Berättelse 23 19

Varia   

En fritidssysselsättning, som i min ungdom beredde mig mycket nöje och upptog stor del av min fritid, var fotografering. Min första fotoutrustning var en lådkamera med glasplåtar, 9 x 12 cm. Min broder Valentin hade på sanatoriet lärt sig en hel del om framkallning, kopiering och dylikt, och nu blev han min läromästare. Då vi bodde på Lokalen hade vi i det stora källarutrymmet inrett ett mörkrum. Att ha tillgång till ett sådant var nog den här tiden en förutsättning för amatörfotografering, då jag inte tror det fanns någon, som utförde framkallning och kopiering. Och arbetet i mörkrummet var inte det minst intressanta.


Vid lämpliga ljusförhållanden kunde man med en sådan lådkamera ta ganska bra bilder. Att använda blixtljus var det aldrig ens tal om, detta var något för yrkesfotografer, som för detta ändamål använde magnesiumpulver.


Valentin hade flera kameror, bl.a: en i format 13 x 18 cm och försedd med ridåslutare. Med sitt stabila stativ påminde den mycket om en ateljékamera. Valentin åtog sig också en del fotograferingsuppdrag och ersättningen härför räckte väl till någon del av kostnaden för hans eget "bildhuggeri".


Då vi flyttade till Republiken gjorde vi i ordning ett mörkrum på vedbodens vind. Detta var lätt gjort genom att avskärma ett hörn med några filtar i det fönsterlösa utrymmet.


Min nästa kamera var en bälgkamera, fortfarande med glasplåtar, men nu i kassetter. Nästa steg var att köpa en planfilmskassett, men nu hade jag flyttat hemifrån och nu fanns det också fotoaffärer, som utförde framkallning och kopiering.


Med såväl min gamla lådkamera som med bälgkameran tog jag många


bra bilder och en stor del av dem har jag fortfarande kvar.


Dagens amatörfotograf har, med den utrustning som nu finns och den service som lämnas, ingen som helst likhet med mina ungdomliga mödor i utövningen av denna verksamhet.


Bebyggelsen närmast Lokalen bestod av mindre bostadshus, som tidigare varit i privat ägo, men som köpts in av Bolaget. I ett av dessa hus, ett av de större; bodde i min barndom en änkefru B., som disponerade hela bottenvåningen. Då andra änkor måste tränga sig in hos någon son eller dotter eller flytta till änkehuset vid Merlo, bodde hon kvar i sin lägenhet, dubbelt så stor som vad en arbetarfamilj med fem å, sex barn fick tränga ihop sig i. Hon och hennes make hade nämligen ägt huset och vid försäljningen till Bolaget förbehållit sig rätten att få bo kvar, så länge någon av dem levde..


Hon ansåg sig själv lite finare än andra änkor och arbetarhustrur. Vi barn kallade henne också för tant eller tanta, då vi talade om henne, till skillnad från andra arbetarhustrur, åtminstone de äldre, som vi kallade moster.


Tant B var en märklig människa. Hon ansåg sig själv vara djupt religiös och Lutherska bönhuset var nog något av ett andra hem för henne. Hon deltog alltid i syföreningens sammankomster men själv kunde hon varken virka, sticka, sy eller ännu mindre brodera. Men hon hade alltid med sig ett av en bekant påbörjat arbete, detsamma år efter år och i detta satt hon och nöp med en nål och låtsades brodera. Vid den obligatoriska kaffedrickningen, till det sedvanliga priset av tjugofem öre, tog hon en enkrona i nypan, höll upp den, skred sakta till kafferummet, vände sig till höger och vänster och sa: "Den här betalar jag för mitt kaffe, den här ger jag för mitt kaffe".


Tanta höll reda på allt och alla och då hon träffade någon, som hade tid att lyssna på henne, var hon i sitt esse. Sedan hon berättat allt hon visste om alla människor och kanske lite mer, avslutade hon alltid utläggningen att med utsträckt pekfinger cirkla runt med handen och säga: "Men inga ord efter mig. Bäst att tiga så har man ingenting sagt".


Hon ville alltid vålla uppståndelse och själv vara medelpunkten. Och fanns det inga sensationer på gång, kunde hon alltid skapa någon. T. ex. följande.


Min mamma hade en gång på hösten tvättat vittvätt. För att få kläderna sköljda, hade hon ställt den stora sån under det vattenrör, ur vilket det alltid rann friskt vatten. Då hon senare på dagen kom dit för att ta upp tvätten och hänga den, var alltsammans upptaget och kringsläpat i leran. Mamma förstod mycket väl, vem som gjort detta. Men hon gjorde om tvätten och sa inte ett ord till någon om saken. De närmaste dagarna gick tant B omkring som en orolig ande och så fort mamma visade sig ute gjorde hon sig ärende till henne. Hon tangerade också vad hon hade i tankarna genom att tala om det fina torkvädret och liknande, men mamma sa inte ett ord om det inträffade, utan höll tanten på halster.


Efter ungefär en vecka, då tanten började inse, att hon inte skulle kunna få ut något av det hela, kunde hon inte styra sig längre. Hon kom då till mamma, bekände sin synd och bad om förlåtelse. Mamma sa, att det inte gjorde någonting, då det var en lätt sak för henne att göra om tvätten. Och tanten upprepade flera gånger att "djävulen frestade mig så hårt, och jag, en fattig syndig människa, kunde inte stå emot, utan föll för frestelsen". Genom att på ett så målande sätt tala om hur djävulen frestat henne, fick hon väl ändå ut något av händelsen, om än inte vad hon hade tänkt sig.


De varsel, som jag nu skall säga något om, är inte sådana, som är reglerade genom lagstiftning, t. ex. varsel vid arbetskonflikter eller övriga mellan arbetsmarknaden parter. De jag kommit i kontakt med ligger på ett helt annat plan.


Tankeöverföring och varsel är, enligt min mening, olika grader av samma företeelse. Under årens lopp har det otaliga gånger hänt, att jag inom mig själv nynnat på en melodi och att någon i min omgivning inom några minuter börjat att vissla eller gnola just den. Många gånger, då jag tänkt föreslå någon, t.ex. min hustru, att göra något särskilt, ett teaterbesök eller liknande, har hon, innan jag kommit fram med mitt förslag, stilla undrat om vi inte borde göra just detta.


Från min barndom minns jag varsel av mera påtagligt slag. Det hände många gånger, att pappa var borta i något ärende på kvällen. Vi andra satt tysta och stilla hemma, mamma med något handarbete och vi barn med läxläsning. Då kunde vi ibland höra hur det knäppte till i dörrlåset och ibland hur det stampade ute på farstubron. Då sa alltid mamma, att nu går pappa hem och han kommer snart. Vi visste hur lång tid det borde ta för honom och efter den stunden klampade det på farstubron och pappa tog i dörrhandtaget och steg in. Detta var


för oss en så vanlig och naturlig företeelse, att vi aldrig funderade över den.


Endast en gång har jag som vuxen upplevt ett lika påtagligt exempel på varsel. Vi bodde i en villa vid Vultejusvägen i Bromma. Vår yngsta dotter deltog på kvällen i en sammankomst på sin skola, N. Ängby folkskola. Vi väntade henne hem någon gång efter klockan åtta. Min hustru och jag vår ensamma hemma och allt var tyst i huset. Då hör vi båda tydligt, hur ytterdörren öppnas och stänges. Dörren hade ett säreget ljud på grund av de tätningslister av metall, som var insatta. Vi ropade på flickan men ingen svarade. Vi trodde att hon för att skämta med oss gått och gömt sig och vi sökte igenom huset och källarvåningen särskilt väl. Men hon fanns inte någonstans. Men endast några minuter senare, alltså efter den tid det tog att gå från skolan, öppnades och stängdes dörren igen och hon kom hem. Hon bedyrade bestämt, att hon kom direkt från skolan och inte hade varit inom dörren tidigare. Vi hade heller ingen anledning att tro annat .


Vad jag här berättat kan, det förstår jag, verkar otroligt. Men uppfattningen om vad som är sannolikt eller inte, kan bero på så många omständigheter och förhållanden. Om man i min barndom hade påstått, att man skulle få vara med om att på en bildskärm, tillika i färg, få se händelser på andra sidan jordklotet i samma minut, som de inträffar, hade nog detta den gången verkat otroligare. Och då man ville dra till med något, som man ansåg ligga utanför det möjligas gräns, sa man, att det var lika otänkbart som att fara till månen. Och vi vet hur det gått på den punkten.


Jag vill inte dra några slutsatser av vad jag skildrat. Min enda reflektion är, att det nog fortfarande finns områden i vår omedelbara närhet, som inte är tillräckligt utforskade.


I mitten av december år 1921 besökte jag min syster Elin. Då hon talade om att hon skulle gå och köpa en barnsäng, lovade jag att snickra en sådan åt henne. En dag mellan jul och nyår gick jag ner till bolagets snickareverkstad, där arbetet låg nere mellan helgerna, för att snickra sängen. Trots att jag inte arbetade hos Bolaget ansågs det inte märkvärdigt, att jag lånade deras maskiner och tog det virke, som behövdes. Jag valde ut lämpligt virke till en spjälsäng och började att klyva och kapa olika delar. Jag hade kommit till spjälorna och hade endast några kvar. Troligtvis klämde jag ihop brädan, då jag skulle ta fram den från trissan, med resultat att den slets tillbaka och min vänstra hand drogs med. Det kändes, som då man rispar till med något trubbigt föremål. Men då jag tittade på handen svartnade det för ögonen och jag var nära att svimma. Pekfingret vår helt avklippt vid mittleden, långfingret hängde kvar i en skinnslamsa och ringfingret var svårt skadat. Hade det föreskrivna skyddet funnits vid trissan, hade detta inte kunnat hända.


Jag lindade in handen i ett brunt omslagspapper, som jag fick tag i och virade om den med min yllehalsduk. Det var ju ganska kallt ute. Så gick jag till platsens sjuksköterska, som lade om ett förband. Hon föreslog mig att ringa till provinsialläkaren i Vivstavarv. Vid samtalet med honom sa han, att jag skulle fara in till lasarettet i Sundsvall och att han skulle tala med dem, så att de var beredda att ta emot mig.


Under tiden träffade jag byggmästare B, som var bas för snickareverkstaden och han gav mig en rejäl utskällning för att jag utan tillstånd hade gått in i verkstaden och använt Bolagets maskiner. Detta var givetvis inte helt obefogat.


Sedan var det att på något sätt, som jag nu inte minns, ta mig in till lasarettet. På eftermiddagen blev jag hämtad till operationssalen, där jag blev sövd. En sjuksköterska stänkte eter på en duk lagd över ansiktet. Hon räknade och räknade och jag skulle säga efter. Till slut tröttnade jag och operationen började. Jag vaknade till flera gånger under operationen och varje gång hade jag en känsla av att sitta inne i kulan i en mjölkseparator, som börjar rotera med ett svagt surrande och ökar mer och mer, både i hastighet och ljud. Efter att helt ha domnat bort började på nytt denna tänkta rotation.


Då jag på kvällen kom till sjuksalen, frågade jag, om man inte fick något att äta på det här stället. Nej ni har ju varit sövd, blev svaret, så ni skulle nog inte få behålla någon mat. Men jag var påstridig och med reservationen "skyll er själv då" fick jag ett stort glas kall mjölk. Och vad det var gott, efter en hel dags fasta och upprivande händelser. Efter en halvtimme kom sjuksköterskan in till mig och frågade: "Nå, har ni kräkts ännu?" Måste man det då, var mitt svar. Jag mår alldeles utmärkt. Sköterskan skakade på huvudet och gick, tydligen med den uppfattningen, att det var något som inte stämde med de sedvanliga rutinerna.


Då jag blev utskriven tittade överläkaren på handen och sa: "Det här var ett fint arbete". Jag undrade om han var ironisk och menade mitt snickeriarbete, men hans omdöme gällde operationsarbetet.


Byggmästare Backström hade gjort sig underrättad om när jag skulle bli utskriven. Jag hade inte varit hemma mer än några timmar, då han uppsökte mig. Han var baptist och djupt religiös och även i övrigt en bra karl. Han beklagade, att han yttrat sig så hårt som han gjort, då vi träffats förra gången. "Hade jag vetat, hur illa du skadat dig, hade jag naturligtvis inte yttrat mig som jag gjorde", sa han. Han sade sig inte ha fått sova om nätterna på grund av samvetsförebråelser, hade bett till sin Gud om förlåtelse. Och nu ville han, för att få samvetsro, också ha min förlåtelse och på den frågan önskade han ett klart ja eller nej. Jag svarade med nöje ja och en till sinnet lättad byggmästare lämnade mig.


Nu uppstod frågan, hur jag skulle kunna klara mitt arbete, men detta gick bra. Kort tid därefter lämnade jag också mitt gamla yrke och blev i fortsättningen inte lika beroende av mina händer som tidigare. Till ett visst besvär har givetvis detta handikapp varit, dock aldrig så att det varit oöverkomligt.


I 16-årsåldern upplevde jag en händelse, som var mycket påfrestande. Jag blev sjuk med lite feber och ihållande hosta. Mina föräldrar yrkade bestämt på, att jag skulle besöka doktor Danielsson i Sundsvall, som var lungspecialist. Han hade också tidigare skött min broder Valentin. Jag besökte honom en dag i början av juli. Han undersökte mig noga och fick veta, att jag var broder till Valentin, vilket kan ha inverkat på hans omdöme. Hans utlåtande var att ena lungan var skadad, att jag alltså hade lungsot, en av de mest fruktade sjukdomarna den här tiden. Jag fick lite hostmedicin och skulle återkomma om två-veckor. Jag tyckte att det hela var så hemskt. Mamma och pappa hade under lång tid ständigt förmanat mig att sköta mig bättre, särskilt att inte vara ute så mycket om nätterna. Jag tänkte på detta och även på den sorg och de uppoffringar som Valentins sjukdom inneburit för dem. Vad jag säger nu kan låta patetiskt, men jag gick efter läkarbesöket längs kajen vid Selångersån, tittade ner i vattnet och tänkte, att det bästa kanske skulle vara att jag slutade min tillvaro där.


Men jag for förstås hem. Först om en vecka berättade jag om doktorns besked, efter att först ha berett mamma och pappa med några små antydningar. Den häftiga reaktion, som jag hade väntat, uteblev. De hade ju lätt kunnat säga, att vi har ju varnat dig, om du lytt våra råd, så hade det kanske inte gått så här. Men inte ett ord av förebråelse förekom.


Sedan jag sovit ut riktigt och vilat upp mig ordentligt började jag att känna mig ganska bra. Jag tyckte inte, att det var så farligt att ha lungsot .Då jag efter två veckor skulle göra återbesök hos doktorn, hade han semester, så det dröjde hela fyra veckor, innan jag besökte honom igen. Han undersökte mig på nytt och förklarade, att han nu inte kunde finna något fel på mina lungor och att hans. förra prognos var ett misstag, beroende på min kraftiga förkylning och starka hosta. Han rådde mig att vara aktsam om mig, att inte slarva med maten och att sova ordentligt om nätterna samt att på nytt besöka honom om några månader. De första råden följde jag så gott jag kunde, men inte det sista. Jag tror, att jag helt enkelt inte vågade. Om jag på nytt fått ett liknande besked som vid första besöket, vet jag inte, vad som kunnat ske.


Under de närmaste åren iakttog jag faktiskt blodstrimmor i mina upphostningar. Om dessa kom från lungorna vet jag inte, då jag inte lät undersöka mig. Jag berättade heller aldrig för någon om detta, som ända intill nu varit en väl bevarad hemlighet.


Några år senare hände, inom detta område, något mycket märkligt.


En kamrat till mig, vi kan kalla honom H, blev såsom obotlig hemsänd från Länssanatoriet i Sundsvall, där man inte ville bereda plats åt andra än sådana, som man ansåg hade utsikter att bli friska. Och H fick en tidsfrist angiven, jag vill minnas, att det var ett år. Han kom hem till sina föräldrar och började leva rätt oregerligt. Jag talade med honom om detta och menade, att han väl borde tänka lite på sin situation. Han svarade, att om han levde någon månad mer eller mindre spelade ingen roll, men de månader han hade kvar ville han nu känna, att han levde.


Sedan jag flyttat från Sundsvall var jag, så länge någon av mina föräldrar levde, på besök där minst en gång om året. En sådan gång träffade jag H, som då hade en droskrättighet på Stora Torget och körde taxibil. Han berättade, att nådaåret utgick och flera månader till. Efter någon tid tyckte han, att han borde ha någon sysselsättning och hade då köpt denna droskrättighet. Några år senare, en sommar, såg jag på avstånd en stor och kraftig poliskonstapel, som jag tyckte mig känna igen. Det var H.


Jag träffade även hans hustru och deras lilla dotter. H. fortsatte inom polisväsendet i Sundsvall och slutade som pensionerad poliskommisarie. .


Under min korta vistelse i Åsarne, förjulsvintern 1919, upplevde jag för mig ovanliga händelser. Jag har redan omnämnt vintermarknaden i Oviken med dess brokiga och rörliga folkliv. I Åsarne fick jag vara med om något annat, nämligen ett husförhör. Jag hade tidigare endast hört talas om sådana, då prästerskapet kontrollerade församlingsbornas bibelkunskap. Min pappa berättade en gång om ett husförhör i sin ungdom. Där fick varje deltagare läsa ett stycke ur bibeln, men det var ofta både si och så med läskunnigheten. Då det blev mor Anna-Stinas tur att läsa började texten: "Om saltet mister sin sälta o.s.v.". Mor Anna-Stina läste med hög och ljudlig stämma: "Om satan mister sitt sällskap, vem skall han då ståta med". Prästen vände sig halvt om och sa med en suck, mest då för sig själv: "Ja, han får väl ståta med dig då, Anna-Stina".


Den här sammankomsten i församlingshemmet vid kyrkan i Åsarne hade nog inte mer än namnet gemensamt med forna tiders husförhör. Det var egentligen ett samkväm, varvid kyrkoherden läste någon bibeltext och lämnade information om vissa tilldragelser inom församlingen. Jag tror, att de flesta kände varandra och jag var den ende, som ingen kände. Jag gick fram till kyrkoherden och talade om vem jag var och att jag var på tillfälligt besök i Åsarne. Jag blev mycket vänligt bemött och även inbjuden till församlingens gemensamma kaffebord med gott hembakat bröd.


På hemvägen, en halvtimmes promenad i den kalla och stjärnklara natten, med gnistrande vit snö och temperaturen i närheten av kvicksilvertermometerns fryspunkt, såg jag för första gången en räv i frihet. Den undvek den djupa snön i skogen och släntrade efter vägkanten fram mot sitt mål. Vi två var visst de enda levande varelserna som var ute i det frostiga landskapet.


Sedan detta skrivits har jag erhållit meddelande om, att min broder Herman, den näst yngste i syskonskaran, gått ur tiden. Han hade under många år lidit av olika sjukdomar, såsom muskelförslappning och hjärtsvaghet. Sålunda använde han batterihjärta under många år. I slutet av förra året var han intagen på sjukhus i ett par omgångar. Då lungcanser tillstötte gick det mycket fort. Med hänsyn till sina sjukdomar uppnådde han en hög ålder,¨82 år, vilket han även själv ansåg.  Han avled den 21 februari 1979 och begravdes i Fargo, Nord Dakota, den 23 februari.


 


Till sidans huvud

Till nästa avsnitt