Från pilbåge till mynningsladdare

För barn som växte upp på fyrtio- och femtiotalet fanns inte så många fritidsaktiviteter anpassade, och i synnerhet inte på landsbygden, men det hindrade inte att vi trots det, hade fritiden fullbokad av olika sysselsättningar. Kreativiteteten flödade, vintertid pulsade vi ut till tjärnar och sjöar där vi skottade upp och anlade isbanor. Oftast var det mycket snö och när vi var klara var det p.g.a mörkrets inbrott dags att bege sig hemåt. Vi anlade också skidspår och backhopp på lämpliga ställen.
Sommartid var det fotboll, brännboll samt olika cykelaktiviteter som var dom dominerande inslagen i aktiviteterna. Det var mycket arbete med att skapa förutsättningar för att vi skulle kunna genomföra allt detta men jag får citera Karin Boye – Visst finns det mål och mening med vår färd men det är resan dit som är mödan värd- en devis som är lika sann även idag.
Många av oss, i synnerhet grabbarna, tillverkade pilbågar i varierat utförande samt slangbellor med traktorslang som drivfjäder. Den var så hårdspänd att vi fick ligga på rygg med slangbellan under foten för att orka spänna slangen. Ibland hände det att man sköt sig i foten, det var inte skönt om man säger så. Vapnen var i huvudsak ämnade för jakt på kråkor och skator, jaktlyckan var dock så vitt jag minns väldigt begränsad, näst intill obefintlig.
Ibland delade vi upp oss i två lag och bedrev krig mot varandra, inte helt ofarligt vill jag lova.  Det gick dock för det mesta bra frånsett några smärre blessyrer.

Vapenarsenalen utvecklades dock avsevärt när jag blev bekant med en Stockholmare vid namn Elis Eriksson. Han var gift med en kvinna, Gulli, som arbetade tillsammans med min äldsta syster i en livsmedelsbutik på Kungsholmen i Stockholm. Dom bodde hos mina föräldrar på sina semestrar och hjälpte till med bl.a. höskörden. Han var uppskattningsvis c:a 25 år äldre än jag enligt folkbokföringen men till sinnelaget var vi jämngamla, alltså 11 år. Han kom i mitt tycke på den geniala idén att vi skulle tillverka en mynningsladdare, för att utveckla en effektivare jakt.
Elis arbetade som finmekaniker hos SAS i Bromma så det ankom därför på honom att tillverka slutstycket. Jag fick uppdraget att ordna pipan samt kolven. Pipan blev ett heldraget skarvlöst stålrör inköpt på Näslund & Wiklund i Sundsvall. Kolven utgjordes av en björkplanka som snidades till i en lämplig proportion. När Elis med familj återkom till oss vid nästa semestertillfälle monterades, med smärre justeringar, delarna ihop. Jag tyckte att slutstycket som Elis tillverkat var ett under av högteknologi det hade ett urfräst säte med plats för ett knallpulver som i sin tur antände krutladdningen vilken sedan skickade iväg kulorna som bestod av runda luftgevärskulor.
Krutet utvann vi ur patroner som i vanliga fall användes för att starta luftkompressorer och som Elis kom över på sin arbetsplats. Det här tilldrog sig för sjuttio år sedan så förhoppningsvis är det preskriberat. Som mått på laddningen testade vi oss fram till att mängden krut och kulor skulle vara c:a en hagelpatron. Geväret fungerade alldeles förträffligt och den sommaren decimerades kråkstammen till ett minimum. Pappa var inte glad då vår behjälplighet vid höskörden inskränkte sig till en obefintlighet. Kråkbenen kapades och buntades ihop samt lämnades in på polisstationen som var belägen i kommunhuset i Skönsberg och betalades med femtio öre paret. Vi blev väl inte förmögna på skottpengarna men det var ju inte huvudsyftet med det hela utan jakten var naturligtvis det primära. Vi byggde flera mynningsladdare några år därefter, det enda problemet var att få tag på rör av god kvalitet. Det hände vid ett par tillfällen att vi råkade ut för pipsprängningar, dock klarade vi oss med nöd och näppe att få kulsvärmen i ansiktet, tack och lov. En händelse som tilldrog sig i samband med mina skjutövningar, och som jag inte varken kan eller vill undanhålla er läsare var när vår grannes svärson Aston Söderberg kom till mig när han hörde skottlossningen. Han bodde för övrigt i Skönvik tillsammans med sin fru Inez och deras tre barn. Hon var dotter till grannen Oskar Söderbäck till vilken dom kom cyklande i stort sett varje söndag. Aston var i mitt tycke en dryg gubbe som gärna uttryckte sig i förklemande ordalag vid samtal. Han synade geväret och fråga om det var en ärtbössa. Jag undrade om han ville provskjuta leksaken och det hade han inget emot. Jag gick in i garaget för att ladda bössan och för att täppa till truten på skrytmånsen stoppade jag dubbel krutladdning i pipan. Aston fattade geväret lade an mot axeln, siktade mot ladugårdsdörren trettio meter bort samt kramade av skottet. Det var vid normal laddningen kraftig rekyl i bössan och den dubbla laddningen gjorde inte den saken mindre. Det blev en våldsam knall och Aston snurrade ett halvt varv. Han såg chockad ut, lämnade tigande över bössan och lommade iväg. Jag kan tänka mig att han var ordentligt mörbultad och missfärgad runt axeln efter den skjutövningen. Att pipan höll var ett under. Vi träffades många gånger efter den händelsen, han nämnde dock inte med ett ord något om skjutövningen och var heller inte hågad att skjuta någon fler gång.

När familjen Erikssons semester var till ända fick jag, efter mammas förfrågan medfölja dom till Stockholm, troligast för att hon behövde varva ner, och återfå en normal hjärtfrekvens och puls. Det var naturligtvis en spännande händelse för en bondgrabb vars tidigare resor inskränkt sig som längst till Sundsvall. Vid dom tillfällena fick mynningsladdaren medfölja och Elis samt jag bedrev jakt i såväl Norrtälje där Elis föräldrar hade ett torp som ute på Väddö där hans fru Gulli härstammade ifrån.
På Väddö uppgraderades jakten även till att gälla sjöfåglar av varierande arter och det var en upplevelse och något nytt för mig.
När sommarlovet började lida mot sitt slut uppsöktes Norra Bantorget där jag tillsammans med geväret placerades ombord på en långtradare för att mot en mindre ersättning transporteras hem till byn för vidare äventyr. På detta vis förflöt min och mina kompisars fritid för oss lantbruksungar.

Dock bestod inte all ledighet av lek utan vi fick även efter ålder och förmåga hjälpa till på gårdarna. Lekarna fogade oss dock samman ty vi hade oftast ett mål med dom, som kojbyggen av olika sorter o bollspel etc. och det var resan fram till målet som var det primära och enade oss. Kontanta medel och märkeskläder fattades oss, dock fick vi andra värderingar som formade oss till de individer vi i vuxen ålder blev.

Min pappa hade i början av femtiotalet stora odlingar av kålrötter som användes till djurfoder och där såg jag en chans att stärka min ekonomi. Mina syskon och jag utlovades 3 öre per sträckmeter för att gallra och rensa landen. Jag hade som ett outtalat mål att inhandla en luftpistol som jag sett hos Flisbergs sport på Tullgatan. Min äldsta syster Inger och jag var dom som flitigaste låg på knä och rensade landen iklädda shorts, och två så sönderbrända ryggar har jag varken förr eller senare skådat. Nätterna tillbringades sovande på mage i början av säsongen sedermera efter ett antal hudömsningar avklingade det hela och vi kunde återgå till mer naturliga sovställningar. Det var en hel del arbete förknippat med odlingarna all denna rensning samt upptagning, avblastning och transport till stora högar som halmades över för att klara vintern. Högarna kallades stukor vill jag minnas, nåväl när säsongen var slut och vi avlönades så räckte min ersättning till att köpa den åtråvärda luftpistolen.
I samband med stadsresan besöktes även min mamma som av någon anledning var inlagd på sjukhuset för någon åkomma. Hon frågade vad jag hade i paketet där pistolen låg, jag gläntade på locket och visade. När hon fick syn på vapnet antog hennes ansiktsfärg samma nyans som lakanet och det bidrog troligtvis inte till att hennes sjukhusvistelse blev kortare. Sedan hon blivit utskriven och hemkommen försvann plötsligt pistolen av någon outgrundlig anledning, troligtvis finns den nedgrävd hemma i Hammal. Det blev slutet på mina första intjänade pengar.
Min fascination för skjutvapen försvann dock inte med pistolen utan nästa inköp blev ett kolsyregevär. Ett gevär som drevs av en kolsyrepatron som byggde upp ett tryck i vapnet och gav det en stor genomslagskraft. Finansieringen av det inköpet utgjordes av inkomster från höbuntning åt Erik Byström i Hammal. Han var åkare med en lastbil av märket International, och köpte upp innehållet i hölador lite varstans. Där åtog jag mig tillsammans med någon medhjälpare att bunta höet till ett pris av 50 öre balen. Buntmaskinen var manuellt driven. Man fyllde den med hö, lade på en tung planklucka samt via ett kuggsystem och en hävstång pressa ihop höet. När det var hoppressat träddes fyra stålsträngar runt bunten och najades ihop. Luckan lyftes sedan av och bunten kunde sedan lyftas ut via sidoluckor. Höbuntarna kunde väga ända upp emot 100 kg och arbetade vi hårt kunde vi tillverka fyra i timmen vilket innebar en dagsförtjänst på sexton kronor som skulle delas på två. En bra dagsförtjänst i mitten av femtiotalet tyckte jag. Även halm buntades , den användes delvis som djurfoder, strö till djuren men försåldes även till byggfirmor som använde den till isoleringsmaterial för sina gjutningar som hade utförts under sommaren och väntade på byggnation under nästkommande sommar eftersom dom flesta byggen vilade under vinterhalvåret.
Så kunde dagarna fortlöpa för en liten grabb på fyrtio- femtiotalet i Hammals by. Det fanns inte alltid plats för lek utan även hårt arbete väntade men det kände jag en stolthet över. Man var behövd och sedd av vuxenvärlden samt en kugge i maskineriet. Jag minns tiden med värme! Jag är en sann bakåtsträvare och det är jag stolt över. Det mesta var bättre förr, ju förr desto bättre. Det finns mängder av episoder att berätta om, men jag vill inte fresta på läsarens tålamod mer än så här. Därför avslutar jag härmed, men har ni otur och jag drabbas av skrivklåda kanske jag återkommer med nya berättelsen.

P.S. Lev livet leende i den mån det går.

2023-04-06 Ove Tjärnberg