Tidiga barndomsminnen   

Till mitt tidigaste barndomsminne hör, på sitt sätt, det nya seklets inträde. Inte så att jag själv minns själva händelsen, jag var ju inte två år fyllda då. Men det talades så mycket och så länge om denna sak, om t. ex. hur alla kyrkklockor ringde på nyårsnatten, något mycket ovanligt den tiden. Det kändes därför nästan, som öm jag själv upplevt händelsen.

En annan händelse, som jag däremot väl minns, inträffade år 1903, då jag var fem år gammal. En kringresande fotograf fotograferade hela familjen i hemmet, en stor händelse då. Alla var helgdagsklädda, nickelkaffeservisen var framsatt, pappa satt och tittade intresserat i en bok och jag stod bredvid mamma och höll henne i handen. Mina övriga syskon stod i en grupp för sig. Detta tror jag är det enda fotografi, där hela familjen är samlad, både föräldrar och barn.

Ett år i januari hade skolan sin sedvanliga julfest. Då jag ännu inte börjat i skolan fick jag förstås inte vara med. Och jag var så ledsen, men försökte tappert att dölja detta. Men mamma och pappa såg nog hur det var fatt med mig. Då mina syskon gått till julfesten, fick jag ensam hemma ha min lilla julfest. Mamma lade en handduk på en stolsits och satte fram ett par pepparkakor, ett äpple, några nötter, ett par chokladbitar och ett glas hallonsaft. Så tände hon ett litet ljus och satte min syster Sveas docka mot stolens ryggstöd. Den fick jag bara titta på, men inte röra, vilket var tillräckligt för mig. Själv fick jag sitta på en pall. jag minns särskilt, att jag tyckte att det var så synd om mina syskon, som måste ge sig ut i mörker och kyla för att få vara med om sin julfest, då man kunde få sitta hemma hos mamma och pappa och ha det så skönt.

Andra året jag gick i skolan ville jag så gärna ha en liten bok till julen. Det fanns en del att välja på, t, ex. Tummeliten, men den kostade hela tjugofem öre. Att be mamma och pappa om den var otänkbart. Pappa var ju på grund av sin olyckshändelse arbetslös. Men så fick jag veta, att det kommit en mindre bok, Trisse, som kostade endast femton öre. Min äldste broder, Valentin, hade arbete, och jag tyckte att han borde ha råd att ge mig boken i julklapp, något som jag dock aldrig lät undslippa mig. Men varje kväll innan jag somnade, knäppte jag mina små händer och bad så innerligt till Gud att Valentin skulle ge mig Trisse i julklapp. Och på julaftonen fick jag ett litet paket, med Trisse. Av Valentin. Detta var nog första gången, kanske utan att jag då tänkte på saken, som min många gånger iakttagna tankeöverföringsförmåga kom till uttryck.

Jularna var då, kanske mer än nu, en hemmets och familjens högtid. Förberedelserna pågick i flera veckor. De år vi hade egen gris skulle den slaktas. Sedan var det för mamma att anrätta allt, baka paltbröd av blodet, stoppa korv, se till att en skinka blev rökt och salta ner fläsk för vinterbehovet. Det var inga små bitar, då grisens vikt i allmänhet var 130 - 150 kg. I samband med slakten var det sed att bjuda på färska revbensspjäll.

Ett bestyr före julen var att luta fisk, i regel gråsej. Vattnet måste ömsas flera gånger, men så låg den också vit och dallrande, då den äntligen kom på julmiddagsbordet.

Pappa slutade arbetet kl. 14 på julaftonen, vilket då ansågs vara ett stort framsteg. Jag följde många gånger med honom till den närbelägna skogen, där vi hämtade en julgran, som vi sedan klädde. Papperskarameller, flaggor, glitter o.d. användes år ifrån år och förvarades under mellantiden så oåtkomligt som möjligt. Efter detta tog vi på oss våra finkläder, och började julfirandet.

Sedan julmiddagen ätits, blev det utdelning av julklappar. Det var ofta nyttiga saker, halsdukar, som mamma efter en lång arbetsdag suttit uppe och virkat, strumpor som hon stickat och dylikt. Men vi fick alltid också någon leksak, naturligtvis enkla och billiga saker, men för oss barn ändå så värdefulla. Vi var också alltid aktsamma om dem, och vi hade på så sätt glädje av dem i många, många år. En gång fick jag t. ex. en liten speldosa, som spelade en kort melodi, då jag drog veven runt. Och en korkpistol, som jag också minns, beredde mig mycken förströelse och nöje under lång tid.

En jul hade jag för egna pengar köpt något då ganska nytt, nämligen tomtebloss. Mamma förmanade mig att vara mycket aktsam med dem för eldfarans skull. Men jag visade att de var ofarliga, man kunde sätta händerna intill utan att bränna sig. Och för att riktigt demonstrera hur ofarliga de var, stack jag in ett brinnande tomtebloss i pappersgrannlåten i julgranen. Men det borde jag inte ha gjort. Den glödgade tråden antände papperet, och julgranen stod i ljusan låga. Valentin rusade fram, drog ner gardinerna, där julgranen stod vid fönstret, och kvävde elden. Någon egentlig skada, annat än lite uppbrunnet papper, uppstod inte, utan Vi kom undan med blotta förskräckelsen. Och julfirandet kunde fortsätta i god stämning.

Hemmet var för oss barn den fasta punkten i tillvaron. En viktig förutsättning för detta var nog att pappa var nykterist. Jag såg skillnaden i familjer, där husfadern använde spritdrycker, och söp upp en stor del av inkomsten, just den del som kunde ha använts till att sätta lite färg på tillvaron. Umgänget med spritdrycker, och det rörde sig mest om brännvin, präglades då av helt andra och mycket råare seden, än dem vi är vana vid.

Min barndoms somrar var ganska enformiga, tyckte jag. Vad man gick och längtade efter var att bli elva år, så att man kunde få börja att arbeta i brädgården. Men innan dess måste man ju hitta på något själv. Friluftsbad vid tjänligt väder var för mig och mina jämnåriga en vanlig sysselsättning. Men man fick ju nog av detta också.

En hel del av mina kamrater fick vistas på bolagets sommarkoloni på Åstön, vid Tynderö-sundet. Det var barn, som var lite magra och bleka. Jag lyckades aldrig kvalificera mig för att bli uttagen. En tung sorg dessa år var att jag varken var mager eller blek, utan endast fick höra talas om hur roligt de andra hade på sommarkolonien, hur mycket god mat de fick och hur deras ledare ordnade roliga lekar och spännande tävlingar.

En dag, då jag var i sexårsålder, bestämde jag och fyra kamrater oss för att ha ett barnkalas. Vi hade hört talas om hur barn i bättre familjer fick ha kalas, där det vankades mycket gott, choklad med vispgrädde, kakor, konfekt och dylikt. Nu bestämde vi oss för att ha ett knytkalas. En av pojkarna lovade att bidraga med köttbullar, som hans mamma hade lagat och som nu förvarade i källaren. Av dessa tog han nu vad han ansåg att vi behövde. En annan bidrog med en vetelängd, en delikatess för oss. Själv hade jag tänkt att komma med en flaska hallonsaft, något som vi efter föregående års stora hallonskörd hade rikligt av. Men så sa en av de andra pojkarna, som var stadd vid god kassa, att han skulle bidraga med ett paket Tomtens lemonadpulver, som köptes i fyrkantiga plåtaskar för tjugofem öre. Att då komma med hemlagad hallonsaft hade varit att göra bort sig ordentligt. Den kunde ju inte gå upp emot Tomtens lemonadpulver, som fräste och bubblade, då man hällde vatten över det och som man nästan kvamnade av vällust av, då man drack.

Vad var nu att göra? Jag var djupt förtvivlad över att jag inte hade något att komma med, då jag plötsligt kom att tänka på en sak. Uppe på vår vedbodvind, bland saker som skulle förvaras torrt, fanns en "kardus" svaveltändstickor, s.k. pigmördare, i små fyrkantiga paket. Och där fann jag räddningen. Jag smög mig upp på vinden, och tog fem buntar, vilket nog inte skulle märkas. Och detta gjorde succé. Tändstickor gick ju inte att äta och dricka, men mat och dryck hade vi nog av. Att få tända en liten lägereld hade nog också sin tjusning. Och när allt var uppätet och urdrucket, var ändå tändstickorna kvar som ett minne av en lyckad dag. Vi hade också gjort upp en liten lägereld eld och haft det riktigt mysigt. Men säg den glädje, som varar beständigt? När jag kom hem på kvällen väntade rannsakan och dom. Det hade redan sports, vad vi hade haft för oss. Pappa såg mycket allvarligt på saken och talade om för mig det farliga i att leka med elden. Och tänk, sa han, om någon av pojkarna nu ställer till med någon olycka med tändstickorna, faller En del av ansvaret på mig. Du måste alltså gå och hämta tillbaks tändstickorna. Hade du sagt till mamma, vad ni skulle göra, sa pappa, så hade hon nog ordnat till något åt dig. För egentligen var alltsammans bra, det var bara det här med tändstickorna, som var fel.

Vad jag tyckte att det var försmädligt att behöva gå till mina kamrater och begära tillbaks tändstickorna. Men annat var inte att göra. Det gick också lättare än vad jag hade trott. Pojkarnas föräldrar hade väl också talat med dem om vådan av att i den torra skogsmarken leka med eld. Då jag kom hem med tändstickorna fick jag nästan beröm för att jag varit så duktig. För att jag skulle slippa ha känslan av att ha åkt snålskjuts, lovade mamma, att någon dag senare bjuda mina kamrater på äggkaka och hallonsaft, vilken hon också gjorde. Och hallonsaften fick duga, även om den inte fräste och bubblade som Tomtens lemonadpulver. Och detta, mitt enda barnkalas, minns jag fortfarande i minsta detalj.

En gång hade någon slagit spik i pappas huggkubbe. Man kan ju tänka sig hur det gick med den yxan, som pappa använde, då han skulle hugga ved. Detta var, som jag tyckte, ett riktigt nidingsdåd. Och pappa misstänkte även mig. Han tog mig med till vedboden, drog igen dörren och frågade allvarligt, om jag var den skyldige. Jag försäkrade, att jag var oskyldig, och pappa trodde mig på mitt ord. Jag kom undan med blotta förskräckelsen, men jag var ju också oskyldig. Vem som var missdådaren blev aldrig upptäckt, men jag är ganska säker på att det inte var någon inom familjen.

Småpojkar har väl alltid tagit efter de äldres vanor, för att inte säga ovanor. Och jag var väl inte något undantag i detta avseende. Jag och mina kamrater skulle förstås röka. Att köpa cigaretter var inte möjligt, så vi fick väl försöka att röka pipa. Men att köpa pipa och tobak var lika otänkbart. Vi tog då en kork, som vi grävde ett hål i. I ett litet hål på sidan trädde vi in ett kraftigt halmstrå. Så stoppade vi "pipan" med torkad klöver, som åtminstone till utseendet påminde om den tobak av märket Mossros, som min pappa använde. Så strök vi eld på en svaveltändsticka mot byxbaken och tände. Rykte gjorde det åtminstone, men hur det smakade, ja detta är en annan sak. Att jag skulle nalla någon nypa tobak i min pappas paket, föll mig aldrig in, men nog hade jag kunnat ta något stopp, utan att det hade märkts.

Snus har jag använt endast en gång i mitt långa liv. Det var i bilismens barndom och hästarna blev skrämda och skenade ibland, då en bil nalkades. En bonde, som av den anledningen inte vågade åt lämna sin häst, bad mig och en kamrat att gå till affären och köpa snus åt sig. Den slant, som blev över skulle vi få för vårt besvär. Vi bestämde oss för att köpa snus även för den slanten, och vi fick en litet strut Hellgrens grovsnus. Snus såldes alltid i lös vikt den här tiden. Sedan bonden fått sin snus, satte vi oss i en skogsbacke och la in var sin rediga mullbänk. Snart började allt att gå runt för mig, och kräktes gjorde jag. Då jag kom hem var jag väl nästan grön i ansiktet, men någon medömkan i min plågsamma belägenhet kunde jag inte påräkna. Tvärtom tyckte nog mamma och pappa att det var rätt åt mig, då jag använde mina slantar till att köpa snus. Detta var första gången, och även sista, som jag prövat på att lägga in en mullbänk.

Det är märkligt, vad småpojkar kan hitta på. Jag och mina jämnåriga en båt. Inte en båt för att sätta i sjön, utan en som skulle vara fast förankrad på landbacken. Vi tittade på de lastångare, som låg på redden, och byggde den del, som låg över vattenlinjen. Vi satte ner stolpar i marken, och bestämde därmed formen och storleken. Den blev ungefär fyra meter lång, och det gick sålunda åt ganska mycket virke. Men detta hämtade vi helt enkelt i brädgården, något som vi betraktade som en självskriven rättighet, och som heller ingen ifrågasatte. Mesta nöjet var nog själva byggandet och då den var färdig gällde det att kunna använda den på något sätt.

I närheten gick en get och betade. Den ägdes av en familj, vars son hade haft lungsot och som skulle dricka getmjölk. Från båtens däck lockade vi till oss geten, vilket inte var svårt, då nyfiknare varelser än getter väl knappast finns. På hornen satte vi stora korkstycken, som vi tagit ur en kasserad livboj, som vi hittat. Sedan gick vi ner på marken och retade geten, som med böjt huvud kom emot oss och stångade oss. Och tack vare de stora korkstyckena på hornen fick den göra detta hur mycket som helst. Den leken höll vi på med länge. Och jag tror nästan, att även geten tyckte att det var roligt.

Passagerarbåten "Turisten"

(Ur Sköns Norra Intresseförenings samlingar 02368)

Då jag var barn, tyckte nog mamma, att Herman och jag behövde lite omväxling. Hon tog oss därför med på en utfärd till Sundsvall, eller stan, som vi alltid sa. Vi åkte båt dit, en tur på drygt en timme. Båten kryssade, d.v.s. anlöpte bryggor både på  fastlandet och Alnön. Resan kostade 45 öre för mamma och 25 öre för Herman. Jag fick, som man brukade säga på skämt, följa med som kappsäck. I stan hälsade vi på min äldsta syster, Elin, som hade plats hos en köpmannafamilj, som bodde i Hirschska huset, vid stora torget. Frun i huset var judinna, samt en mycket snäll och vänlig människa. Hon hälsade på oss och sade till Elin att bjuda oss på smörgåsar och kaffe eller mjölk.

Vi tittade oss omkring i stan, och jag minns särskilt väl hur storartad jag tyckte att vattenfontänen i Vängåvan var. jag kommer också ihåg, att jag kände på tänderna på de bronslejon, som stod utanför Lindgrens järnhandel på Storgatan. Jag tyckte inte, att de var särskilt vassa.

Då vi skulle hem på eftermiddagen föreslog mamma, att vi skulle gå, vilket vi gjorde. Det var en landsvägspromenad på en mil. Mamma köpte två wienerbröd åt oss var i Nanny Haaks bageri, till en kostnad av tjugofyra öre. Då vi kommit utanför stan föreslog mamma, att vi skulle ta av oss skorna och gå barfota. Hon trodde att vi eljest kunde få ont i fötterna, ovana som vi var att gå med skor så lång väg. Med skorna hopknutna och lagda över axeln knallade vi på, och det av eftermiddagssolen varma landsvägsdammet kändes som sammet mot fotsulorna. Jag hade nog en svag misstanke att mammas omsorg mer gällde våra skosulor än fötterna, men det blev liksom roligare då detta inte blev sagt. Ungefär halvvägs gjorde vi rast, och stärkte oss med de inköpta wienerbröden. Och Nanny . Haaks wienerbröd skulle nog även nu anses vara en läckerhet. Det var förresten om Nanny Haak som man sa: "Nanny Haak som tar sig fram med bak".

Vi kom hem fram i kvällningen och vi hade haft en så trevlig dag, så jag minns den med nöje fortfarande.

Att äga en cykel, eller en velociped, som man fortfarande kallade detta fortskaffningsmedel, var ett mycket starkt men tyvärr helt ouppnåeligt önskemål i min barndom. Då var det endast smått välsituerade personer, som kunde kosta på sig en sådan lyx. Men en gång var det utlottning av en velociped i ett s.k. amerikanskt lotteri. Mamma tog en lott, jag tror att den kostade trettio öre, och vann. Jag var omkring tio år gammal och det första för mig var nu att lära mig att åka på cykeln, vilket snart var gjort. Man måste också lära sig att göra smärre reparationer, inte minst att laga slangarna. Dåtidens vägar, med skarpkantad makadam, var inte skonsamma mot gummiringarna. Cykeln saknade frihjulsnav. I en utförsbacke fick man därför vila fötterna på ett par stag, som var fastsatta på framgaffeln, och låta tramporna snurra på. Som broms fanns en handbroms, en gummiplatta som trycktes mot framhjulet med ett handtag, som var fastsatt på styrstången.

Ganska snart skaffade vi ett frihjulsnav av märket New Departure, ett namn som vi förstås uttalade New Departure.

Den här cykeln var till stor glädje för mig och mina bröder, av olika anledningar dock mest för mig.

En dag, då jag och några jämnåriga pojkar metade i Merlobäcken, hittade vi en gammal slokhatt. Då vi alltid var inställda att ha något hyss för oss, funderade vi nu över vad vi skulle kunna göra med den gamla hatten. Alldeles intill bodde en yngling, som fått en underordnad befattning på bolagets kontor. Vi visste, att han om en stund skulle komma hem till middag. Vi tyckte, att han var lite viktig, gick alltid och spretade med fingrarna och sprätte med benen. På vägen hem måste han gå på en smal spång över Merlobäcken. Vi sökte och hittade en rund sten, lagom stor till hatten. Den lade vi på spången, med hatten över. Om en stund kom han och våra beräkningar slog in till fullo. Han stannade till, tittade på hatten och som en fotbollsspelare som lägger en straffspark, tog han sats och sparkade till den. Och vilket illvrål han hävde ur sig. Vi hade gömt oss bakom en lada alldeles i närheten och kände stor skadeglädje, då han linkade hem.

Då jag var barn försökte jag på alla möjliga sätt att förtjäna någon slant. Men möjligheterna var inte många. En var att bära kaffe till någon som arbetade i brädgården. Skiftet mellan kl. 10,30 och 14 var ju ganska drygt och därför tog man i regel en kaffepaus kl. 12. Då termosflaskan ännu inte kommit i allmänt bruk och man ville ha kaffet varmt, måste någon bära kaffekorgen till vederbörande. Det var detta jag gjorde. Då jag kom fram med kaffet , blev jag oftast skickad till närmaste pump och den var inte alltid så nära efter friskt dricksvatten. För detta fick jag tjugofem öre för två veckor, som utbetalades i samband med 14-dagarsavlöningen. Detta blev alltså två öre om dagen. Den tiden fick man ofta två öre för att springa ett ärende eller för någon annan tjänst.

En sommar, då det fanns rikligt med smultron, plockade jag sådana till min mamma, men även till försäljning. Jag gick ner till disponentvillan och bjöd ut mina bär. Disponenten var ungkarl och hade en husföreståndarinna, en mäktig och imponerande dam. Hon kom själv och granskade min skörd och petade på dem med pekfingernageln som om det hade varit giftiga spindlar. Hon plockade bort några, som inte var tillräckligt mogna på alla sidor, frynte på näsan och såg

i mitt tycke viktig ut. Jag hade god lust att säga, att hon kunde ge sig ut och klättra i bergen och plocka sina smultron själv. Men hon köpte bären. Det var en liter och jag fick tjugofem öre, som jag begärde.

Jag hade inte lust att gå dit och bjuda ut några bär i fortsättningen, men om ett par veckor mötte jag henne ute, hon kände igen mig och frågade, om jag slutat att plocka smultron. Då jag svarade nej, frågade hon, varför jag då inte kom fler gånger. Disponenten hade satt så stort värde på att få smultron och grädde till efterrätt, sa hon. Och har jag någon liter kan jag ju komma ner till henne med dem. Om några dagar gjorde jag detta och nu köpte hon bären utan vidare och var vänligheten själv. Han gav mig även en god kaka. Troligen hade någon förargat henne vid mitt första besök. Att disponenten uppskattade hennes dessert hade väl också bidragit till att hon nu var på bättre humör.

En dag hade jag och en kamrat till mig, Emil Johansson, plockat var sin liter smultron. I hamnen låg en nybyggd lastångare, en 10-tusentonnare, och lastade virke. Vi fick för oss att gå ombord och bjuda ut våra bär. Fartyget låg inte vid kaj, utan med aktern förtöjd i en dykdalb och fören med ankaret sänkt. Vi visste precis, hur vi skulle bete oss för att komma ombord. Vi gick ner till kajen och anropade fartyget med dess namn. Vakten vid fallrepstrappan kom vrickande i sin lilla skeppsbåt och hämtade oss. Då jag gick uppför fallrepstrappan, som gungade, nästan pirrade det i magen. Då jag kom högst upp och såg skeppsbåten som en liten leksaksbåt, förstod jag, att detta nog var det största fartyg, som jag någonsin hade gått ombord i.

Fallrepsvakten visade oss till stewarden, som gick och frågade kaptenen, om han ville har smultron till middagen. Och detta ville kaptenen. Han ville också träffa oss, och stewarden gick med oss akterut till kaptenens svit. Vi blev mycket vänligt mottagna. Kaptenen frågade ut oss om våra föräldrar och om mycket annat. Han berättade för oss om sin familj i Göteborg, där han hade två pojkar i vår ålder. Han bjöd oss på te, med kex med smör och marmelad. Vi hade tidigare av sjömän fått skeppsskorpor, s.k. knall, men detta var något helt annat. Vi fick äta så många kexar vi ville och för oss att sitta i denna rent ut sagt luxuösa miljö och njuta av det goda som bjöds, var en stor upplevelse. Jag minns, att Emil en gång tog mer smör på kniven än han behövde. Då jag hade för mig, att detta inte var fint och belevat, passade jag på, då kaptenen gick för att ta fram några fotografier, att rensa kniven. Den här förplägnaden, de vita och mjälla kexen, det goda smöret och den kalla marmeladen, är nog en av de måltider, som jag bäst minns.

Efter en dryg halvtimme följde kaptenen oss till fallrepsvakten, som satte oss i land. Denna för oss stora upplevelse minns jag fortfarande med stor glädje i minsta detalj.

En sommar fick jag av hustrun till målare Sundin en förfrågan, om jag en gång om dagen ville gå med mat till hennes make, som under några veckor skulle arbeta i villan på Näsberget, bakom Timrå kyrka. Det var ganska långt och skulle nog ta hela förmiddagen. Betalning skulle jag få varje vecka och hon frågade, om jag var nöjd med femtio öre. Jag såg nog lite besviken ut, vilket hon märkte. Men, sa hon, det är ju lika mycket, som de äldre pojkarna, som arbetar i brädgården, har för hela dagen. Är det femtio öre om dagen då, frågade jag. Jag trodde att det var för hela veckan. Naturligtvis är det femtio öre om dagen, sa hon. Tror du att jag vill, att du ska springa med mat en hel vecka för femtio öre. Jag blev ju själaglad, för så mycket pengar hade jag aldrig förut tjänat. Jag skaffade då min första bankbok, i Postsparbanken. Jag köpte även sparmärken för tio öre och klistrade upp dem på en karta och satte så in krona efter krona. Vid sommarens slut hade jag åtta kronor, ett för den tiden och för mina förhållanden stort belopp. Jag kände mig faktiskt lite smått förmögen.

På Näsberget fanns den tiden en stor hund, som ansågs vara så farlig, att den hölls bunden. På kvällarna, då det var tyst, kunde vi höra hans skall ända hem till oss. På vägen till Näsberget gick jag igenom en stor havreåker, på en smal gångstig, med den höga havren som täta väggar. En dag såg jag på avstånd den stora besten till hund komma emot mig. Jag blev så rädd, att jag trodde, att hjärtat skulle stanna. Vända kunde jag inte och inte heller gömma mig i havren, då man ju inte fick trampa ner säden. Jag var också rädd för att det i matkorgen kunde finnas något, som hunden kulle kunna lukta sig till. Jag tog matkorgen bekom ryggen och tryckte mig emot sädesväggen. Hunden närmade sig och jag kunde inte göra annat än att hålla andan och stå stilla. Men hunden gick lugnt förbi mig, så tätt att jag kände hans päls stryka emot mig. Jag kunde andas ut, och tyckte att jag undgått en stor fara.

Trots att jag endast var elva år, har jag ett starkt minne av storstrejken år 1909. Det mesta jag vet om bakgrunden till och förloppet av strejken har jag givetvis läst mig till efteråt. Men själva stämningen och atmosfären under strejkveckorna står mycket livligt för mitt minne. Att det var en mycket ovanlig händelse låg liksom i luften. Allt arbete vid sågverken avstannade mitt i sommaren, i början av augusti. Inga kapverk rasslade, inga kaptrissor fräste, inga dunsar hördes då stabbläggarna lade av sina bördor och inga ångvisslor, som angav arbetets början och slut, hördes. Allt blev så tyst och stilla, några demonstrationer eller högröstade manifestationer förekom inte. Den oro som nog rörde sig i människornas inre, gällde nog bekymret för det dagliga brödet, vilket, särskilt i familjer med många barn, nog var ett problem. I mitt hem hade vi mindre känning av detta. Pappa hade nu arbetat ett par år som virkessorterare, eller vrakare, som en del äldre fortfarande kallade detta arbete. Därmed tillhörde pappa högsta inkomstklassen vid sågverket, varför han och mamma hade kunnat spara en slant, som nu kom väl till pass. Deras princip var, att endast de välbeställda, statstjänstemän och liknande med fasta månadslöner, hade råd att göra av med sista kronan.

Jag minns att det väckte ett visst uppseende, då en förmansfru bjöd in till sig en syskonskara, som nog inte fick äta sig mätt hemma, på en riklig och stärkande måltid. Det ansågs som en självklarhet, att en förmansfamilj helt skulle stå på arbetsgivarens sida.

Hela industriområdet var fridlyst, vilket tillkännagavs genom rikligt uppsatta anslag. Alla, som inte var kollektivanställda, hade tilldelats polismans befogenhet och hade som tecken på denna värdighet en mössa med polismärke. Om någon trots fridlysning och antalet poliser hade velat göra sabotage, t.ex. anlägga brand i brädgården, hade detta varit den allra enklaste sak. Att smyga sig in i det oinhägnade området och sätta en tändsticka till allt eldfängt som fanns där, hade inte krävt stor förslagenhet. Att ingenting hände är ett bra bevis för det lugn och den behärskning, som trots de stora motsättningarna, ändå rådde.

Detta lugn och denna behärskning kunde inte ens rubbas av den utmaning, som låg i att svenska flottan ångade upp efter norrlandskusten och troligen för både första och sista gången gick in i Alnösundet. Utanför Skönvik låg ett par krigsfartyg med kanonerna hotfullt riktade mot land. Kungen riktade också efter storstrejkens slut ett tack till militären av alla grader för att den i en orosfylld tid fyllt sin uppgift på ett föredömligt sätt, utan störande händelser mellan militären och de strejkande. Jag trodde då, och tror det ännu starkare nu, att detta nog till största delen var de strejkandes förtjänst, som inte lät sig provoceras till några överilade handlingar.

Ungefär tjugofem år senare hade jag som granne i Karlskrona, en flaggstyrman Lundh, som berättade, att han som ung matros varit med på ett av dessa krigsfartyg. Lundh, som var en radikal person, berättade också att man åtminstone bland manskapet ställt sig starkt tveksamma till värdet av denna flottmanöver.

En högre sjömilitär i Karlskrona, amiral Gösta Ehrenswärd, uttryckte till mig en gång sin förvåning över arbetarrörelsens kyliga inställning till försvaret, åtminstone i tidigare år. Jag omnämnde flottbesöket i Alnösundet under storstrejken som exempel på en av orsakerna till detta. Han blev starkt fundersam och till min förvåning förklarade han att detta var en synpunkt, som han aldrig tänkt på. Min reflexion var, att lyckliga de människor, som inte behöver besväras av oroliga tankar.

Under strejken utkom inga tidningar. LO-s lilla tidning, "Svaret", studerades mycket noggrant i alla familjer.

Den här tiden var det inte märkligt, än mindre uppseendeväckande, att en del arbetare var oorganiserade. Detta gällde främst de religiöst sinnade, som nog i stor utsträckning ansåg de socialistiska fackföreningarna vara kristendomsfientliga. Men trots detta kan man inte säga att det mellan dessa grupper rådde någon märkbar fientlig stämning. Då var förhållandet mer spänt mellan fackföreningsmedlemmar anslutna till Landsorganisationen och medlemmar i Svenska Arbetarförbundet. Detta förbund hade bildats i slutet av 1890¬talet, i syfte att utgöra en motvikt till de socialistiska fackföreningarna anslutna till LO. Deras medlemmar kallades gulingar, en benämning som än i dag har en starkt nedsättande betydelse. Förbundet, som aldrig kom att få någon egentlig betydelse, samlade aldrig mer än tiotusen medlemmar och upplöstes 1915.

Då jag i min ungdom hörde talas om gulingar, tänkte jag alltid på den gula rasen, kineser och andra. Frågan om vad dessa kunde ha att göra med Svenska Arbetareförbundet lämnade mig ingen ro. Men jag lyckades att finna förklaringen. I England, där rörelsen upp stått, hade den socialistiska fackföreningsrörelsen den röda rosen som samlingstecken. Den nya fackföreningsrörelsen, som också ville ha en symbol att samlas omkring, tog då den i England och inte mindre i Skottland, så vanliga gula ginstblomman till detta. Och därmed kallades dess medlemmar gulingar, något som också överfördes till den svenska motsvarigheten. Benämningen guling i detta sammanhang har alltså ingenting med den gula rasen att göra, utan har samband med den gula ginstblomman. En händelse, som inträffade år 1913, stannade länge kvar i minnet. Östrands sågverk brann. Det var en varm sommardag och det blåste ganska kraftigt. Som tur var gick blåsten ifrån land, varigenom de många bostadshusen aldrig var direkt hotade. I de långa kanaler, som gick in i brädgården, blåste virkesstaplarna ner och bildade cykloner, som med stor fart virvlade långt ut till sjöss. Sågverket byggdes inte upp och hela samhället gick liksom i baklås och levde på undantag till i början på 1930-talet, då Ivar Kreüger fann platsen lämplig för anläggning av den stora cellulosaindustri, som fortfarande finns.

Det fanns en person, som var verkligt glad över att sågverket brann. Det var målaremästare J. Andersson. Han hade året innan målat såghuset, en stor träbyggnad. Han hade därvid använt en hemlagad slamfärg, tillverkad av krita, vatten, såpa och lite linolja. Färgen täckte bra och resultatet var utmärkt, när arbetet var nygjort. Men redan efter någon månad började det bli klart, att all färg nog skulle komma att flagna av inom kort tid. Målaremästaren hade nog berett sig på att för samma kostnad få göra om arbetet,  då den röde hanen kom som den räddande ängeln.

Eldsvådor vid sågverk kunde inte, trots stränga brandföreskrifter, undvikas. Och under de närmaste åren inträffade många sådana.

Rörande händelser utspelades, då någon skulle resa till Amerika. Och i min ungdom var det varje år någon som emigrerade. Det var mest ogifta män, men även någon gift gav sig iväg, och lämnade hustru och barn kvar. I några fall fick dessa hustrur fortsätta sitt liv på samma sätt som unga änkor, och på sätt som de kunde dra försorg om sig och sina barn.

Avskedet skedde alltid på ångbåtskajen. Den bortfarande var i regel överhöljd med blommor, och rörande avskedsscener utspelades. Föräldrarna ansåg, att detta var ett avsked för livet och i många fall var det nog också så. Men inte alltid. En del återvände efter några år, lite amerikaniserade både till sätt och klädsel. Jag minns särskilt deras skor, som verkade att ha en apelsin i tåhättan. Anledningen till att många lämnade landet var bristen på arbete och en del var också svartlistade efter storstrejken 1909.

Då min broder Herman utvandrade, år 1923, ansåg mamma, att hon då tagit avsked av honom för alltid. Den näsduk, som han viftade med då båten svängde om Flobergsudden var det sista hon såg av honom.

Till sidans huvud

Till nästa avsnitt