Oves minnen om järnvägstrafiken

När ostkustbanan blev utbyggd 1927 innebar det att gods och personbefordran mellan Stockholm -Sundsvall blev mindre tidskrävande. Tidigare hade resande varit delvis beroende av ångbåtstrafiken och den innebar naturligtvis betydligt längre befordringstider för såväl gods som persontrafiken.
Banan trafikerades den första tiden av ånglok och restiden Stockholm-Sundsvall blev ca sju timmar som snabbast. Sedermera elektrifierades den och det stod klart 1957.
Som med så många andra moderniseringar fanns det även här en baksida av medaljen.
Banan skar av viltstråk, vägar, odlingsmark, byar, orter och städer, vilket innebar en stor risk för olyckor. Vi i byarna norr om S-vall var inget undantag många viltolyckor inträffade och fortfarande inträffar på sträckan även kollisioner mellan bil – tåg har skett, några där vägen passerade banan i Huli. Den är numera ombyggd med en viadukt där Granloholmsleden passerar.
Även tamboskap har förolyckats när dom kommit igenom stängslet som avgränsade järnvägen från övrig mark, bland annat omkom ett antal ungdjur för Evald Högberg när han bedrev jordbruk i Hammals by.
Järnvägsarbetarna var inte heller förskonade från olyckor. Olle Edlund skadade sig i samband med en olycka med motortrallan och en annan jobbare Pär Lönn omkom 1943 när han blev påkörd av ett tågsätt. Uppgifterna hur olyckan gick till går isär. Det är dock ett oomkullrunkeligt faktum att han verkligen avled.
Utbyggnaden och underhållet av ostkustbanan liksom järnvägen i övriga Sverige skapade dock mängder av arbetstillfällen. Byarna kring Hammal där jag växte upp var inget undantag och många karlar med små torp i närheten av järnvägen hade sin huvudsakliga utkomst därifrån, samtidigt som deras hustrur skötte djuren därhemma tillsammans med väl tilltagna grönsaksodlingar vilket innebar att man i stort sett var självförsörjande på jordbruksprodukter.
 Banverket var i början på femtiotalet den enskilt största arbetsgivaren i Sverige och i grannbyarna i min hembygd sysselsatte den ett antal av den arbetsstyrkan.

Banarbetarna som jag minns från min barndom var från Gudmundsbyn, Birger Olofsson och Hjalmar Sjölund. Birger hade hand om blomsterplanteringar på stationerna mellan Ljusdal och Arvidsjaur, dit plantorna anlände, naturligtvis med tåg från SJ.s trädgård, som var belägen i Gävle. Birger reste runt och kunde vara bortrest från hemmet upp till en vecka. För övrigt arbetade han på banan. Efterhand minskades planteringarna ner på dom mindre stationerna och Birger fick andra arbetsuppgifter. Bl.a. sysslade han med underhåll och snickeri på dom närbelägna stationsbyggnaderna.
I Klökan bodde Arvid Jonsson, när han inte arbetade på banan körde han en lastbil med material till densamma. Den var utrustad både med gummihjul för landsvägstrafik samt utrustad med järnvägshjul på två separata axlar för att kunna köra på räls. I grannbyn Öråker var Kalle Strandell, Olle Edlund och Kalle Jonssons hem belägna, Jonsson bodde f.ö. på Klökans station. Olle Edlund var även förare av en motordriven tralla som fraktade syllar och annat material ut till arbetslaget. I Målås var Edvard Hellmans torp beläget. Han arbetade också med underhållet av järnvägen. Tillsammans utgjorde dom här gubbarna ett arbetslag som ansvarade för järnvägsunderhållet från Selånger till Sund.
Det var säkert ett drygt arbete i sommarhettan att stå och packa under syllarna som gärna hade en benägenhet att sjunka i synnerhet vid Hammalsmyrarna där grundförhållandena inte var dom bästa. Jag minns dessa gubbar väderbitna och brunbrända.

Vintertid var det arbetslaget huvudsakliga uppgift att hålla växlarna snö och isfria. Även övergångarna skulle spettas rena samt skotta perrongerna som det fanns ett flertal av. En var belägen vid vägövergången i Huli och en nedanför försörjningshemmet i Birsta. Stationerna i Klökan och Sund var dessutom utrustade med magasinsbyggnader för förvaring av in och utgående gods.
Min pappa hämtade en del beställda varor på Sunds station, däribland avelsgaltar som köpts från Halland. Dom hade då befunnits på resande klöv i flera dygn. Det var inte första klass precis men dom utfordrades under resans gång och såg ut att må bra när de anlände till oss.  Jag fick följa med när dom transporterades hem, med häst och trilla och i senare tid med vagn och traktor.
Stationen  i Öråker utnyttjades även för persontrafik och resanden kunde därstädes inhandla biljetter i form av en hård kartongbit, Att resa till Sundsvall i slutet av fyrtiotalet kostade ca 50 öre för vuxen och vår familj utnyttjade denna facilitet innan min pappa fick råd att köpa bil.
Resande fick själva stanna tåget genom att vrida en rund stopptavla av plåt som återställdes innan man steg på tåget.
Järnvägsområdet var för oss byungar en spännande plats att uppehålla sig på. Kopparpengar, i den  mån det fanns några, placerade vi på rälsen för att när tåget passerat storögt begapa dessa utplattade kopparplåtar.
Ibland gömde vi oss inne i viadukten i Hammal. Det var spännande när ångloken sakta kom tuffande i stigningen från Selånger på sin väg norr ut, utspyende en svart plym av stenkolsrök. Det luktade inte när jag kom hem, det osade! Morsan var inte speciellt glad över tilltaget och med tanke på hennes begränsade tvättmöjligheter i bäcken hemmavid var det fullt förståeligt. Ibland drog lokföraren i ångvisslan när han passerade under bron. Det ekade kraftigt mot betongen och var säkert inte speciellt nyttigt för hörselnerven men vi ungar jublade.

Efter arbetsdagens slut cyklade banarbetarna på sina dressiner till ställen som låg i närheten av deras hem och därifrån användes apostlahästarna för vidare transport.
På  dressinerna fanns en läderväska innehållande diverse saker. Däribland knalldosor som ibland användes för att stanna tåget genom att dom utplacerades på rälsen. När loket körde över dom uppstod  en kraftig ljusblixt med tillhörande knall som skulle höras in till lokföraren i dom skramlande ångloken, så den knallen var ordentligt tilltagen.
Min gode vän, då boende i Öråker och liksom undertecknad var en överaktiv själ som gärna hittade på en del busstreck – utan att närmare gå in på hans identitet kan vi kalla honom Pelle, för det var hans namn . Han uppsökte en afton Kalle Strandells kvällsparkerade dressin , med flera knalldosor placerade i en därför avsedd skinnväska, varur han tillgrep ett skott som han placerade på rälsen. Med en medhavd krocketklubba drämde han till för kung och fosterland. Det uppstod en rejäl blixt och en våldsam knall. Han blev enligt egen utsago helt blind i 10 minuter, och jag misstänker att även hörselapparaten fick sig en rejäl omgång. Efter den upplevelsen fick knalldosorna vara ifred.

Själv blev jag sugen på att cykla dressin. Det såg ju så lättsamt ut när gubbarna kom rullande på rälsen. Sagt och gjort, med hjälp av två kompisar lyckades jag med stor möda baxa upp en dressin på spåret som stod parkerad vid Klökans station, och påbörjade en resa i medlutet mot Selånger.
Vid gott mod och glad i sinnet passerades Hammals by och Hammalsmyran. Dock fick vi vid Huliöverfarten abrupt avbryta vår resa, ty där befann sig banarbetarna och dom hade inte samma uppfattning som oss att tre småpojkar borde befinna sig cyklande på rälsen.
Det gamla ordstävet bättre fly än illa fäkta tyckte vi kom väl till pass i sammanhanget. Vi kastade oss av dressinen och begav oss i fyrsprång ut i bushen. Tyvärr, till vårt förfång växte där meterhöga brännässlor och då min klädsel bestod av kortbyxor hade det nog varit mindre smärtsamt att stanna vid dressinen och mottagit banarbetarnas upptuktelse än att bege sig ut i grönskan. Nåväl, efter morsans salubrinkur var jag strax redo för nya äventyr.

Ett annat i mitt tycke roligt upptåg var att vintertid placera en spark tvärs över rälsen. Det innebar att man aktiverade ljud och ljussignalen vid övergångarna, till förfång för vägtrafikanterna som fick stå och vänta, men mycket skojigt tyckte vi barn. Dock tror jag inte trafikanterna delade den uppfattningen.
Nåväl, frånsett alla dessa upplevelser och spänning som banan bibringade oss byungar så var det en stor och viktig del av utvecklingen i Sverige. Den har fortfarande en stor betydelse för gods och persontrafiken i landet och kommer säkert med tanke på det miljötänk som florerar att få en än större betydelse i framtiden, även med tanke på de stora industrietableringarna som pågår i norra delen av landet bör banan inom en snar framtid förses med dubbelspår. Ekonomin för att bygga ut banan verkar ju finnas enär politikerna på allvar föreslår att bygga en höghastighetsbana i södra delen av landet för att kapa restiden något. Det måste väl för varje sunt tänkande människa ändå vara prio två i rangordningen.

Avslutningsvis vill jag säga att jag är glad att få upplevt en del av ånglokens framfart och historia. Jag kan närhelst jag sluter ögonen frammana det trygga tuffandet, lukten av stenkolet samt ångvisslan ljud från loken.

Tack SJ, tecknar Ove Tjärnberg ödmjukast.

Sundsvall Maj 2023