Berättelse 23 17

Övrigt extraarbete   

Då mitt arbete som målare de här åren, fram till 1922 ,. var ett säsongsarbete, blev jag i regel arbetslös i november månad. Ofta var 1 oktober inflyttningsdag i nya hus och lägenheter och efter


den dagen var det små efterarbeten och möjligen en eller annan reparation. Nu var ju lönen anpassad till detta förhållande och under arbetssäsongen förtjänade jag mer än min pappa gjorde under hela året. Då jag kom hem någon gång på hösten, hade jag alltså pengar sparade, så att jag varje vecka kunde betala för mig. Men det var ju så tråkigt att gå ensam hela dagarna. Jag åkte skidor rätt mycket. En tur till Bergeforsen, en mil, gjorde jag ofta. Med en kopp kaffe på Turisthotellet, och så hem igen.


I mina försök att hitta på något höll jag en vinter på att bli biografägare, men blev gårdfarihandlare i stället. Jag tror att


det var år 1917. Då fanns inga biografer annat än i Sundsvall. Sågverksdistriktet besöktes av ambulerande biografägare, ofta med dåliga filmer. Den första film jag såg visades av en sådan. Filmen handlade om Moses i vassen, hur Faraos dotter hittade honom. Huvudsaken var nog då, att bilderna rördes.


En kamrat till mig, John Byoden, som hade gått igenom Handelsskolan i Sundsvall, hade svårt att få någon plats. Han och jag bestämde oss då för att starta en ambulerande biografrörelse. Just då hade biografen Röda Kvarn i Sundsvall bytt biografmaskin. Jag ringde ägaren, Bror Abelli, och frågade om den gamla maskinen var till salu och i så fall om priset. Jo, den var till salu för 450 kronor. Jag ansåg, att vi behövde 500 kronor och Johns pappa, som hade fasta tillgångar, ställde ut en växel på detta belopp, som jag accepterade. Så gick jag till bankens ombud, hemmansägare Sundberg i Birsta, och fick ett vederhäftighetsintyg. Detta kostade en krona och jag tror nog, att Sundberg var mer intresserad av enkronan än av vad jag var för en figur.


Så for jag in till Sundsvall och diskonterade växeln i Medelpads Lantmannabank. Detta var min första växelaffär och jag var ju inte ens myndig.


Sedan bar det iväg till Röda Kvarn, där jag träffade Abelli. Vi gick upp på biografens vind, där han visade mig maskinen. Jag gjorde inte upp affären, då jag själv inte begrep så mycket av biografmaskiner, utan ville närmare undersöka saken först. Biografens maskinist, som hette Åberg, bodde på Södermalm. Jag gick hem till honom och bad om ett utlåtande om maskinen. Då han hörde det pris, som Abelli hade begärt, sa han att det var otänkbart att detta kunde gälla den senast utbytta maskinen, som måste te kosta mycket mer. Åberg följde med mig ner till biografen, vi gick upp på vinden och jag pekade ut den maskin, som Abelli hade visat mig. Detta var just vad jag misstänkte, sa Åberg. Den här maskinen har inte mer än skrotvärde. Och visade mig på den senast utbytta maskinen, som stod på en annan plats. Åberg föreföll inte att ha något större förtroende för sin chef. Jag ringde senare upp Abelli och frågade om det blivit något missförstånd vid vårt samtal. Jag hade frågat efter den senast utbytta maskinen. Abelli skrattade och sa, att det begriper ni väl att jag inte säljer den till det priset. Ni frågade efter en utbytt biografmaskin och en sådan har jag erbjudit. Och därmed var mina planer på att bli biografägare slut.


Så stod jag där med mina pengar, med räntan betald för tre månader. Då läste jag i en annons, att en manufakturhandlares konkurslager i Vivsta såldes ut till och under inköpspriser. Jag tog vår stora dragkälke och åkte dit och köpte ett helt lass med varor. Det var mansunderkläder av olika slag, strumpor, skjortor, kragar, manschetter, slipsar, allt förpackat dussinvis. Det var sidenband i olika bredder och färger, säkerhetsnålar, hårnålar, vykort och mycket annat. Jag gjorde i ordning ett lämpligt sortiment i en stor resväska och gav mig ut som gårdfarihandlare. Jag besökte de olika sågverken dagen efter avlöningsdagen, på samma sätt som alla andra försäljare gjorde. Jag sålde bra. Även hemma på Skönvik sålde jag och mycket tack vare att alla kände mig så väl, gick det särskilt bra. Efter en sådan försäljningstur till Fagervik gjorde jag en beräkning av hur mycket jag förtjänat den dagen och kom fram till cirka sextio kronor, eller lika mycket som min pappa hade för två veckors sågverksarbete.


På våren, då jag på nytt fick arbete i mitt yrke, hade jag en hel del småkrafs kvar. Jag lade ner detta i en unicabox, satte fast en prislista i locket och överlämnade detta till en pigg pojke i tolvårsåldern, som sålde ut detta mot femtio procents provision. Han redovisade punktligt. Han förtjänade en slant och var glad och jag avvecklade min gårdfarihandel och var belåten.


Några av mina kamrater frågade, om jag inte var generad över att gå och knacka dörr och sälja varor. Själva skulle de aldrig kunna tänka sig detta. Jag tyckte då som nu, att ett hederligt arbete behöver man inte skämmas för. Jag tror också, att många av mina kunder tyckte att det var bra gjort, vilket nog underlättade affärerna.


Då växeln, som givit mig rörelsekapitalet, förföll till betalning, hade jag pengar att lösa den med. Brodén, Johns pappa, tyckte att detta var duktigt. Han hade nog räknat med att själv få lösa in den.


Tillfälligtvis gjorde jag också andra affärer. På vintern, då det kom färsk islandssill till Sundsvall, tog jag kälken, hämtade en låda och sålde ut den på dagen. Eller då det kom vagnslaster med äpplen till Sundsvalls järnvägsstation tog en kamrat och jag och köpte en tunna, som vi delade upp i påsar och ställde oss på kvällen utanför avlöningslokalen och sålde. Det blev alltid slutsålt och förtjänsten kunde bli en femma var och en påse äpplen..


En vinter, efter nyårshelgen, tyckte jag, att det var så trist. Flera av mina kamrater var i nödhjälpsarbete hos Norrlands Statsarbeten. De byggde en väg genom Målås, i hemkommunen Skön. Jag bad Gösta Jansson och Viktor Åström fråga, om inte jag också kunde få börja där. Och det fick jag och blev därmed nödhjälpsarbetare.


Vi skidade hemifrån vid sjutiden den en halv mil långa vägen. Arbetsgivaren höll oss med ett järnspisrum, där vi kokade kaffe på morgonen och började arbetet i gryningen. En stund före vår måltidsrast gick en av oss, vi var åtta man i laget, och eldade i spisen, så att rummet var varmt, då vi kom. Vi värmde vår medhavda mat på spisen och sedan vi ätit arbetade vi igen till skymningen, då vi skidade hem. Vi både schaktade och sprängde sten och vi gjorde likadant, som vi sett de riktiga rallarna vid ostkustbanebygget göra, vi bet i knallhatten för att få den att sitta fast i stubintråden. Inkomsten var cirka femton kronor i veckan. Men detta var inte huvudsaken. Detta var en av de trevligaste vintrar jag någonsin varit med om, och detta var viktigare.


Ett liknande arbete var jag även med om en annan gång. Jag kom hem på senhösten. Min broder Valentin och några andra höll på att. gräva för en vattenledning till ett för inspektor Forslund nybyggt hus. Det var risk för att man inte skulle hinna bli färdig, innan marken frös. Valentin föreslog då, att jag skulle få hjälpa till. De andra var tveksamma, då de var rädda för att jag, söm övan vid sådant arbete, skulle dra ner ackordsförtjänsten. Men jag fick bör¬ja och nu ville jag riktigt visa, vad jag gick för. Vi grävde till närmare en meters djup, gick med korpar och spadar igenom svår terräng, med stora träd, vars djupa och grova rötter vi måste forcera. Så hårt som jag arbetade dessa veckor har jag sällan gjort. De första dagarna kände jag mig fullständigt rådbråkad. Något spring ute om kvällarna var det ingen tanke på. Men jag klarade jobbet och ingen i laget hade någon anmärkning att komma med.


En vinter, år 1917, under värsta livsmedelsbristen åtog jag mig att för Koop. Handelsföreningens räkning resa ut och besöka jordbrukare och försöka att köpa potatis, en vara som då var helt försvunnen från handeln. Jag skidade genom socknarna Sättna, Timrå och Indal, fick köpa några hundra kilo här och några där och betalade handpenning. Nästa gång säljarna hade ärende till Sundsvall och for förbi Skönvik levererade de potatisen och fick slutlikvid. Detta fungerade helt perfekt och föreningens kunder fick ett och annat potatiskok i grytorna som omväxling till kålrötterna och de salta skärbönorna.


En vinter sysslade jag med skidvallning. Det blev så av en tillfällighet. Jag stod ute vid en uppgjord eld och vallade mina egna skidor. Då kom ett par lärarinnor från den intilliggande skolan och tittade mycket intresserat på. Dom undrade varav vallan bestod. Den gjorde jag själv av trätjära och talg. Och dom talade sinsemellan, om dom skulle våga sig på att valla sina skidor. Jag tänkte, att jag vallar väl deras skidor, då jag ändå är i gång. Och sa detta. De hämtade skidorna och sedan jag vallat dem gick jag hem med dem. Dom frågade vad det kostade och jag svarade, att jag inte ville ha betalt. Då dom bestämt insisterade på att få lämna en krona var, tog jag emot slantarna. Jag har aldrig varit tyckmycken, som min mamma brukade säga. Och en krona då hade väl ungefär samma värde som tjugo kronor nu.


Några av herrarna på bolagskontoret fick höra talas om detta. De kom och frågade, om jag ville valla även deras skidor, vilket jag gjorde. Dom gav mig också var sin enkrona och därmed blev detta belopp som en fastställd taxa. Och ryktet spred sig och det kom fler och fler med sina skidor. Jag tog en eller ett par dagar i veckan till detta och jag höll mig väl åtminstone med fickpengar. Ja, t.o.m. pojkar, som gick utan arbete under vintern, kom till mig med sina skidor, om de skulle deltaga i någon tävling. Dom trodde, att min vallning var bättre än deras egen. Och jag hade nog skaffat mig en viss vana med detta.


Sedan första världskriget slutat blev det ett uppsving i byggnadsverksamheten . Men det var fortfarande ont om material. Jag hyrde därför in mig på en skuta, som gick på Vasa i Finland, och köpte ett parti papp, tapeter och kakelugnar. Skepparen och hans medhjälpare hade haft en glad kväll i Vasa, så de var trötta och lade sig att sova. Sedan lotsen fört oss genom den farliga skärgården, med grynnor och undervattensgrund, fortsatte jag att styra skutan. Lotsen hade lagt ut kursen, så det var inte svårt. Solen gick ner, det blev månljust på natten och gryningen nalkades. Vi skulle till Härnösand först och då vi började att skönja kustlinjen befann vi oss just, där vi skulle. Skepparen, som nu hade vilat ut, övertog befälet.


Då vi kom till Sundsvall, lossade vi mitt gods, som jag lade upp på hamnplanen, sedan det förtullats. Sedan annonserade jag och sålde ut det mesta på ett par dagar. Det som blev över, hyrde jag in i ett magasin vid Sjögatan och avyttrade efter hand. Vid förtullningen blev jag missräknad. I ett parti tapeter fanns det i ett mönster en guldprick, som en nitisk tullare upptäckte. Och för tapeter med guldtryck var tullen mycket hög. Jag försökte förgäves att få dem att blunda för den lilla guldpricken.


Affären gick väl med nöd och näppe ihop. Jag blev väl någon erfarenhet rikare, nämligen den, att man noga bör ta reda på alla förutsättningar, innan man ger sig in i ett nytt gebit.


 


Till sidans huvud

Till nästa avsnit

Hemsideansvarig:

Web-ansvarig     :Bengt Wiklund   epost: bengt.wiklund@alnon.eu