Berättelse 23 2



                                                        Skönviks sågverk med arbetarbostäder

                                                         Ur Sköns Norra Intresseförenings samlingar 01313-2       


Utöver industrianläggningarna dominerades bebyggelsen av bostadshus av ganska enhetlig typ. De flesta hade byggts under sågverkstiden, och var stora trähus, med tolv lägenheter om ett rum och kök samt fyra enkelrum. Dessa hus har ofta kallats sågverksbaracker, ja ibland även vägglusbaracker. Jag har någon gång protesterat emot benämningen barack, som enligt tillgängliga uppslagsverk är "byggnad av enkel konstruktion och i allmänhet för tillfälligt bruk". Ingenting i den beskrivningen stämmer in med dessa bostadshus, som var byggda av fyra tums plank, brädfodrade utvändigt och i regel reveterade invändigt. Under hela husen fanns källare insprängd i berget i den skarpa norrsluttningen. Och uttrycket vägglusbarack? Ja, detta var onekligen ett problem, men inte oövervinnligt. Jag tror att många, som i samhällsförbättrarnit skriver och talar om dessa förhållanden, i syfte att påtala bolagens bristande omsorg, av många berörda människor uppfattas som överdrivet och kränkande.


Då det inte fanns några vägar med namn, och ännu mindre några gator, hade de olika husen sina namn. Man bodde alltså inte vid bruksvägen, utan i Boston, Rullan, Tivoli, Positivet, Glada livet, Saraborg, Nyhem och allt vad de hette. Sågbyggningen låg närmast sågen, Stenhuset var den enda byggnad, som var uppförd av tegel. Knubben var byggd av träknubb, som sammanfogats på samma sätt som tegel. Till varje lägenhet fanns vedbod med vind samt, gemensamt för flera, ett avträde.


Några mindre byggnader fanns kvar från glasbrukstiden, bl. a. den vari Skönviks postkontor hade sina lokaler. Dessa hus revs år 1947, då spårvägen drogs fram till Skönviks järnvägsstation.


Bolaget hade köpt upp alla privata hus, som de kunnat komma över. Det fanns väl endast en privatägd fastighet, i vilken specerihandlare Sundin hade sin affärsrörelse. Vid ägarens bortgång förvärvades även denna fastighet av bolaget.


Arbetarbostäderna var rödfärgade, med foder och lister. Ett hus med större lägenheter, Kreta, för de förnämsta förmännen, skilde sig från övriga genom att det var vitmålat, likaså kontorsbyggnaden, där bolagets huvudkontor då var inrymt.


Ett par byggnader tillkom under min tid. Då ostkustbanan fram, måste ett hus i Östrand rivas, och detta flyttades till Skönvik. Det hade hetat Ljustorp, efter en socken i Medelpad, och nu skulle det ha ett namn. Året var 1914 och i Stockholm hade det varit bondetåg och arbetartåg. Vid det senare hade borgmästare Carl Lindhagen ropat "leve republiken", för vilket han dömdes att böta etthundra kronor. På förslag av J. L. Saxon gjordes en ettöresinsamling, "till betäckande av böterna", som det hette i uppropet. Ordet republik var sålunda mycket aktuellt, och då huset skulle ges namn föll det nästan av sig självt att det skulle heta Republiken. Och så heter det än i dag.


Något år senare uppfördes en byggnad med bostäder för förmän. Dessa uppträdde ofta brutalt, och talade till arbetarna i hård ton. Detta hus fick namnet Hundkojan, och detta av två skäl. Dels liknade byggnaden en stor hundkoja, och dels ville man anspela på förmännens vana att skälla. Namnet godtogs av alla parter, och huset heter fortfarande Hundkojan, så vitt jag vet.


Vissa byggnader för gemensamt bruk fanns också, t. ex. några stora svingårdar, där alla som ville hålla en egen gris fick ett utrymme. Byggnaden var ungefär 50-60 meter i fyrkant, med en inkörsport. Från denna gård var det dörrar till vars och ens grishus. Mitt på gården fanns en överbyggd gödselstad. Det fanns även anordningar för slakt, t. ex. kar för skållning och en stor ställning för uphängning av de slaktade djuren. I min barndom var det mycket vanligt att arbetarna hade egen gris. Smågrisarna kom från Skåne och såldes av en man från Östrand som hette Nilsson och aldrig kallades annat än Grisnisse.


Några bagarstugor för gemensamt bruk fanns också. Vetebröd, i den mån sådant förekom, och mjukt rågbröd, bakades i hemmen. Men för grovbak, av spisbröd och efter slakten paltbröd, användes dessa bagarstugor. Sedan brödet gräddats i den stora ugnen hängdes kakorna på spett i taket för torkning. Ofta räckte inte utrymmet till i bagarstugan, utan brödet fick tas hem till det egna köket för torkning. Dessa bak gjordes oftast på hösten, och skulle täcka vinterbehovet av bröd.


Längst uppe mot skogbrynet, i den branta norrsluttningen, låg en skjutbana med tillhörande skyttepaviljong. Där roade sig kontorsherrarna och med dem jämställda om söndagsmorgnarna, före gudstjänsttid. Arbetarna hade samma kritiska inställning till skytterörelsen som till krigsmakten, nämligen att den kunde bli ett överklassens vapen mot arbetarrörelsen i t. ex, en strejk eller annan samhällskonflikt. Ett par arbetarpojkar, som deltog i skytterörelsen, betraktades också med starkt misstänksamma ögon av sina arbetskamrater.


En gång, då jag i sexårsåldern tillsammans med en kamrat var uppe i skogen och lekte, såg vi att dörren till skyttepaviljongen stod öppen. Vi gick in och tittade oss omkring. I särskilda ställ efter väggarna stod uppradade välputsade och blanka mausergevär.


Vi hade nog gärna velat pröva dem, men vi vågade inte ens röra dem. Vi gick ner till kontoret och anmälde vår iakttagelse, och för detta fick vi mycket beröm. Efter vad vi sedan hörde hade det varit inbrott, varvid såväl något gevär som ammunition stulits.


En sak som var dåligt ordnad var arbetarnas möjligheter till klädtvätt. I förmanshusen fanns tvättstugor, men dessa var bara för herrskapen. Arbetarhustrurna fick klara den saken bäst de kunde. Sommartid gick det väl an, då det lite varstans fanns rännilar med vatten. Den största av dessa vattendrag gick i stampgala. Jag förmodar, att stället hetat stampdalen, som sedan blivit stampdala och slutligen stampjala. Där hade en gång legat en vadmalsstamp och udden ner till vattnet hade också en gång hetat Stampudden. Här värmdes vatten i en stor järngryta, och kläderna sköljdes i ett stort träkar, till vilket det rinnande vattnet leddes i ett rör och sålunda ständigt ömsades.


Men vintertid, då allt var fruset och snötäckt, var det värre.


Då fick man för det mesta hålla till hemma i köket med tvätten, eller utomhus, om vädret tillät detta. Men sköljningen av kläderna var ett problem. Då måste man "klappa" kläderna för att få bort den lut, som använts vid tvättningen. Detta skedde i en vak utanför ångbåtskajen, en och en halv meter i fyrkant, som alltid hölls öppen, så att det skulle finnas tillgång till vatten i händelse av eldsvåda. Här låg kvinnorna på knä på isen, sträckte sig ner till vattnet, blötte kläderna och bankade dem sedan med ett klappträ på en planka, som var utlagd på isen. Detta upprepades för varje plagg ett par tre gånger. Sedan var det förstås som vanligt torkning, strykning och mangling. En gemensam mangel fanns, som drogs för hand. Då man skulle skifta rulle, fick man dra ut den helt och hänga sig på den, för att väga upp andra änden. Jag har själv många gånger dragit den mangeln.


Förvaltarebostaden var en ganska stor byggnad i två våningar. I övre våningen bodde förvaltare Hilding Regnander, och sedan han slutat blev det bostad för hans efterträdare, inspektor Forslund. I bottenvåningen bodde så länge jag kan minnas bokhållare Lars Källblom, den enda av herrarna i bolagsledningen, som hade någon kontakt med arbetarna. Han tillhörde t. ex. godtemplarlogen, var alltid mycket vänlig och tillmötesgående. Han och hans hustru hade två döttrar; som umgicks med oss vanliga arbetarpojkar, och de tycktes även trivas i vårt sällskap.


Några andra byggnader, t. ex. skolan och Lokalen, skall jag återkomma till, och därvid uppehålla mig vid vad som förekom inom deras väggar.



Villan i Skönviks sågverk med flygelbyggnader i brädgårdsområdet nära kajen.

(Ur Sköns Norra Intresseförenings samlingar 02302)


 


Ett dominerande inslag i samhällsbilden utgjorde disponentbostaden, eller villan, som den allmänt kallades. Den uppfördes i slutet av 1870-talet, som bostad för Wilhelm Bünsow, en son till bolagets grundare, och var byggd i sydtysk tyrolerstil. Jag har sett någon uppgift om att den var ritad av den kände stockholmsarkitekten Gustaf Clason, något som jag dock ställer mig tveksam till. Clason skulle då ha varit endast tjugo år. Att han senare ritade såväl Bünsowska palatset vid Strandvägen i Stockholm som Merlo slott är däremot odiskutabelt.


Till villan hörde en stor park, med ridhus, växthus och trädgårdsanläggningar, med en utbildad trädgårdsmästare som ledare, och vars främsta uppgift var att leverera blommor och grönsaker till disponentvillan. En kusk med särskilda vagnshästar och en gårdskarl hörde också till disponentens löneförmåner. Detta ansågs vara en ståndsmässig levnadsstandard för en sådan befattningshavare vid tiden kring sekelskiftet. Som jämförelse kan nämnas, att man före första världskriget kunde få se disponent Axel Jacobsen på Tunadal på söndagarna komma åkande i fyrspann till högmässan i Sundsval1s kyrka .


I min barndom bodde Nils Velin, den dåvarande disponenten, i villan. Han var ungkarl, och hade en magnifik husföreståndarinna och naturligtvis annan personal, kokerska, husa t. ex.


Jag minns inte, att ridhuset någonsin användes för sitt ändamål. Disponent Velin, som var kortväxt och ganska korpulent, hade nog haft svårt att ta sig upp på en hästrygg, och kanske svårare att hålla sig kvar där.


Då disponent Velin år 1914 pensionerades och efterträddes av direktör Lennart Norström, skedde en omfattande renovering av villan. Bl. a, installerades centralvärme. Som ung målarlärling var jag med om detta renoveringsarbete. Direktör Norström var nygift, med en kusin från Tyskland, och båda hade egna och bestämda idéer om inredning och färgsättning.


Stora matsalen var inredd med boasering i taket och en väggpanel, med en orgie i lister, pilastrar, svarvade knoppar och annan snickarglädje. Herrskapet Norströms lät riva ut allt detta och hantverkarna som var med förfasade sig över denna vandalism. Sedan reveterades taket och väggarnas övre del. I taket, lades in längsgående grova bjälkar och emellan dessa smalare bjälkar, så att det bildades cirka en kvm, stora fält. Väggarna kläddes till halva höjden med en panel i ädelfuru, med en enkel konsol. Takfälten och väggarna ströks med vit kalkfärg och takbjälkarna och panelen betsades i mörk ek. Då det hela var färdigt, med möbler i samma stil, liknade det en gästabudssal i en vikingaborg. Det hela vittnade om en god och förfinad smak.


I en sidobyggnad till villan bodde bolagets kassör, Johannes Bünsow, en gammal ungkarl, ganska originell, ja nästan lite kolerisk. Vi målade även villan utvändigt. Den fjälliknande panelen beströks med ett mörkt impregneringsmedel, och allt listverk målades i röda och gröna kulörer. En dag höll jag på att kalkstryka stenfoten, och hade hunnit några meter, då kassör Bünsow kom och skulle gå till sitt kontor. Han stannade, stod och tittade en stund och frågade varför färgen vitnade så fort. Jag förklarade, att det var kalk i färgen, och att den var vit, men att den blev grå, då man blandade den med vatten, men att den åter blev vit, då den torkat och vattnet avdunstat. Det beror alltså på kalken, var min förklaring. Kassör Bünsow stod stilla en stund, varefter han utbrast: "Det är fan vad det då måste vara mycket kalk i hundskit". Så stötte han käppen i marken och fortsatte sin vandring.


Efter direktör Norström var det ingen som bodde i villan. På  1920-talet användes den som lokal för olika föreningar och sammanslutningar. Den stora och vackra parken naggade i kanten vid flera tillfällen, bl. a. då spårvägen år 1947 drogs fram till Skönviks järnvägsstation. Villan revs år 1968.                                               


 


Till sidans huvud

Till nästa avsnitt


 



 

Bebyggelse

Hemsideansvarig:

Web-ansvarig     :Bengt Wiklund   epost: bengt.wiklund@alnon.eu