Berättelse 23 15

Fritid och nöjen   


Skönviks hornmusikkår.

(Ur Sköns Norra Intresseförenings samlingar 00547)



 


Med alla de aktiviteter, som jag tidigare skildrat, borde några fritidsproblem knappast ha funnits. Det var nog i stället så många gånger, att det var svårt att få tiden att räcka till.


I min barndom och ungdom hade vi många sällskapsspel hemma.


De tidigaste var rävspel och damspel. Loppspelet, eller Tiddle blinks, som texten löd på kartongen, användes flitigt under några år. Kortspel förekom ofta, kasino, mas och priffe. Men om vi bröder satt en juldag eller påskdag och spelade kort, måste vi allt dra för jalusierna, så att ingen såg oss, då vi bodde på nedre botten. Så småningom kom, jag tänkte säga ädlare , spel i bruk, schack, bräde och mahjong. I 20-årsåldern var jag med och bildade en schackklubb i Skönvik. Vi hade våra spelaftnar i det nybyggda kafé Nybo, där vi av ägaren, förre sågverksfaktorn Petter Nyberg, omhuldades på bästa sätt. Att samme Nyberg som "knubbfaktor" varit mycket hård mot oss småpojkar, som arbetade i brädgården och att många av oss svurit på att hämnas för detta då vi blev stora, var nu liksom bortblåst.


En spelfluga, som surrade några år, var diabolospelet. En snurra hölls uppe i luften med ett snöre, fastbundet i två pinnar. Detta var en motsvarighet till den på 1930-talet grasserande jojo¬flugan.

 

Krocket på Flodbergsudden, 1930-talet.

(Ur Sköns Norra Intresseförenings samlingar 01060)




Obligatorisk förströelse på våren var kulspel. Så snart det blev en bar fläck på marken, grävde vi en liten grop och spelade kula med knappar som insats. Då mamma åt mig sydde en knappåse med dragband, var jag överlycklig och det gällde att vara duktig i spelet och fylla påsen så fort som möjligt. Att hoppa hage var också en lek, som hörde våren till, som dock ansågs passa flickor bäst.

 


Krocket var ett mycket vanligt spel, vari även och kanske mest äldre karlar deltog. Med de långa, ljusa kvällarna på sommaren kunde detta spel pågå till ganska sent och detta var en bra form för glad och otvungen samvaro grannar emellan.


Bollspel, som pågick hela sommaren, var mer sportbetonat och krävde stor snabbhet och precision. Det påminde i viss mån om det amerikanska baseball.


Under första världskriget byggdes i Skönsberg nära Sundsvall ett nytt stort Folkets Hus. Där anordnades offentlig dans varje lördag och detta blev snart samlingspunkten för hela bygdens ungdom.


Många hade sprit med sig och det blev nog som man brukade säga, att "där vinet går in, går vettet ut". Det blev bråk och slagsmål, ofta ganska blodiga. Skönsberg tillhörde Sköns kommun och den fåtaliga polisstyrkan stod ibland maktlös. Förhållandena blev med tiden helt olidliga och myndigheterna tvingades att förbjuda tillställningarna. Då bildades i hast en pappersförening, "Nytta och nöje". Inträdesavgiften i föreningen var femtio öre och i fortsättningen kostade det femtio öre att bevista varje sammankomst, som hölls på lördagskvällarna. Då inträdesavgiften till de offentliga balerna även varit femtio öre, blev resultatet oförändrat för föreningen. Ja, det blev t.o.m. något bättre, då nöjesskatt nyss införts och man nu för enskilda sammankomster inte var skyldig att erlägga den skatten, som kommunen sålunda gick miste om. Om någon tid upphävdes förbudet. Då hade såväl arrangörerna som publiken fått sig en erinran och ordningen blev bättre.


Vintersport utövades ganska flitigt i Skönvik, om än inte inom någon idrottsförening. Men små tävlingar anordnades anda ibland. Jag minns så väl, då jag som åttaåring i en skidtävling vunnit andra pris i min åldersgrupp. Priset var ett pennskrin och med detta hängande på ryggen skidade jag hem mäkta stolt.


Skridskoåkning förekom också i den mån isen medgav detta. Några anlagda skridskobanor var det aldrig tal om, utan vi fick passa på då det frös till på hösten, innan snön kom. På vårvintern,  då snön smält på isen och det frös till, kunde hela alnösundet ligga spegelblankt. Mina första skridskor var ett par s.k. träskridskor, d.v.s. träplattor, under vilka stålskenor var fastsatta. Dessa knöts fast med sockertoppssnören eller i bästa fall läderremmar. Jag minns hur glad jag var då jag fick ett par stålskridskor, av en typ, som nutida ungdom skulle betrakta som fornminnesföremål.


Skönviks hornmusikkår, 1930-talet.

(Ur Sköns Norra Intresseförenings samlingar 02421)

 




 


För oss som bodde vid kusten var vattnet ett naturligt element. När jag t.ex. lärde mig att simma minns jag inte. Under de korta somrarna bådade vi flitigt och vi jumpade på timret som fyllde viken. Om man höll sig något så när på mitten av det grova sågtimret, var det lätt att hoppa på stockarna. Halkade man i vattnet och blötte ner sig, torkade snart den lilla skjortan och de små byxorna i det varma solskenet.


Min stora dröm var att få en båt, helst en segelbåt. Jag fick ibland följa med en kamrat, vars pappa hade en båt, ut och ro.


Målarmästaren, som jag vid fjorton års ålder kom i lära hos, hade en ganska stor motorbåt. Den var vi mycket ute i. På nöjesresor med matkorgar och på fisketurer.


Tillsammans med två kamrater, Einar Andersson (Burestad) och Arvid Jonsson blev jag i 20-årsåldern ägare till en 22 kvm. skärgårdskryssare, Sydväst. Den båten hade vi mycken glädje av. Jag minns så väl då vi seglade runt Alnön, en ganska svår tur, till stor del beroende på osäkra bottenförhållanden på baksidan av Alnön genom gatten förbi Rödön och Granön.


En sommarsöndag hade mina kamrater och jag bestämt att segla båten från Skönvik till Sundsvall, där vi hade en kajplats i Selångersån. Det blåste rätt hårt och mina kamrater kom inte. Då seglar jag väl ensam, tänkte jag, hissade seglen och gav mig iväg. Blåsten tilltog till stormstyrka och jag måste kryssa i motvind genom hela Alnösundet. På grund av att båten pressades så hårt, tog den in vatten och jag måste länsa vid varje slag. Med storskotet i ena handen och med rorkulten fasthållen mot ryggen, öste jag med den lediga handen. Då jag kom fram till Gustavsberg gick jag så nära kajen som möjligt. Då jag gjorde slag kom en kastby och höll på att vräka omkull båten. Det var endast med största ansträngning som jag kunde hålla den på rätt köl. Att det såg farligt ut hörde jag av några människor på kajen, som vid min manöver med full hals ropade: "Å Herregud". Då jag kom in på Sundsvallsfjärden, där det på söndagseftermiddagarna kunde vara fullt med vita segel, var jag ensam. Promenerande stadsbor kom för att se vad det var för en våghals, som varit ute i detta väder.


Jag hade ett paket smörgåsar med mig, som jag inte haft någon möjlighet att äta under segelturen. Jag gick upp i tivolibacken, sträckte ut mig, åt smörgåsarna, tog mig hem fortast möjligt och gick till sängs. Detta var utan varje jämförelse den hårdaste seglatsen jag någonsin varit med om.


Stormen rasade efter hela södra norrlandskusten. En av Härnösands skickligaste seglare, bankkamrer Helleberg, som också var ute och seglade, kapsejsade och omkom.


Jag har även senare ägt segelbåtar, t.ex, i Karlskrona, där jag hade en stor kosterbåt med segeluppsättningen storsegel, fock, klyvare och spinnaker. Då detta egentligen inte tillhör mina ungdomsminnen, nöjer jag mig med detta korta konstaterande.


Ett uppskattat nöje sommartid var de lustresor, som någon gång anordnades. Det var i regel pråmar, som användes, en stor öppen och en mindre täckt pråm. I den öppna var det bänkar efter sidorna och dans förekom under resan. I den mindre pråmen var det bänkar över hela golvet. De flesta hade matkorgar med_ sig och arrangörerna sålde kaffe och läskedrycker med smörgåsar och kaffebröd. Arrangörerna hade gjort upp med någon markägare om någon lämplig plats. Under dagen ordnades ibland skämttävlingar och dans på någon loge kunde även förekomma. Resan tog ungefär två timmar i vardera riktningen och gick till Granön, Rödön eller Åstön, den senare belägen vid Tynderösundet. Pråmarna bogserades av någon bogserbåt, som kunde hyras från något av de mindre sågverken, t.ex. Gustavsberg.


Då man långt i förväg inte kunde förutse hur vädret skulle bli, även om det under sommaren i regel var vackert, kunde det hända, att det blev blåst och regn. En gång, då det var ganska hård blåst, slets bogserkabeln och pråmarna kom på drift. Någon risk för olyckshändelse var det dock inte, utan det hela inskränkte sig till ett ovanligt inslag, som senare blev föremål för livliga kommentarer.


Kring midsommartiden bedrevs laxfiske i Indalsälven, vid Ålabodarra, ungefär en mil ovanför Bergeforsen. Dit cyklade vi ungdomar ofta på kvällarna och där var ett brokigt folkliv. Det var strandägarna, som hade fiskerätten, som de själva utnyttjade. Dom fick dra ett notvarp i timmen och det var med stor spänning man följde intagringen av noten. Ibland tyckte man att det kokade i struten av lax. Ofta hände det, att fiskelaget sålde notvarpet till åskådarna. Jag vill minnas, att priset var femtio kronor. Tio personer satsade då en femma var och dessa följde givetvis resultatet med extra stor spänning. Detta var ju en form av lotterispel, något som väl alltid varit av intresse. Fiskelaget sålde också lax direkt vid stranden och någon gång hade jag av mina föräldrar i uppdrag att köpa någon lämpligt stor fisk.


En faschinerande bild var timmerflottningen på den breda älven. En lördagskväll vid elvatiden kom en timmerflotte glidande på älven. Den var omkring trettiofem meter lång och tio meter bred. Det var inte riktigt ljust, men inte heller mörkt. Såväl i aktern som i fören stod en man med en 6-7 meter lång styråra. Mitt på flotten fanns en eldkorg med en ordentlig brasa. och en dragspelare lät sina toner ljuda i den stilla natten.


Musiken och sången hade i min barndom och ungdom stor betydelse. Vid föreningsmöten av alla slag var den unisona sången viktiga inslag i verksamheten. De olika sågverkens egna blåsorkestrar utgjorde ett uppskattat inslag i livet i helg och söcken. Föreläsningsföreningarna omfattade musiken med stort intresse. Dragspelstävlingar var ett populärt folknöje. På Skönvik fanns en manskör, ledd av initiativtagaren rektor Erik Danell, med många goda förmågor.


Själv försökte jag mig på fiolspelning. Jag tog lektioner hos en känd violinist, urmakare Axel Nilsson i Vivstavarv, tillsammans med en jämnårig kamrat, Karl Pettersson. Jag spelade igenom nästan hela Carl Hennings "Fiolskola". Då jag spelade upp min läxa och läraren tyckte att jag kunde den bra, föll han in och spelade andrastämman, vilket kändes riktigt högtidligt.


En skada på vänstra handen gjorde emellertid slut på mitt fiolspel. Möjligen blev jag därmed besparad en besvikelse senare i livet. Ty något annat än en enkel birfilare hade jag nog ändå aldrig kunnat bli. Men det var roligt så länge det varade.


 


Till sidans huvud

Till nästa avsnitt


 

Hemsideansvarig:

Web-ansvarig     :Bengt Wiklund   epost: bengt.wiklund@alnon.eu