Oves minnen från skoltiden

Skolskjutsarna

Min skolgång startade 1949 och för att komma i åtnjutande av den var vi hänvisade till skolskjuts vilken i huvudsak bedrevs av två aktörer, nämligen Ture Nyman samt Jesper Svedberg. Ibland fick även Åke Ädel med sin De Soto bil  hoppa in i verksamheten.
Vi var många barn som skulle åka så oftast fick dom börja köra dubbla resor. Ibland när så var fallet kunde några av oss få hoppa in i bagaget och på så vis behövde taxin bara köra en tur.
Det var spännande att få sitta där, men oftast fick vi plats inne i kupén även om det var trångt med utrymmet. Vi killar hade inget emot det då tjejerna oftast placerades i våra knän, det var spännande. En gång hände det sig inte bättre än att när Nyman hade hämtat mig och skulle vända bilen backade han fast i en snödriva. Jag var inte stark nog att skjuta på, så Nyman sa, kör du så puttar jag på, och upp kom vi.
Jag var ju relativt körvan eftersom jag kört traktor hemma på jordbruket tidigare, när Nyman steg in i bilen satte han sig på passagerarsidans och sa, det är lika bra att du fortsätter köra när det gick bra. På så vis, färdades vi till skolan med en 11-åring vid ratten och bilen full av ungar. Snacka om
King of the Road när jag svängde in på skolgården och möttes av gapande ungar där.
Nyman var en glad och humoristisk man som gärna gasade på och vi kom bra överens.
Hans motpol var Jesper Svedberg, den andra taxiåkaren. Han var allvarlig och korrekt i alla lägen och krypkörde oftast med sin Dodge. En gång när vi var på hemfärd tänkte jag ändra på den saken. Vi satt tre stycken på framdynan, Jesper, undertecknad samt närmast dörren Sten Strandell. På raksträckan Stenskogs smedja satte jag min fot över Jespers gasfot och pressade allt vad jag orkade. Den raka sexan sköt fart och Jesper drog och slet men jag höll kvar foten och pressade allt vad jag kunde. Dock var jag tvungen att lätta på foten när vi närmade oss järnvägsövergången vid Albert Gravström.
Vilken hastighet vi var uppe i har jag glömt men det gick undan rejält. Jesper tvärnitade och slagen haglade över mig, sedan öppnade han dörren och förpassade både Sten Strandell och undertecknad på utsidan av bilen, för att fortsätta hemfärden medelst apostlahästarna. Stackars Sten som var helt oskyldig.

Skolgången
Dom första åren var angenäma med snälla fröknar som hjälpte oss på alla sätt även om jag med min överloppsenergi hade svårt att sitta still, så funkade det.
Matbespisningen låg i källarplanet och så vitt jag minns serverades rejäl husmanskost där. Vi skulle dock äta upp allt som serverades på tallriken och det övervakades noga. En gång serverades fiskbullar och jag förmådde inte äta upp allt. Då fick jag tillsägelse att inte lämna bordet förrän den sista bullen var svald. Jag stoppade in den i munnen och sprang samt spottade ut den. Sedan den dagen har inte en fiskbulle passerat mina läppar.
En gång i veckan fick vi duscha. Duschen bestod av ett flertal munstycken placerade på rad i taket. Det första munstycket innehöll varmt vatten, de övriga svalnade efterhand av för att till sist avslutas med kallvatten. Lärarinnan passade på oss så att vi inte hade för bråttom igenom.

De fysiska aktiviteterna bestod sommartid av brännboll samt fotboll som bedrevs på Flodbergsudden. På lågstadienivå var det på ungars vis mest lekfullt, men i femman och sexan  spelade vi i skolmästerskapen mot Fillans, Haga och Skönberg skolor. Jag spelade back, oftast tillsammans med Ulf Andersson. Finalen gick på Baldershovs IP. Vintertid var det bandy samt skidåkning som gällde. Skidutrustning fanns att låna på skolan, även backhopparskidor fanns att tillgå. Det var även skolmästerskap i bandy där jag vaktade kassen och finalen spelade vi mot Hagaskolan på Heffners hemmaarena, som låg där motorvägen nu passerar vid Ryds glas i Bydalen. Tyvärr hade Hagaskolan en väldigt duktig center vid namn Lennart ”Tigern” Johansson som sedermera spelade för Timrå och senare Brynäs. Han gjorde samtliga mål och hur mycket vi förlorade med har jag glömt eller förträngt

Varje skoldag började med att vi fick ställa upp oss på led för att sedan tåga in i skolan. Därefter vidtog morgonbön som avslutades med en psalm. Oftast sjöng vi ”Din klara sol går åter upp……” medan fröken spelade den på tramporgeln. Disciplinen spelade på den tiden en framträdande roll i den dagliga skolverksamheten. Inga mössor på huvudet inomhus, inga fötter på bänkarna etc. etc.

I tredje klass fick vi börja med syslöjd med flickorna. Jag sydde ett snickarförkläde i blått denimtyg som sedan skulle användas i träslöjden och en gul och blå vimpel. Dessutom skulle alla virka en pannlapp som skulle innehålla ett visst mått vilket fröken noggrant mätte med ett måttband.
Många av oss grabbar virkade ca halva pannlappen lite löst, samt tog ut den på rasten och drog i den tills rätt mått uppstod. Maskorna blev stora men måttet blev det rätta och fröken blev nöjd.

I fjärde klass vidtog träslöjden som vi killar tyckte var betydligt roligare. Den bedrevs i en gammal lokal ett hundratal meter öster om skolan. Lokalen värmdes hjälpligt upp via en fotogenkamin.
På kaminens topp fanns en kokplatta där vi kokade vårt egentillverkade trälim. Det utfördes även där en del busstreck där undertecknad deltog med liv och lust. En händelse var när jag tog med mig ollonskott och släppte in en näve av dom i kaminen, där dom givetvis exploderade så att limpannan på plattan stod och hoppade. Det väckte stor muntration hos alla utom läraren. Som straff fick jag inte närvara vid ett antal slöjdtimmar utan i stället tillbringa dom med välskrivning i en annan klass. Nåväl efter ett antal timmar försonades jag och slöjdläraren och jag fick fortsätta träslöjden vilken var rolig.

I fjärde och femte klass begåvades vi med en ny lärare vid namn Ingrid Uhlén. Det blev en smärre katastrof både för henne och mig. Vi var som eld och vatten. Jag hade svårt att sitta still och vara tyst och det belönades med att hon smög upp bakom min rygg, tog tag i örsnibben och pressade sina välvässade röda naglar genom den. Jag gick ofta omkring med infekterade och uppsvällda örsnibbar och det bidrog inte till att vår relation förbättrades på något sätt. Mycket av lektionstiden fick jag tillbringa på utsidan av klassrummet, till en början vid en skrivplats som iordningställdes i materielrummet tills jag kom underfund med att jag kunde aktivera skolans ringsignal med en knapptryckning därstädes. Sedan blev korridoren oftast min arbetsplats. Vi barn var i allmänhet mycket aktiva på rasterna. På våren var det kulspel, på sommaren fotboll, vintertid skridskor och skidor. Vi var nästan aldrig i stillhet.
En gång när jag skulle försöka efterlikna Tarzan och svinga mig mellan två träd på nedsidan  skolan, drattade jag i marken med påföljd att det blev ambulansfärd till lasarettet och konstaterad hjärnskakning. Det väckte stor uppmärksamhet bland barnen som stod i dubbla led för att ta farväl vid avfärden från skolan.

Skolans uppvärmningssystem bestod av kol och vedeldad panna placerad i källaren som sköttes av vaktmästaren Rune Andersson. Dock hade han hjälp av en kommunanställd att tillverka den. Han hade till sitt förfogande en eldriven vedkap vilken ställdes upp på skolgården.
Sophämtningen sköttes av ett företag som ägdes av Allan Forsström och bortforslades via ett antal jordbrukstraktorer med släpvagn. En hemsk olycka inträffade med en av traktorerna i Skönvik.
Den gled utför en slänt och en av arbetarna, vid namn Sjöström klämdes ihjäl. Hans dotter Birgitta gick i våran klass och jag minns att vi tyckte synd om henne när hon efter några dagar återkom till skolan.

I samband med ett stort cykellopp som gick genom hela Sverige utrustades vi ungar med vimplar och placerades på bergknallen på andra sidan vägen, mitt emot Gångvikens kiosk, för att heja fram deltagarna. Strax innan klungan skulle passera kom en av Sundsvalls tidigaste MC knuttar körande på väg norrut, på vänstra sidan av vägen, eftersom det var vänstertrafik då. Georg Sjöberg, som han hette hejade på några av oss samtidigt som han svängde upp mot skolan och uppmärksammade inte att en MC polis, som åkte föråkare var på väg att passera honom. Det blev en ordentlig kollision och Georg, polisen samt motorcyklarna gled i ett virr varr efter rikstretton, som vägen hette då. Dock blev ingen av dom nämnvärt skadad och dom kunde lämna platsen för egen maskin. För oss ungar blev den händelsen den mest spännande med Sverigeloppet den dagen.

Tandhygienen och hållagning sköttes av en tandläkaren på Krönvägen i Haga, vid namn Elsa Attmar. För att komma i åtnjutande av denna pina tilldelades vi en pollett av fröken vilken vi använde som betalningsmedel på Skönviksvagnen. Hållplatsen var belägen vi Flodbergsudden och spårvagnen gick via Fillans färjeläge till Sundsvall. Vi lämnade dock vagnen i Skönberg vid hållplatsen ”lilla torget”, belägen där Medborgargatan tar sin början, för att sedan till fots bege oss upp till mottagningen.
Det var en riktig Golgatavandring och jag minns ännu med fasa dom grova bedövningsnålarna samt den remdrivna borrmaskinen som vid låga varv fick hela huvudet att vibrera. Där och då grundlades min tandläkarskräck.

Allt var dock inte nattsvart med skoltiden, t.ex. fick vi inför jullovet uppträda som kör på Skönviks folketshus. Där ordnades festligheter inför den stundande ledigheten, där alla skolbarn samt föräldrar var välkomna. Det serverades lussebullar och pepparkakor, ordnades julspel och fiskdamm. Vår kör sjöng dom traditionella julsångerna samt en visa som innehöll en vers lydande: ”Vinden drar skeppet far bort till fjärran land och sjömansgossens lilla lilla vän står sörjande på strand”, iförda sjömansmössor som Anita Näsströms mamma tillhandahöll. Det var en trevlig upplevelse som jag minns med välbehag.  Jag uppträdde även som Herodes och Birgit Olofsson var uppläsare.

I sjätte klass fick vi en lärare vid namn Leif Skanze. Det var en skön galning och han var idrottsintresserad och delaktig i många skolmästerskap som jag tidigare berättat om. Han deltog ofta själv på våra träningar oftast iförd hatt. När han skulle nicka bollen på fotbollsträningen lyfte han på hatten, nickade bollen samt återförde hatten på skallen. Det var en pedagog i min smak och vi kom mycket bra överens. Tyvärr skildes våra vägar efter sjätte klass som var den sista på Gångvikens skola. Därefter var vi hänvisade till högstadiet på Hagaskolan. Med det är som man säger, en annan historia.  

Skolavslutningen inför sommarlovet var något vi barn vi såg fram emot. Då avtågade vi från skolan till Sköns kyrka där högtiden avhölls under ledning av tillförordnad präst. Därefter återtåg till skolan där betygsutdelningen vidtogs. Det var en tilldragelse som jag inte såg fram emot, åtminstone i fjärde och femte klass av skäl som jag tidigare i berättelsen beskrivit. Det var kutym att på examensdagen förära fröken med en blomsterbukett. Det gjorde jag också, dock innehöll min bukett bara maskrosor som jag plockade bakom skolan. När Ingrid Uhlén fick buketten satt hon sig vid katedern och grät. Den händelsen är en sak som jag ångrade och har ångrat hela livet. Jag kan bara gissa hur hennes tankar gick. Förlåt Ingrid!
Att komma till skola innebar också  förutom den teoretiska delen, att en helt ny värld öppnade sig. För många av oss bondpojkar fick många nya kompisar och jag stannade ofta kvar hos dem efter skoldagens slut. Industrialiseringen var ju på 50-talet under stark frammarsch i Sverige och allt var nytt för mig, och mer stor nyfikenhet besöktes alla verksamheter vid skolan. Allt ifrån pråmslipen och verkstaden i Skönvik till Sunds verkstäder och manufakturfabrik i Sund.
Vi satt också ofta och metade på dessa kajer med blandat resultat. Besök gjordes också på Vågbergs och Sven Jonssons verkstad som låg där Gångvikens kiosk finns idag. Verkstaden brann för övrigt ner på femtiotalet och upphörde. Det var en stor händelse för oss skolbarn som sprang dit för att beskåda förödelsen. Något säkerhetsavstånd för exploderande gastuber kan jag inte påminna mig fanns, men det hela avlöpte väl.

En del av klasskompisarna följde ofta med mig hem efter skoldagens slut. För dom var ju jordbruket en ovan och spännande miljö, med traktorer, hästar och allehanda djur.
Min pappa hade grisuppfödning som sin främsta inkomstkälla och i den verksamheten ingick ett antal modersuggor som hela somrarna gick ute och bökade i stora hagar. Ibland smög vi oss på suggorna samt kastade oss upp på deras ryggar för en kortare ridtur. Det slutade oftast med att vi hamnade på rygg i grisdyngan när suggorna satte fart. Dem var vältränade och snabb efter utomhuslevnaden. Det var en uppskattad lek av oss ungar, dock inte av våra mödrar som fick mycket tvätt och med tanke på den tidens primitiva tvättmöjligheter, oftast i någon bäck eller sjö, är det i efterhand lättförståeligt.  Roligt hade vi i alla fall.
Dynamit fanns att tillgå i stort sett alla jordbruk på den tiden. Min pappa förvarade dom med tändare och stubin i vår pärkällare i en trälåda. Den besökte jag ofta och det var ett mycket uppskattat inslag i lekarna när jag detonerade ett antal dynamitgubbar samt sprängde några stubbar i skogen. Verksungarna gapade av förvåning och var mäkta imponerade.

Sammanfattningsvis vill jag påstå att Gångvikens skola var ett bra lärosäte att genomgå. Den sociala kontrollen var stor, disciplinen var viktig, ordning och reda skulle det vara allt ifrån omslagspapper på läroböckernas pärmar, till närvaron på lektionerna. Lärarna var närvarande såväl på lektionerna som på rasterna och det ingav en trygghet för ungarna. Skolan har vid några tillfällen varit nedläggningshotad men har till min och mångas glädje överlevt. Politikerna räknar i kronor och ören i ett kortsiktigt perspektiv och vill gärna idka skolverksamheten i storskalig drift. Man tänker inte på den enskilda människan och vad slutnotan blir, nej låt de små och medelstora skolorna bli kvar och jag tror att slutprodukten blir mindre kostsam för samhället i framtiden, enär barnen där blir sedda och bekräftade och ev. problem kan i ett tidigt stadium blottläggas samt förhoppningsvis åtgärdas på ett tidigt stadium.

Tack för att jag fick sätta mina minnen på pränt. Det har varit ett sant nöje att återkalla dom minnen jag kunnat bidra med.

Sundsvall 22-11-09

Ove Tjernberg