passerat hemma på gården, men whad tiuf och Diefurels Nampnet wed kommen, hörde han icke, efter han hör illa, och när den trätan war för handen gick något stycke efteråt med Joen Olsson.


Nils Hansson påstår omsidher att han sagt dhe som wet hur Jorden ligger och icke will fram med dhet ähr wärre än tiuf och skälm….”


 


Jon Olsson torde ha dött 1699. (I ett tingsprotokoll talas om 1699 års arvslängd) och av materialet framgår att Karin är omgift igen 1700.


Pål Persson hette hennes tredje man. Han var ifrån Påläng i Selånger och blev nu bonde på Hammalhemmanet. Med honom fick Karin barnen Jon och Märit.


Mellan 1700-1708 överlät Karin hälften av sitt föräldrahem till sin son i första giftet Olof Olsson. Därmed bildades ett nytt hemman i Hammal. Det fick och har fortfarande nr 5 om 12 mål.  (Nuv. Per Larssons).


Karin dog 1717 och Pål Persson 1723. Deras son:


Jon Pålsson övertog därefter hemmanet. Han gifte sig 1732. Men de fick ej fira sin första jul tillsammans. Sköns dödbok omtalar i korthet: ”1732 22/12 dödde Jon Pålsson , en ung bonde i Hammal, strax efter bröllopet begravd 31”.


Nu blev det tvist mellan halvsyskonen om vem som var berättigad tillträda hemmanet.


Det slutade så att Jon Pålssons syster Märit tilldömdes besittningen av hemmanet.


Hennes man hette:


Nils Jonsson, född 1699. De hade åtminstone en dotter som också hette Märit. Nils Jonsson avlider 1757, varefter änkan står för hemmanet några år. Hon dog 1785, 81 år gammal. Dottern Märit född 1743 gifte sig 1760 med:


Per Olofsson från Gudmundsbyn, f 1734, varefter de övertar hemmanet. De hade 3 döttrar: Märta f 1761, gift med Jon Jonsson, i Åkrom; Stina, f 1765 och gift 1791 med Johan Olofsson f 1756 i Attmar, samt Karin, f. 1771, gift 1790 med Lars Olsson. Per Olofsson och hans hustru dog båda vid 80 års ålder. Och återigen blir det en måg som tillträder hemmanet. Det var attmarsbon:


Johan Olofsson, som var gift med Stina Persdotter. 1794 har han övertagit hemmanet. Äktenskapet blev barnlöst. Johan Olofsson dog år 1832 och nu uppstod frågan vem som skulle bli bonde på hemmanet. Det blev så att Stinas systerson:


Johan Larsson, f 1806 (son till Karin och Lars Olsson) tillträdde hemmanet. Han var gift med Stina Greta Hammarström, född 1799. Hon var ett rivande fruntimmer som hade fullt göra att hålla reda på Jan Larsa.


Följand episod kan förtjäna räddas undan glömskan:


Före 1855 hade bönderna rätt att under viss tid på året tillverka brännvin för ”husbehov.”  Jan-Larsa i Hammal utnyttjade till fullo denna rättighet. Den färdiga varan förvarades i häbberet och nyckeln dit fick hustrun hålla noga reda på för Jan-Larsa var omåttligt på brännvinet så snart han kom åt. Det var även hustrun som fick ta hand om den lilla försäljning som kunde ske ibland.


Således skulle hon en dag fara in till stan och hade bl.a. med sig några kannor av den åtrådda varan. Men när hon kom på skogen vid Klökan slog det henne plötsligt att hon glömt att ta nyckeln ur häbbersdörrn. Nu stog väl gubben och drack ihjäl sig. Hon vände hästen fort och körde i flygande fläng tillbaka. Misstanken besannades. Jan-Larsa hade upptäckt att dörren var olåst och i brist på annat kärl fick han tag i ett öskar (litet laggkärl med långt skaft, för att ösa upp vatten ur brunn) som han tappade i och stog och drack ur när hustrun försiktigt tittade in genom dörren. Men nu blev det fort slut på festen!


Gubben åkte ut och dörren igen.


Varefter Jan-Lars låste ordentligt och återupptog den avbrutna stadsresan


Johan Lars som dog 1873 och hustrun hade dött 1842.


Makarna hade inga barn och åter igen gick hemmanet till en systerson.


Till nästa avsnitt


Till sidans huvud

En släktgårds historia. Avsnitt 2 

Hemsideansvarig:

Web-ansvarig     :Bengt Wiklund   epost: bengt.wiklund@alnon.eu