Studiecirkeln 2023-11-13 Kommunikationer

Studiecirkeln 2023-11-13
Vintern hade tagit ett rejält grepp över omgivningarna denna dag. Men 14 personer trotsade snöslasket och kom till cirkeln ikväll.
Först blev det planering kring terminsavslutningen som kommer att vara tisdagen den 12 december. Om detta återkommer vi lite närmare.
Likaså några tankar kring terminsstarten 2024.
Ämnet för kvällen var post och tele.
Lars-Erik började att berätta om lantbrevbäraren Evert Bohlin från 1950-talet  som bodde nära  Råstabacken, ungefär där Sundfrakt är idag. I ur och skur cyklade denne lantbrevbärare, från sitt hem till Sundsbruks post och lastade sin väska med postförsändelser och brev. Dessutom hade lantbrevbäraren pengar med sig. Detta  för att kunna göra utbetalningar bl.a. alla pensioner till folk ute i bygden. Färdvägen kunde alltså gå från bostaden via gamla Riks 13 till Sundsbruks posten, Maland, Målåsvägen, Klökan, Öråkervägen, Gudmundsbyn till Timrågränsen och sedan tillbaka. Ibland blev det en kaffepaus i Hammal och kanske något värmande innanför västen också.

En annan lantbrevbärare som blev ihågkommen var Röst i Härsta.
För att inte tala om Alma Svensson som stretade med posten under vintertid med att åka spark!

Postkontor fanns i Skönvik, Sundsbruk och Johannedal.

Under 1960-talet mindes någon att lantbrevbärarna blev bilburna.
1982 när familjen Eriksson flyttade till Gudmundsbyn fanns där lantbrevbärare. Ibland hade något paket lämnats vid dörren. Även på den tiden kunde man få pengar utbetalda via lantbrevbäraren.

Minnen kom också att länge  hade man inga gatuadresser på landet utan det var endast postlådenummer och orten. 1968 kom postnummer och förmodligen också gatuadresser.

Tele

Förr 1950-60 och 70- tal svarade man med telefonnumret.
Två hushåll kunde dela på en ledning. Då hade telefonapparaterna en svart och en vit knapp, med vilket man reglerade vem som skulle ha samtalet. Då kunde man avlyssna varandras samtal.
Under 40- och 50-talen hade inte alla telefon, så ringde någon och ville tala med grannen som var utan denna modernitet, så fick man  springa och hämta den som skulle ha samtalet. Ofta var det barnen man skickade som bud. Likaså kunde grannen komma för att låna telefonen att ringa ut. Det var noga med att man betalade för det samtalet.
Det gick också att beställa samtal via telefonist och då kunde man beställa hur många perioder man ville prata och fick även då prisuppgift på samtalskostnaden.

Busringning förekom också. Nisse berättade att man ringde till en chef för BP och påpekade att man hade fel flagga uppe. Snart byttes flaggan och man busringde igen och sa att det var fel flagga och så bytte man igen.

Eller att man ringde till slaktaren och frågade om han hade grisfötter. Klart att slaktaren hade det och svarade därmed ja. Fan vad du måste gå illa blev busringarens svar.

Eller då några personer ringde ett för dem okänt nummer. Den första frågade ”Får jag prata med Kalle”
-Det finns ingen Kalle här.
- Nästa busringaren till samma nummer och frågade efter Kalle varpå svaret ännu en gång blev ”Det finns ingen Kalle här” Så ringde de tre fyra gånger och frågade med samma allt mer irriterande svar.
Sista samtalet lät då så här ”Hej det är Kalle, har någon ringt och sökt mig”

Leif Öberg minns hur han som 10-11 åring cyklade runt och delade ut telefonkataloger. Samtidigt fick han ta med sig fjolårets katalog tillbaka, vilken han kunde sälja till pappersinsamlingen och därmed tjäna en slant. Det var ju tunga kataloger så det blev många turer under sommaren. Ibland fick pappan följa med, detta då det fanns någon ”ilsken” hund på någon gård.

Någon minns att telefonkatalogens papper var bra att använda som toapapper vid utedasset.
Så var kvällen slut och vi fann att det finns mycket mer att prata om post-tele och lade till elektricitet. Så nästa cirkel den 27 november fortsätter vi att prata om dessa ämnen.

Tack till Anders Holmbom som alltid ordnar med så gott fika!