Oskar Nilssons levnadsbana tog sin början i Åse beläget väster om Strömås intill Högsjö by.

Därstädes drev han i vuxen ålder ett mindre jordbruk med några få kor och för att utöka inkomsten arbetade han även i flottningen på somrarna, oftast på skiljet vid Lövudden i Fagervik.

Han var gift med en lärarinna Jenny som arbetade på Bjärme skola och med vilken han fick två sönder. Oskar och hustrun drabbades av stor sorg när den ena gossen i tio årsåldern dabbades av strypsjuka och avled.
Ytterligare sorg drabbade familjen när Oskars hustru i samband med tandutdragningar ådrog sig en svår infektion som med dåtidens avsaknad av medicin inte kunde botas, utan åsamkade henne en alltför tidig död. Hon befanns då vara i fyrtioårs ålder och där stod Oskar med sin ende kvarvarande son och all sorg.
Det var dock inte slut på eländet för Oskar, ty efter en tid brann stället i Åse ner och han och den kvarvarande sonen avflyttade därifrån.
Han köpte därefter jordbruksfastigheten i Gudmundsbyn samt mötte en ny kärlek i form av en grannkvinna vid namn Edit Sjölén som han därefter äktade.
Sonen Erik som Oskar hade med den tidigare hustrun var behäftad med ett begåvningshandikapp och placerades av någon anledning hos ett par i Skönsberg där han blev väl behandlad och enligt uppgift trivdes bra samt började hjälpa torgmadamerna med diverse sysslor och efter en tid fick han genom en bekant börja som springschas på Husqvarna i Sundsvall. Där kom han i åtnjutande av en racercykel som han använde flitigt och blev känd av stadsborna som Cykel-Erik.
Efter en tid placerades Erik på Bodaborg där han framlevde sina sista dagar fram till sin död.
Efter en tid berikades Oskar och Edits liv med två söner, Sture och Tore där Sture var den förstfödde och Tore anlände två år därefter 1930.

Nilssons och mina föräldrar umgicks en hel del under 40-50 talet vilket utmynnade  i att dom träffades på lördagskvällarna och åt middag tillsammans och därefter lyssnade till något populärt radioprogram. Ett program jag särskilt minns är Karusellen med Lennart Hyland. Dock avvek vi ungdomar efter en stund och begav oss upp på botten där Sture och Tore hade sin hemvist för att blanda manna.
Det innebar att man ur en skål fick dra en liten kartongbit som var stämplad med ett nummer, det hänvisade till någon del i bibeln som därefter upplästes av Tor eller Sture. Till saken hör att hela familjen var djupt religiösa och aktiv inom pingströrelsen. Dock fick jag intrycket att Oskar var den som höll den övertygelsen på en något mer moderat nivå, för efter kaffe senare på kvällen begav sig min pappa och Oskar ut till stallet för att ge hästen kvällsmålet och som av en händelse påträffade dom oftast i krubban en halvliter jägarbrännvin, väl dolt under en hötapp dit hästen inte nådde. Därefter återvände gubbarna in till familjegemenskapen och jag tror såväl hästen som karlarna var tillfreds med tillvaron.
Hästens namn var Tindra och var en rejäl arbetshäst. Hon var dock inte att leka med ty hon hade ett kärvt lynne. Den ende som kunde handskas med henne var Oskar och i viss mån Tore, övriga försök att komma nära henne kunde utmynna i kraftiga blåmärken eller bitskador.

Jag fick själv komma i kontakt med hennes humör, när Oskar en dag var på väg till kvarnen i Merlo med några säckar korn för att därstädes förvandla dess till mjöl, och i vanlig ordning stannat till hemmavid en stund. Jag gick fram till märren med en morot i syfte att berika hennes tillvaro, men i stället för att bita tag i moroten tyckte hon att min arm verkade delikatare och en bit hud försvann från den. Jag utspisade därefter märren aldrig mer.

Den familjen som var mest aktiv avseende det religiösa budskapet var Tore, han bedrev söndagsskoleverksamhet en gång i veckan oftast på Öråkersskolan men även hemma hos Nilssons där hann förutom bibeln och psalmböcker även hade planscher med bibliska motiv, dessutom delade han ut bilder tryckt på en styv kartong i A4 format.

En av motiven jag minns föreställde ett äppelträd och vi barn blev tilldelade äpplen som vi skulle klistra på trädet vi varje mötestillfälle, och ju fler äpplen man hade på trädet vid skolavslutningen desto stoltare var man.
Personligen kan jag inte minnas att jag fyllde trädet någon gång, men i vuxen ålder har jag insett att det var en viktig verksamhet och Tores berättelser och planscher har jag och säkert många med mig haft med oss hela livet, dessutom har tron hjälpt många med missbruksproblem och kriminalitet ur eländet.

Tore anordnade tillsammans med bussägaren Nils Thoresson  som också var involverad i pingströrelsen årliga bussutflykter till olika resmål som t.ex. Skeppshamn på Åstön och ett flertal andra trevliga resmål och såvitt jag minns var allt kostnadsfritt och i ljust minne bevarat. Tore är den i familjen Nilsson som har gjort störst intryck på mig beroende på hans engagemang för oss barn och hans positiva livsåskådning jag såg honom bara tappa fattningen en gång. Det hände under en söndagsskoleträff. Jag hade placerat mig bakom en byjänta som var utrustad med en jättestor och vacker fläta i nacken, till saken hör att jag var ett mycket aktivt barn, eller snarare en överaktiv unge som inte kunde sitta still och det utmynnade i att jag inte kunde hålla fingrarna i styr utan satt och drog i den vackra flätan. Tore uppmärksammade ofoget och uppmanade mig att upphöra med detta. Trots Tores tillsägelse fortsatte jag. Det innebar att jag förpassades på utsidan av lokalen medelst ett nackgrepp utav söndagsskolläraren och med skammens rosor blossande på kinderna fick bege mig hemåt, men helgen därpå var jag välkommen tillbaka och så vitt jag minns blev det ingen mer flätdragning den terminen och resten av livet kom vi väl överens.
När jag sitter och nedtecknar dessa minnen är samtliga i Nilssons familj hädangångna förutom sonhustrun Sylvia, Tores fru, och hon bebor fortfarande huset i Gudmundsbyn där hon ock Tore levde tillsammans under många år. Hon är numera 88 år fyllda, kör fortfarande bil och sköter hemmets sysslor med den äran och framför allt är hon pigg och klar i psyket med ett gott minne.
Det är en favör att få räkna Sylvia som sin vän och vi träffas ofta under otvungna former, hon är också en av anledningarna till att jag nedtecknar mina minnen om familjen Nilsson.

Det var trevligt att tillsammans med mina föräldrar besöka dom, men det som utlöste min skrivklåda var när Sylvia berättade om Oskars händelser i hans tidigare liv då han levde och verkade i byn Åse och han drabbades av den ena katastrofen efter den andra, att ena sonen avled, att den andra  drabbades av ett begåvningshandikapp, att hustrun dog och att stället brann ned.
Jag tänkte omedelbart på hur mycket sorg klarar en människa av utan att själv gå under, och hur bearbetade Oskar dess ofattbara katastrofer. Det fanns vid denna tidpunkt ingen uppsjö av kuratorer att vända sig till utan var och en fick såklart bearbeta sina trauman bäst dom kunde.

Jag vill rikta ett stort tack till Sylvia för att hon delgett mig denna berättelse, som berörde mig djupt och tanken med att vidarebefordra den är att hur mörkt det är i livet så finns det alltid hopp om en ljusning längre fram

Nedtecknat av Ove Tjärnberg

27/11 2024 i Sundsvall