Berättelse 23 10

Missionskyrkan bakom Gångvikens skola.

(Ur Sköns Norra Intresseförenings samlingar 00999)

I sågverkssamhället var olikheterna mellan människorna rätt stora. Vilket dock inte betydde, att stora motsättningar rådde mellan oliktänkande.


I min barndom fanns flera frireligiösa sammanslutningar med egna lokaler. Dessa lokaler kallades bönhus eller kapell, aldrig kyrka, förrän Svenska Missionsförbundets lokalavdelning uppförde en byggnad i sten, med ett torn, vilken man gav namnet Missionskyrkan. Deras tidigare lokal, som låg i Gångviken, hade haft namnet Salemkapellet. Den övertogs av Frälsningsarmén, som tidigare hade haft dåliga lokaler i en gammal uthusbyggnad, vilken ändrats och inretts för sitt nya ändamål. Salemkapellet och senare Missionskyrkan hade fast anställd föreståndare och predikant, och Frälsningsarmén hade två officerare, i regel kvinnliga. Lutherska bönhuset, som tillhörde Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, hade ett för sitt ändamål uppfört kapell och även fast anställd föreståndare och predikant. Och slutligen Baptistkapellet, som från början nästan saknade egen lokal, men år 1909 uppförde en sådan. Det var byggnadssnickarna Lagerlund och Västberg, som använde sin ledighet under storstrejken till detta arbete. Om de under strejken hann uppföra hela byggnaden minns jag inte, men flyhänta och duktiga som de var, hann de nog med det mesta. Baptistförsamlingen hade tidvis egen predikant och med det nya, centralt belägna kapellet, blev deras verksamhet ganska livaktig. Det erfordrades nog stort intresse och stark offervilja för att med ett ganska litet befolkningsunderlag hålla hela denna verksamhet i gång.

Frälsningsarmen i Gångviken 1915.

(Ur Sköns Norra Intresseförenings samlingar 02296)

 



 


Frälsningsarmén hade i regel offentliga möten både lördags- och söndagskvällar och till dessa samlades ofta platsens och bygdens ungdom, särskilt om det inte fanns några andra nöjen, som lockade. Lokalen var dock ljus och varm och det bjöds på både sång och musik. Spännande var det att se, om någon förmåddes att vid eftermötet gå fram till botbänken och bli frälst. Den unga frälsningslöjtnanten kunde vara vacker, ha mörka ögon och långa ögonfransar och utstråla en nästan magnetisk dragningskraft, som många hade svårt att så emot. Med en lätt travestering på Frödings dikt


"I bönehuset" skulle man kunna säga, att "hon frälste många själar, men mest män".


Några av sågverkets ungdomar tillhörde "Frälsningsarméns vänner". Jag tänker därvid särskilt på bröderna John och Oskar Hallén. Dessa vänner svarade ibland för ett mötesprogram och det var nog Frälsningsarméns sociala arbete man främst ville stödja.


En gång under hösten anordnade såväl Missionskyrkan som Frälsningsarmén skördefester, då trädgårdsodlare, lantbrukare och egnahemsägare skänkte frukt, grönsaker och potatis, som såldes. Detta påminde i någon mån om de basarer, som Logen tidigare anordnat, men som nu upphört.


Ett uppskattat evenemang i Baptistkapellet var de dopförrättningar, som förrättades en gång varje år. Då var lokalen fullsatt. Uppe på podiet fanns en nersänkt bassäng fylld med vatten. I denna stod dopförrättaren och sänkte ner den, som skulle döpas. Det rådde alltid en förtätad och högtidlig stämning vid dessa tillfällen.


Lutherska bönhuset uppläts även för andra än rent religiösa ändamål, dock aldrig politiska möten. Jag minns så väl, då en sångkör från Alnön hade konsert, under ledning av folkskollärare Samuelsson. Då hörde jag för första gången sedermera hovsångerskan Hjördis Schymberg sjunga, inte tio år fyllda. Då hon efter konserten utanför lokalen skulle sjunga ett extranummer, måste hon lyftas upp på en stor sten för att synas.


Som barn tillhörde jag under några år Salemkapellets söndagsskola. Den var indelad i klasser för olika åldersgrupper. Det var medlemmar i församlingen som tjänstgjorde som lärare. En av lärarna, som jag särskilt minns, var Bruno Andersson. Med den familjen kom vi senare att bo grannar. Bruno Andersson och hans fru var glada, snälla och högt respekterade människor. En av deras döttrar, Margit, gifte sig senare med min systerson Erik Hallman.


I söndagsskolan fick vi varje vecka en liten tidning, Barnavännen, och vid årets slut fick vi hela årgången inbunden.


Till julen anordnades en julfest och församlingen gjorde allt för att göra det så trivsamt som möjligt för barnen. Även om detta inte avsatte några djupare spår hos mig, kan jag nog bestämt såga, att jag heller inte tog någon skada av denna samvaro.


Elimkapellet i Gångviken. Foto är taget före 1925. Kapellet brann ner.

(Ur Sköns Norra Intresseförenings samlingar 00441)

 


 



Till sidans huvud

Till nästa avsnitt


 

Hemsideansvarig:

Web-ansvarig     :Bengt Wiklund   epost: bengt.wiklund@alnon.eu