Berättelse 23 11

Något familjeumgänge förekom inte i min barndom på Skönvik. Och detta av flera skäl. De flesta var ganska nyinflyttade och hade ännu inte hunnit att knyta några fastare bekantskaper med andra, än mindre några släktskapsband. Trånga bostäder och stora barnkullar var nog också ett hinder. Det umgänge som förekom fick därför ske i andra former. Och Logen spelade därvid en betydelsefull roll. Och med Logen avser jag logen 161 Välkomsthemmet av I.O.G.T., i fortsättningen kallad Logen. Den bildades i mitten av 1880-talet, och hade under mer än ett halvsekel en betydelse för platsen och dess invånare, som knappast kan överskattas. Logen var den enda förening på platsen, som samlade och sammanförde ett större antal människor, mer än någon annan sammanslutning. Den frireligiösa rörelsen var splittrad på flera enheter, varför ingen av dem fick samma dominans som Logen.


Mitt första minne av Logen har jag från 3-4-årsåldern. Jag tror också, att detta är det tidigaste minne, som jag har belägg för. En söndagskväll var mamma och pappa på Logen, som de tillhört, så länge jag kan minnas. Sedan vi syskon lagt oss och alla somnat, vaknade jag, tog tyst på mig kläderna och smög mig iväg till Lokalen, endast några minuters väg. Där tänkte jag att få träffa mamma, som tillhörde kaffekommittén. Då jag kom fram var det tydligen kafferast och det var så mycket folk. Jag såg mamma genom fönstret, men vågade inte ge mig in bland alla dessa människor. Den yttre av dubbeldörrarna gick utåt och emot ett verandaräcke. I den trekant, som där bildades kröp jag in och gömde mig. Jag var både rädd och ledsen, och började att gråta. Några logebröder var ute och rökte, då rökning var förbjuden inne. De hörde mig och frågade vem jag var och vad jag ville. Jag talade om att jag ville träffa mamma. Så tog de med mig in och jag minns hur glad jag var över att det ingenting sades om att jag stått och gråtit. Jag fick kaffe med bullar av mamma och då logemötet fortsatte efter rasten blev jag nerbäddad i en klädkorg, som de hade hämtat kaffebröd i och där sov jag gott till dess att mötet var slut, då min pappa tog mig på armen och bar mig hem. Detta betraktade jag länge som ett stort äventyr.


Jag tillhörde storlogen, egentligen grundlogen, från det jag var fjorton år, trots att inträdesåldern var femton år. Jag hade tidigare tillhört ungdomslogen, men till detta skall jag återkomma senare. Verksamheten i Logen planerades av en för varje kvartal utsedd programkommitté. Sedan Logen fastställt programmet, var det programkommitténs sak att se till att det genomfördes. I regel ingick olika diskussionsämnen, varvid det gällde att finna lämpliga inledare. En ofta förekommande programpunkt var brödernas och systrarnas afton, varvid bröderna resp. systrarna hade att svara för hela programmet, i regel också att bjuda på kaffe. Besök av och i främmande loger var uppskattade inslag i verksamheten. Besöken i andra loger ordnades ofta i form av slädpartier.


Enklare inslag förekom också i programmen. T, ex. rosettafton, då rosetter slumpmässigt utdelades till bröderna, som hade att söka upp systern med motsvarande rosett, vars kavaljer för aftonen han då blev. Eller skoauktion. Då systrarna ställde sig bakom ett förhänge och endast visade skorna. Det blev auktion och den högstbjudande fick bli vederbörande systers kavaljer för kvällen. Bröderna sneglade nog i förväg på systrarnas fotbeklädnader, och priset kunde variera med hänsyn till ägarinnans företräden. Det hände också att systrarna bytte skor, och att den som trott sig ha gjort ett bra inrop dragit en nit. Men detta ingick i systemet och var en del av nöjet. Det gällde också för den som dragit niten att hålla god min, och att inte göra bort sig ytterligare genom att sitta och sura.


En viktig händelse i programverksamheten inträffade omkring år 1906, då Logen köpte en grammofon, med vilken man skulle underhålla vid mötena. Då någon ny skiva skulle anskaffas, behandlades detta länge och ingående, varefter ett par bröder anförtroddes åt fara till stan och i Sjöbergs musikhandel vid Stortorget göra inköpet. De första skivorna, som Logen ägde, var franska, med inspelning endast på en sida. Av dessa kan jag inom mig fortfarande förnimma de vemodiga tonerna av Sarasates violinkomposition "Farväl till Moskva". Så småningom kom svenska inspelningar. Av dessa minns jag mycket väl "Känner du Fia Jansson, som bor uppå Söder", insjungen av någon nu bortglömd förmåga. Jag minns också från den tiden skådespelaren Oskar Bäckströms deklamation_ av Elias Sehlstedts dikter, Kossan och Loppan. "Skulle jag bland djuren välja, valde jag att vara ko, kan hon bara riktigt svälja, har hon livets högsta ro. Aldrig hon behöver tänka, aldrig kan hon bliva änka". Och "Loppan är ett litet djur, högst komiskt till sin natur, hoppar över strumpeband, kanske alltför långt ibland". Att jag så väl minns denna repertoar beror på att vi bodde på Lokalen, där föräldrarna, som jag tidigare nämnt, var vaktmästare. Jag och min sexton månader äldre broder Herman smög oss osedda ut i det rum, där grammofonen förvarades, där vi tog fram den och spelade. Detta upptäcktes förstås och för att förhindra oss att fortsätta gömde pappa den vev, varmed man drog upp grammofonen. Men den motgången övervann vi snart. Om fjädern, som drar spelverket, blir utgången, då skivtallriken går åt ett håll, bör den ju spännas, om skivtallriken går åt motsatt håll. Varpå vi satte fingret på skivtallriken och snurrade den baklänges. Och vi kunde fortsätta att spela så länge som vi tyckte att det var roligt.


Det ansågs ingå i Ordens och sålunda i Logens uppgift att även vaka över medlemmarnas moral. Avsikten med detta var givetvis, att man ville förhindra, att någon medlem genom olämpligt uppträdande skadade Ordens anseende. Som exempel på detta skall jag berätta om något som hände på eftervintern år 1909. En broder A och en syster B, båda gifta, hade hos Logens tjänstemän anklagats för åt otillbörligt förhållande. A's hustru var betydligt äldre än den maken och B's make var av olika uppdrag strängt upptagen på sin fritid. Förutsättningar för misstankarna ansåg man alltså att det fanns. Beviset påstods vara, att de båda en månljus kväll promenerat på isen ut till en av bolagets pråmar, som, då den använts till lustresor, var inredd med golv och bänkar. Där hade de stannat över en halv timme. Anmälan togs aldrig upp vid något möte i Logen, utan tjänstemännen tillsatte en kommitté, som skulle utreda frågan och avlämna rapport. Undersökningskommitténs handläggning av frågan fick närmast karaktären av en rättegång. Inga vittnen framträdde dock, utan misstankarna förelades undersökningskommittén.


De anklagade erkände, att de brukade träffas och prata med varandra. Då de inte kunde gå hem till någon av dem och inte ville gå och dra efter landsvägen, hade de den här kvällen promenerat ut till den här pråmen, där de suttit på en bänk och samtalat en halvtimme. Men något annat hade givetvis inte förekommit. Som ett indicium hade ett vittne berättat, att hon lagt märke till hur syster B vid ett kommittésammanträde i Lokalens kök lagt upp benen på järnspisens stång och dragit upp kjolarna nästan till knäna, säkerligen i syfte att hetsa upp broder A, som var närvarande vid detta tillfälle. På detta svarade syster B, att då det var mycket kallt ute, var det väl ganska naturligt, om hon en stund värmde fötterna från den varma järnspisen. Då ingenting blev bevisat utöver vad broder A och syster B erkände, kunde undersökningskommittén inte göra annat än redogöra för vad som förevarit och föreslå tjänstemännen att med detta avsluta ärendet, dock att logetemplaren, d.v.s. ordföranden, för broder A och syster B skulle framhålla önskvärdheten av att iaktta försiktighet i sitt uppträdande, så att Logens anseende inte tillfogades någon skada. Logetemplaren följde också detta förslag.


Den ritual, som följdes vid Logens mötes, hade i någon mån en religiös prägel. En av tjänstemännen hade också titeln Kaplan och han förrättade bön och svarade för de allvarliga inslagen. Men ny tidsanda trängde sig på och ungdomarna ville ha rätt att dansa efter mötena. Om detta förekom många och hårda diskussioner och de olika meningsriktningarna fick gå varandra till mötes en bit var. Dans skulle få förekomma vid vissa tillfällen, vid besök av främmande loger och i liknande sammanhang. Och gränsen för vad som var tillåtet var vals, schottis, hambo och polkett. Den nya dansen one-step var förbjuden. Den ansågs att den dansen gav möjlighet till för nära kroppskontakt på ett sätt, som nästan måste anses som otuktigt. Vanliga danslekar fick förekomma utan restriktioner. Det var "Sju vackra gossar (och flickor) i en ring", "Väva vadmal", "Uppå källarbacken" och många andra. Dessa utfördes mycket allvarligt och graciöst och kunde efter ett logemöte pågå en å två timmar.


Sången betydde mycket i logearbetet, liksom i alla organisationer den tiden. Något instrument fanns inte, men med flera goda röster kunde sången klinga både stark och välljudande. Goodtemplarordens sångbok innehöll lämpliga sånger för olika tillfällen, vid mötets öppnande och avslutning, vid intagning av nya medlemmar o.s.v. Då en ny medlem skulle avge sitt livstidslöfte om helnykterhet klingade sången "Löftet giv, löftet giv, hedersord åt syskon giv". Vid mötets avslutning sjöngs nästan alltid "Härlig är kvällen", samtliga tre verser, varav den sista lyder: "Tystnad är sången, bönen också, vandraren är gången, vilan att nå. Midnattens tärnor binda en krans, tusende stjärnor sprida sin glans".


Ett par aktiviteter förekom vid sidan av själva logearbetet, nämligen amatörteater och studiecirkelverksamhet. Till detta skall jag återkomma.


Nu vill jag inte, att någon skall tro, att Logens huvudsakliga arbete var att bereda medlemmarna underhållning och förströelse. Nej, detta var ett medel i uppgiften att rädda människor undan den fördärvliga dryckeslasten. Då man fått en ny medlem, var inte allt vunnet. Då återstod något mycket svårt, nämligen att kunna behålla honom, eller kanske också henne. Därför måste mötena göras intressanta och trivsamma. Nya medlemmar måste mötas med förståelse och värme. Ändå blev det många gånger återfall, men man gav inte upp, utan tog gång på gång hand om den fallne.


Denna del av Logens verksamhet skall jag belysa med ett exempel, som jag minns i minsta detalj. I samma hus som oss bodde en grannfamilj, i samma storlek som vår. Yngste pojken var jämnårig med mig. Fadern köpte i regel varje vecka en kanna brännvin i en plåtkutting, alltså närmare tre liter. Med supandet följde, särskilt sommartid, kortspel och öldrickning. Hemmet var torftigt. Barnen var nästan alltid förkylda och snoriga, beroende på dåliga kläder och trasiga skor. Hustrun var illa klädd och det verkade, som om hon fann hela tillvaron meningslös. Då andra familjer till olika helger städade och fejade, förberedde julen genom att baka och laga julmat, gjorde den här hustrun ingenting sådant. Hon verkade nästan apatisk. Hon saknade givetvis också pengar och kunde väl nätt och jämt hålla svälten borta.


En julaftonskväll, då vi i mitt hem satt samlade kring julbordet med julljus tända, hörde vi röster ute och gnisslet från medar mot den kalla snön. Det var vår granne, som redlöst berusad transporterades hem på detta sätt. Han släpades in i deras kök, där han blev liggande på golvet och kräktes. Detta var den familjens julkväll.


Efter julhelgen tog min pappa och en annan logebroder upp ett samtal med mannen om hans problem och han insåg mycket väl, att hans nuvarande levnadssätt var ohållbart. Resultatet blev, att han och hans hustru anmälde sig till medlemskap i Logen, med inträde någon gång i februari. Jag minns så väl, att hustrun inte hade en för detta tillfälle lämplig klänning utan fick låna en av min mamma.


Min pappa och den logebroder, som föreslagit våra grannar till medlemmar, fick av logetemplaren i uppdrag att vara "övervakare" för den nye brodern. Inte så att de skulle spionera på honom och försöka få fast honom för löftesbrott, utan tvärtom. De skulle ta hand om honom och hans hustru och få dem att känna sig hemmastadda i Logen och de skulle under den kommande sommaren umgås med honom, särskilt om lördagskvällarna och söndagarna, så att han inte sökte sig tillbaka till sina tidigare kamrater och på så sätt lätt kunde frestas att återgå till gamla vanor. Kontakt hölls hela tiden med hustrun. Det var ett uppoffrande och mycket ideellt arbete, som därmed utfördes, där det nådda resultatet ansågs vara god ersättning. Att få se en familj gradvis resa sig ur sin misär, att få se hustru och barn lyckliga och att få se hur hemmet förbättrades i många avseenden, var ett resultat av arbetet, som skänkte stor tillfredsställelse.


Jag kunde berätta om många liknande händelser, men detta skulle då bli en upprepning. Så detta får gälla som ett exempel på Logens egentliga arbetsuppgift, att verka i folknykterhetens intresse.


Många har yttrat sig förklenande om goodtemplarordens arbete. Man har talat om cenakelkultur och skämtat med ordens gradindelning och ceremonier. Jag känner mycket väl till andra ordnar och jag vill påstå, att deras ceremoniel varit minst lika enkelt, med lösenord, hemliga tecken, handtryckningar, utdelning av förtjänsttecken m.m. I ett avseende anser jag att Goodtemplarorden ligger före de andra. Den har gjort mer än de andra för att förverkliga sina ideella syften. Så något kanske den kan skrattas åt, men hedras mer ändå.


En rekryteringsbas för Logen var ungdomslogen, nr 140 Ungdomshemmet, eller barnlogen, som den fick heta i dagligt tal. Där var jag medlem så länge jag kan minnas tillbaka.


Barnlogen hade möten varje söndag. Vi läste i en del böcker, lekte ringlekar och sysslade med varjehanda under den timme mötet pågick. I elvaårsåldern anförtroddes jag, under en äldre persons överinseende, att vara kassaförvaltare, ett uppdrag som jag tog mycket allvarligt. Den äldre person, som på grundlogens uppdrag ledde ungdomslogen, var klampare Janne Sedin, en stor barna- och ungdomsvän. Han var outtröttlig i sin strävan att göra det så trivsamt som möjligt för barnlogens medlemmar, och han offrade årligen hundratals timmar av frivilligt arbete åt detta och ett förslag om någon ersättning hade nog närmast av Sedin uppfattats som en förolämpning.


Det hände något i de här åren, som har haft betydelse för mig under hela livet. I samband med att vi talade om tobaksbrukets skadlighet, fick de, som så ville, avlägga löfte om avhållsamhet även från tobak. Det betonades särskilt, att detta var frivilligt, och att vi inte skulle avge löftet, om det inte var vår allvarliga föresats att hålla detsamma. Jag avgav detta löfte med resultat, att jag aldrig blivit rökare. Visserligen har jag under årens lopp kunnat röka en cigarr vid något högtidligt tillfälle, men därmed är jag nog inte vad man vanligen menar med rökare.


 


Till sidans huvud

Till nästa avsnit

Logen 

Hemsideansvarig:

Web-ansvarig     :Bengt Wiklund   epost: bengt.wiklund@alnon.eu