Berättelse 23 13

Teater   




Skönviks Folkets Park, början 1900-talet.

(Ur Sköns Norra Intresseförenings samlingar 02291)


 


Mitt teaterintresse, som följt mig genom alla åren, vaknade mycket tidigt. Min första teaterföreställning såg jag vid tolv års ålder. Det var "Gamla Heidelberg" på Sundsvalls teater. Jag minns, att jag blev mycket imponerad av fonddekorationen, med det gamla slottet högt uppe på en bergssluttning och med tindrande ljus i slottsfönstren. Då jag omkring fyrtio år senare kom till Heidelberg, såg jag samma tavla i verkligheten.


Det var så, att min svåger, Gustaf Hallman, var vaktmästare på teaterns parkett. Han kunde släppa in mig gratis, då det inte var fullsatt. Och i regel var alltid någon plats ledig. Ofta såldes även ståplatsbiljetter och då var det lätt att vara gratisåskådare, då en mer eller mindre inte märktes. Jag såg dessa år många förnämliga teatersällskap, sällskap, som turnerade i landet, t.ex. Allan: Ryding, Wilhelm Olén, Carl Deurell, Axel Hansson m. fl. Sedan teaterverksamheten i början av 1910-talet påbörjats i Skönviks Folkets Park, blev det även sommartid rikliga tillfällen att se god teater. Där gavs ofta operetter såsom Greven av Luxenburg, Cornevilles klockor, Konung för en dag, Glada änkan m.fl. Många lustspel uppfördes, t.ex. av Karin Swanströms sällskap med Trötte Teodor och Sendraget.


Även ute i distriktet gavs teaterföreställningar bl.a. i Vivansborgs lokal i Vivstavarv. Det var mest pjäser med få medverkande, som inte fordrade så omfattande sceniska anordningar, t.ex. Strindbergs Dödsdansen och Fröken Julie. Jag har säkert bevistat något tusental teaterföreställningar. Under min tid i Malmö såg jag allt på Stadsteaterns båda scener, från invigningsprogrammet "En midsommarnattsdröm". Jag skall här dröja vid några särskilt minnesvärda föreställningar. Från säsongen 1914-15 minns jag två. Den ena var "Lyckopers resa" på Svenska Teatern i Stockholm med de unga skådespelarna Gösta Ekman och Tora Teje i huvudrollerna. Den andra var "Det gamla spelet om Envar", med Anders Te Wahl i huvudrollen, på Dramaten i Stockholm. Den pjäsen var i endast en akt och inga applåder förekom efter ridåfallet. Publiken lämnade tyst och stilla teatern och detta ansågs vara det bästa bifallet.


En av de förnämsta skådespelarprestationer, jag anser mig ha sett, var på Lorensbergsteatern i Göteborg, år 1935. Gösta Ekman spelade huvudrollen i "Kanske en diktare". Jag har också ett starkt minne av en dramatenföreställning någon gång på 1940-talet med Lars Hansson i "Leopold luftkonstnär". En stor teaterhändelse upplevde jag år 1935, då Operan i Stockholm gästades av Fjodor Ivanovitj Sjaljapin i "Barberaren i Sevilla". Varje plats var utsåld långt i förväg, men jag gjorde som många andra gånger, jag gick till biljettkontoret före föreställningens början och frågade om det fanns en biljett. Och en biljett var återlämnad och den fick jag. En stark upplevelse var också att se Georg Blickingbergs rolltolkning i "Guds gröna ängar", där han spelade Vår Herre.


Men jag försmådde inte den lättare repertoaren t.ex. Ernst Rolf s och Karl Gerhards revyer. Karl Gerhard gjorde en imitation av Pauline Brunius och detta var en styv prestation. Jag såg Vasateaterns lustspel, med Olof Winnerstrand på sin tid, och Blancheteaterns fina komedier med paret Alice och Ernst Eklund, för att inte tala om Casinoteatern med Gösta Bernhards knarriga och torroliga och Carl-Gustaf Lindstedts frodiga humor.


Teater och musik hör intimt samman och jag skall i korthet beröra några evenemang av de senare, som jag särskilt minns.


År 1917, då jag arbetade i Trondhjem, gästades staden av John Forsell, som gav konsert i stadens största lokal, som var fullsatt. Stämningen var hög och Forsell, som var i toppform, gav efter inrop  flera extranummer. Utanför konsertlokalen väntade en droska med parhästar. Då Forsell och hans ackompanjatris kom ner på gatan, spände publiken ifrån hästarna och drog droskan till hotell Phoenix, där de bodde. Kusken, som ledde hästarna, kom efter och människomassorna hurrade och jublade.


Ett par dagar senare åkte jag tåg till Östersund. Under en halvtimmes uppehåll i Storlien satt jag på en virkesstapel i det vackra solskenet. John Forsell, som var med samma tåg, kom och slog sig ner bredvid mig och då han hörde, att jag hade bevistat hans konsert, blev han mycket meddelsam. Vi hade en trevlig pratstund tillsammans denna vackra septemberdag.


Ett annat konsertevenemang, som jag minns med nöje, var det  Wilhelm   Stenhammar som svarade för, då han i Stadshussalongen i Sundsvall hösten 1923 gav en pianokonsert. Jag kan fortfarande i mitt inre se Stenhammars långsmala händer gravetetiskt röra sig över tangenterna, då han även spelade en del av sina egna kompositioner.


I början av 1930-talet gästades Karlskrona av den amerikanska sångerskan Marion Anderson, som gav konsert i Läroverkets aula. Då hon med sin djupa altröst sjöng ett av sina bravurnummer, "Ave Maria", var det som om en stor och mäktig andakt behärskade publiken.


Med mitt stora intresse för teater, från min tidiga ungdom, var det helt naturligt för mig att fram i tonåren själv pröva på uppgiften. Som jag tidigare nämnt fanns det i min barndom ett teateramatörsällskap i Logen. Medlemmarna i detta var nu skingrade och verksamheten hade upphört. Men den välgjorda scenutrustningen fanns kvar. Den förvarades i Lokalens stora källarutrymme och kom nu väl till pass.


Då jag i fortsättningen talar om teateramatörer använder jag benämningen amatörer, vilket även var allmänt vedertaget, ja, i så hög grad, att man med amatör inte avsåg andra än dem som utövade teaterverksamhet. Detta fick jag ett påtagligt bevis för en gång, då en


snäll tant ville tala om hur duktiga hon tyckte att vi var, till skillnad från ett annat amatörsällskap, som hon sett. Hon sammanfattade vad hon menade med att säga: "Det är då synd och skam att såna där ska få kalla sig amatörer" .


Vid den här tiden, omkring år 1914, fanns det i Skönvik ett fristående amatörsällskap, utan anknytning till någon organisation, bestående av några som var äldre än jag. För mig att gå till dem och be att få vara med, ansåg jag helt uteslutet. Jag ville inte gärna riskera att bli utskrattad. Då var inte annat att göra än att bilda ett eget sällskap. På så sätt tillkom Logen Välkomsthemmets amatörsällskap, bestående av mig själv, Olga Reinholdsson, Blenda Åkerlund, Tyra Vikblad, Viktor Åström och Gunnar Nilsson. Vi övade in små enaktare, ofta med lite lyteskomik, t.ex. en halvdöv skräddare, en halt skomakare eller en gammal karltokig ungmö. Det var pjäser, där replikerna i och för sig var tokroliga och inte ställde så stora krav på skådespelartalang. Vi medverkade bl. a. vid av studiecirkeln anordnade aftonunderhållningar, i syfte att stärka föreningens ekonomi. Jag minns så väl en sådan tillställning, då jag under mitt agerande från scenen såg barberare Lindström, på en av de första bänkraderna hade barnsligt roligt. Han skrattade så att hans ganska stora mage guppade.


Något arvode till oss var det förstås aldrig tal om. Vi fick någon gång ersättning för kostnader. Vi måste ju köpa rollhäften, smink och puder kostade någon krona och ibland måste vi hos frisörmästare Modin i Sundsvall hyra en eller annan peruk.


Då vi hållit på så här ett par år, blev jag en dag uppsökt av Gösta Jansson och Herbert Lindberg, de ledande krafterna i det andra amatörsällskapet. De ansåg, att det var onödigt, att i ett så litet samhälle ha två amatörsällskap och föreslog, att vi skulle gå tillsammans i ett. Då detta var vad vi helst önskade, blev det också sammanslagning. Därmed upphörde Logen Välkomsthemmets amatörsällskap och nu fanns endast Skönviks amatörsällskap. Därmed blev våra möjligheter betydligt större. Vid rollfördelning fanns flera att välja på och sålunda lättare att få någon lämplig för varje uppgift. Rollfördelning gjordes alltid i stor sämja och det var aldrig någon tävlan om att få de krävande rollerna, snarare tvärtom.


Någon egentlig ledare hade vi inte, men av sig självt blev det så att jag tog hand om ekonomin, utan att något formellt beslut om detta fattats. Det var också jag som gjorde upp om engagemang och dylikt.


Vi blev med tiden ganska kända och vi började att medverka vid inomhusfester på vintern och i folkparkerna på somrarna. I många år var vi i trettondagshelgen i Lucksta, där goodtemplarlogen hade stor basar. 1 en mindre lokal på övre våningen, rymmande omkring 125 personer, uppförde vi korta enaktare, en i timmen. Vi hade viss andel av biljettinkomsten och det var för oss en trevlig upplevelse. En sådan gång skulle vi spela en pjäs med musik och sång, "Drilléns operett", men vår pianist, Elsa Källblom, blev förbjuden av sina föräldrar att resa med. Vi ändrade sångpartierna till tal och titeln till "Drillens komedi", och detta gick faktiskt hem hos publiken. Pjäsen blev lättare och roligare av detta.


Vi hade aldrig någon sufflör, men vi hjälpte varandra om någon kom av sig. Om man är flera på scenen kan man ju ge sådan hjälp genom ledande frågor. Då vi hade haft kort tid för inläsning och repetition, placerade vi ut små fusklappar, gömda t.ex. bakom en blomkruka eller instuckna i en bok, som man då på ett naturligt sätt bläddrade i. Med tiden fick vi ganska god rutin att så här klara kinkiga situationer.


Några gånger hade vi också engagemang i Skönviks Folkets Park, som eljest gästades endast av de professionella riksturnéerna. Men inte med fristående föreställningar, utan som programinslag vid andra arrangemang, t.ex. stora friluftsfester. En sådan gång gav vi en enaktare, och efter en paus hade vi ett kabaréprogram. I enaktaren hade jag en roll som adlig ryttmästare, och för att skapa en adlig profil hade jag på näsan lagt en ordentlig klump näskitt. Det var i juli, mitt på dagen, solen gassade och svetten lackade, med resultat att näskittet lossnade och ramlade i golvet, där jag så omärkligt som möjligt fick föra det åt sidan. Då jag vände mig mot publiken igen var det med en helt annan och mindre aristokratisk profil.


I kabaréprogrammet hade vi ett inslag med växelsång, där den ena sidan skröt och den andra skändade. Den ena sidan t.ex.: "Min pappa han hade en kista av gull, tjola hoppsan, o.s.v." och den andra sidan: "Och på var marknad han söp och var full". Vi hade även vissång på programmet, t.ex. "Nu är det sommar, nu hörs klavera, nu är det dans uti grönan lund, och vackra flicker går att spatsera, går att spatsera i aftonens stund". Vi hade några goda sångare i vårt sällskap, t.ex. Herbert Lindberg. Själv var jag nog mest med som staffagefigur vid sådana tillfällen och gjorde nog bästa intrycket, om jag endast mimade texten.


Ibland hyrde vi också lokaler och anordnade egna föreställningar. Vid sådana tillfällen var vi ibland så pretentiösa, att vi i rollförteckningen på affischerna även satte ut våra namn, något som de professionella teatersällskapen då alltid gjorde. Jag minns då vi en gång hade hyrt en ny biograflokal i Matfors, med trehundra platser, och hade fullsatt hus.


För att lära oss av yrkesskådespelare besökte vi ofta tillsammans Sundsvalls teater. Vi gick då alltid den en mil långa vägen hem på natten, vilket tog ett par timmar. Under tiden diskuterade vi, vad vi iakttagit om skådespelarnas sätt att föra sig på scenen, deras uttal, gester och mimik. Sedan försökte vi så gott vi kunde att själva praktisera, vad vi erfarit.


Vi blev med tiden också allt djärvare och började att öva in riktiga teaterpjäser, en del i två akter, t.ex. Hittebarnet och Rika morbror. Jag minns fortfarande hur ungkarlen Konjander i Hittebarnet kommer hem nå natten och trallar: "Jag kommer ifrån Opris jag, från Operakällarns glada kunder. För Opris har jag varit svag, men mest för våningen inunder". Pjäsen var av August Blanche skriven under det gamla operahusets tid, då restaurangen verkligen låg i källarvåningen. Eller slutkupletten i Rika morbror: "Då önskar jag, trä lalala, då önskar jag, trä la la la la, var dag, var dag, en morbror så riker som jag". Den rollen, som den gamle sjöbussen, var en av Herbert Lindbergs bravurnummer.


Det enklaste i teaterväg var att göra "Tablåer". Inne på scenen, utan rampljus, skapades en så illusorisk bild som möjligt av någon händelse, skildrad i någon .dikt. I t.ex. "På Värnamo marknad" satt Per och Kersti, Per med armen över Kerstis skuldra, med A. Edelfelts målning som förebild. Bakom scenen lästes dikten, skriven av Carl Snolsky. Den första versen lyder: "Vid Värnamo på marknaden en aftonstund det var, då Per och Kersti bytte ring som troget fästepar, sen skildes de att taga tjänst, envar med mod och hopp, om sex år ses vi här igen, så hade de gjort opp". Därefter skildras i tjugoen verser deras dagliga mödor och sparande och efter sex år möttes de åter, glada och morska, ty nu hade de sparade slantar och livet lekte. Men, ack och ve, det var Görtzens nödmynt, värdelösa. Förhoppningen om ett eget torp, ett eget hem, blev bara en dröm. Den sista versen i dikten lyder: "Han talte många andra ord av kraft och bergfast hopp och Kersti mellan tårarna såg ur sitt förklä opp, och frågade med ögat ljust av kärlek och av tro, så råkas vi om sex år då, på nytt vid Värnamo". De två på scenen skulle under uppläsningen sitta alldeles stil¬la, helst inte röra ögonlocken ens. Som avslutning tändes bengaliska eldar, röda på ena och gröna på andra sidan av scenen. På grund av den starka rökutvecklingen måste detta vara sista numret på programmet och sedan var det aldrig svårt att få lokalen snabbt utrymd.


I en annan tablå var jag huvudpersonen. Till dikten "Herkules vid skiljovägen" stod jag som Herkules, klädd efter tillgängliga bilder samt med vandringsstav i handen med blicken fast riktad mot det skäl, som delade en väg i den smala och breda, den goda och onda.


Allt vad jag här berättat beredde oss ungdomar, som deltog, mycken sysselsättning och var ett bra sätt att fördriva den tråkighet, som eljest hade kunnat uppstå. Det lärde också en hel del att styra och ställa på egen hand, samt om sättet att umgås och uppträda bland andra människor.


 


Till sidans huvud

Till nästa avsnitt

 


 

Hemsideansvarig:

Web-ansvarig     :Bengt Wiklund   epost: bengt.wiklund@alnon.eu