Berättelse 23 0


Skönvik på 1930-talet.


(Ur Sköns Norra Intresseförenings samlingar 02293)


 


Skönvik, den plats där jag den 15 april 1898 såg dagens ljus, är en sågverksindustriort en mil norr om Sundsvall. Platsen ligger i två kommuner, Skön och Timrå. Gränsen mellan kommunerna gick i min barndom mitt i ett bostadshus, Stenhuset. De som hade sina lägenheter på ena sidan om mittuppgången bodde sålunda i Skön, och de som bodde på andra sidan tillhörde Timrå.


Någon tid innan jag föddes flyttade mina föräldrar från Timrå till Skön, men då de inte i tid tagit ut flyttningsbetyg, blev jag kyrkobokförd i Timrå, trots att jag var född i Skön. Detta har jag inte försökt att ändra, då jag aldrig tyckt att det haft någon betydelse.


Namnet Skönvik är inte gammalt. Platsen hette tidigare Sandören, och här anlades år 1811 ett glasbruk. För att undvika namnförväxling förväxling med bl.a. det i Ångermanland befintliga glasbruket Sandö ändrades namnet ill Skön-Vike glasbruk. Skön-Vike blev senare Skönvik, en tid även stavat Skönwik.


Tillverkningen vid glasbruket omfattade ett rikhaltigt sortiment, såsom fönsterglas, hushållsglas av allehanda slag, buteljer av olika storlekar, från ett stop till sju kannor, samt brännvinskaraffer, som den tiden synes ha blivit statusprylar i svenska hem. Försäljningen skedde inom landet, men även och till stor del på export. Driften upphörde år 1870.


Då jag i min barndom, omkring 1908, letade efter metmask, hittade vi i jorden några ovanliga stenar. Som vi trodde att det var. De var blågröna och glänsande. Vi frågade äldre personer vad detta var, men ingen kunde ge besked. Nästan alla på platsen var nyinflyttade, och det är märkligt hur lite man visste om den plats där man bosatt sig, och troligen skulle vistas hela sitt liv.


I samma hus som mina föräldrar bodde en familj Grundel. Mannen hörde våra funderingar och kunde lösa problemet. Hans farfar, glasblåsaren Georg W. Grundel, född i Böhmen 1797, invandrade till Sverige för att arbeta i den glasindustri, som under, första hälften av 1800-talet var under uppbyggnad i vårt land. Vår sagesman hette Georg Grundel, och hans pappa hade flyttat till Skönvik 1863, då Georg var sju år gammal. Han var sålunda fjorton lår då glasbruket nedlades och han mindes mycket väl det mesta om glasbruksepoken. Om detta berättade han nu för oss pojkar. Vad vi trodde var vanliga stenar, var slaggklumpar från glasbruket.


Den i Kiel i Tyskland år 1824 födde Friedrich Bünsow, som blivit ägare till glasbruket, började vid sidan av detta att bygga upp en sågverksrörelse. Den togs i bruk 1862. Under 1860¬talet uppfördes ytterligare en ångsåg i Skönvik. Vid 1870-talets ingång, då glastillverkningen i Skönvik upphörde, koncentrerades sågverksdriften till en moderniserad ångsåg, vilken användes till 1887, då det sista såghuset byggdes. Detta användes till den 1 september 1951, då den på sin tid så glansfulla sågverksepoken upphörde. Skönviks sågverk var i seklets början, med sina sexton sågramar och omkring femhundra anställda, distriktets största.


Till sågverksepoken i Skönvik bör rättvisligen också räknas den vattensåg, som tidigare låg vid Merlobäcken, nära utloppet i Timråviken, antagligen på den plats, där vattenkraften senare användes till driften av Merlo kvarn.


Sågramen är stommen i sågverket. Timmerstockarna föres på en tralla emot de i ramen fastsatta sågbladen, som röres vertikalt, och avstånden mellan sågbladen blir då avgörande för det sågade virkets grovlek. Det fanns givetvis även andra maskiner, t. ex. kantverk, vars omfattning dock alltid bestämdes av antalet sågramar. Skönvikssågen, med sina sexton ramar, motsvarade ungefär 15-20 av de tidigare inne i landet befintliga vattensågarna.


På 1880-talet anlades även ett hyvleri, med fem hyvelmaskiner. En sådan maskin var då, och är nog fortfarande, en mycket sinnrik anordning. Ett antal hyveljärn, väl slipade och med stor skärpa, är fastsatta i en cylinder, som med stor hastighet roterar mot det virke, som skall hyvlas. Jag brukar tänka på hyvelmaskinen som en filmkamera, som med stor hastighet matar fram de enskilda bilderna, som därmed sammanflyter till rörliga bilder. På samma sätt ringlar hyvelspånen ur hyvelmaskinen.


Med denna summariska skildring av bakgrunden till vad jag skall berätta om, övergår jag till mera personliga iakttagelser och upplevelser.


 


Till sidans huvud

Till nästa avsnitt



Inledning