Berättelse 13

Minnen från Johannedal

Jag heter May-Britt Floden och som flicka Thunholm.


Jg föddes i Sundsvall 1932 och efter flera "turer" kom jag med min familj till Johannedal, där min far kom att arbeta på fabrik i Johannedal, jag var då 6 år.


Det var inte så gott om arbete på den här tiden 1939. Jag var då sju år och en släkting tipsar om arbete i Stockholm, närmare bestämt Lidingö, så vi flyttar dit.


Eftersom det var skoldags vid 7 år måste jag börja i skolan och det var nog inte så lätt på den tiden heller, jag kom från Norrland, en blyg tös som tittade i marken under lugg. Lärarinnan var bekymrad, jag var tyst som muren.

Men redan i augusti samma år kommer brev till min far som är skrivet av min morbror Karl som var sågställare på Johannedalsfabriken. Det har varit gott om arbete ett tag med en ovanligt livlig skeppning, han tyckte vi skulle komma tillbaka.


Så blir det flytt till Johannedal efter avslutat arbete på Lidingö, 6 okt 1939.


Jag började skolan i Hillsta klass 1 och det var ingenting märkvärdigt med det. Kanske tog min fina lärarinna hand om mig, hon hette Frideborg Åkerstedt. Det var också klass 2 på samma ställe, det var småskolan. "Fröken" tyckte hon att jag skulle bli slöjdlärarinna när jag blev stor, men det fanns inte resurser till det i min familj.


En trogen skolkompis hade jag fått, Karin Nygren, vi var tillsammans både på skoltid och fritid i alla skolår. Fritiden var mest på skidor.


På Johannedal fanns det post, cykelhandlare, Konsum och diversehandel. Ett litet samhälle med stor industriverksamhet med flottning, boardtillverkning m.m.


Vi bodde först i ett 2-planshus i Johannedal som ägdes av familj som hette Kollberg. Det bestod av gemensam farstu med annan hyresgäst samt 1 rum och kök. Uppvärmning var vedspis och kamin. Det gick kor strax utanför ett staket där vi hängde tvättkläder och det hände att korna åt upp en del klädesplagg.


Den tiden var, åtminstone för mig, ej lek endast. Det var att hjälpa till med det som jag kunde göra, annars var det att lära sig det andra. Min mor var i det närmaste pedant och det fanns alltid jobb med att damma alla möbler, jag fick ej "glömma" att lyfta på dukarna och så var det alla stolspinnar.


Tänka sig att 1939 kom glasspinnen, något så fantastiskt, men som jag inte så ofta fick smaka på. Den var väl dyr och lyxigt. 1939 var ju också krigets början, men dessa minnen har jag skonats från. Enda minnet är att vi fick täcka fönstren med svart papp emellanåt


Så småningom flyttade vi några hundra meter och det var ett 3-våningshus med mycket snickarglädje. Det låg strax under nuvarande Alnöbrons fäste på landsidan.


Utedass vara det ju förstås. Hulda Åsander hette den kvinna som vi hyrde av. 2 rum och kök, 2 balkonger och utsikt över Alnösundet. Slaskhink och vattenhink att både bära upp och ner. Kallskafferi, ett mycket bra kylskåp för den tiden.


Där var mörka, gamla och rosiga tapeter. På vintern var ett rum avstängt för att behålla värmen i resterande lägenheten. Uppeldning var vedspis och kakelugn.


Min far skulle en gång tömma dasstunnan. Den tog han på skottkärran, och på väg med den förbi husets ingång, stjälpte tunnan och allt rann ut i strida strömmar som spred välluktande doft. Då var det inte så roligt, men har senare gjort en del skratt.


Fru Åsander, som vi kallade henne, hade också kor och kaniner så vi fick lära oss äta kaninleött och det var gott som kyckling, fastän kyckling hade vi nog inte smakat på, men efter dagens känsla för mat tycker jag att jag kan likna kanin med kyckling.


Vi badade i Alnösundet. Där fanns alltid timmer som vi simmade mellan. Dessa hala timmerstockar som man gärna hoppade på. Simskola fanns vid Korstaudden och till den åkte vi med spårvagn och ändå fick gå en lång sträcka till badet i ur och skur. Mina minnen från den tiden var tråkig, att måsta åka till simskolan när det var så kallt.


Det var spårvagn, skidor eller spark som var färdmedel, vi kunde gå längs spårvagnsrälsen till färjläget som låg vid Fillan, färja gick till Alnö och med cykel eller buss tog vi oss till min mormor och morfar som bodde vid Myrnäs.


Så börjar skolans årskurs 3. Sköns kyrkskola, som låg intill kyrkan. 3 km var det dit och skidor eller promenad var färdsättet.


En spännande skoltid började. Vår skollärare i alla ämnen och alla år till klass 6 var kantor Anselm Karlsson. Han bodde även i skolhuset och eftersom han var kantor i kyrkan och den låg så nära så sjöng vi där ibland.


Jag var en tystlåten men sprallig tjej som gärna kastade papperstussar på mina kamrater och då pojkarna förstås. Platsen för bläckhornet var bra för de små tussarna och det var ständigt laddat, bläckhornet hade ingen chans. Skolläraren var sträng, men jag klarade mig ändå rätt bra med att någon gång få stå längst fram vid den stora kaminen och skämmas. Jag var inte den enda som fick stå där.


Intill var en lång byggnad med utedass, precis i en sluttning.


Så här efter många år tänker jag att skolan var som en egen värld under de åren. En ruta som tillslöt på alla sidor, ingen annan värld fanns utanför. Inga fritidsaktiviteter som vi skulle skjutsas till eller annat jäkt.


Man fick sitta vid dikeskanten ibland med mjölkflaska och macka. Så småningom fick vi gå till en byggnad och äta havregrynsgröt och mjölk med en klick äppelmos i mitten. När vi kom dit var gröten redan uppslagen på tallrikar och när man slog mjölk på, flöt denna kalla grötkakan. För mig har havregrynsgröt låg prioritet sedan dess.


Efter sjätte klass gick vi i fortsättningsskola, den var i Gångvikens skola med slöjd och skolkök. Det var mest roligt, från att komma från den vanliga skolan med läxa och jag läser i min dagbok vilken bra mat vi fick laga.


Min kompis Karin var fortfarande allt för mig. Vi kunde ha roligt åt små saker, ja ibland behövde vi bara titta på varande och skratta, hemvägen från skolan tog lång tid för att göra änglar i snön.


Söndagsskola har vi gått i i några år och även juniorverksamhet, ja, vi var ända till Alnö och Skönvik för att besöka bl a Frälsningsarmen, vi tog sparken eller cykeln.


År 1945 anordnades juniorläger på Lögdö, dit vi åkte med tåg. Vi var väldigt många som tältade, en spännande tillvaro från hemmet, utan föräldrars uppsikt. Man kände sig kunna ta vara på sig och därmed lite av vuxen.


Så blir det ett nytt kapitel i mitt liv, när det blir en ny flytt 1946 och då till ett nytt och modernt 4-familjshus "Berghem" i Härsta. Där fanns vatten, avlopp och toalett.


Inget varmvatten fanns i kranarna. Det var ju lyxigt ändå att kunna värma vatten på en elektrisk spis. När vi skall bada tar far hem en stor bunke med hetvatten på skottkärran och det blir bad på köksgolvet i balja. Det var lyx för oss som kunde få så mycket vatten, det skulle ju ta både ström och tid att värma så mycket vatten.


Det blir konfirmation i Sköns kyrka 1/6 1946 med prästen Alexis. Det var då förhör i kyrkan på det vi läst under konfirmationstiden . Spänningen var stor inför detta förhör så det tog bort mycket av det minne man annars kunde ha haft av denna konfirmation


Det sista inom skolans värld var skolresa till Stockholm, Stockholm som efter många år blir min nya hemort, där vill jag leva och dö. Det var en klassisk skolresa med tåg och besök i kyrkor och Gröna Lund. Mycket roligt var det med allt vi fick göra, till och med att ligga på madrasser i Jakobs skola.


Livet utanför min "ruta" har börjat. Det blir både bio och dans, men också lekaftnar med Carola Persson som var mycket attraktivt. Skidorna satt ständigt på, skidtävlingar var jag med på, på lokal nivå förstås, men kom hyggligt fram och fick många priser.


 


Att plocka bär var en viktig del, det gick blåbärs- och lingonresor med lastbil, som anordnades av fabriken, lastade med folk som var ivriga att plocka bär. Till dem hörde även jag och mina tidiga morgnar hemmavid om sommaren var att plocka hallon, som fanns nära knutarna. Saft och sylt var man självförsörjande på.


Mitt första arbete blev på Ankarsviks Ångsågs AB Johannedalsverken 1946. Det bestod av passning av telefonväxel och så småningom skriva journaler för chaufförer. Arbetet började kl 06,30 på morgonen och lönen var 75:- kr + index per månad.


För att fortsätta min bana inom kontorsbranchen går jag på kurs i Handelsskolan i Sundsvall och lär mig stenografi och maskinskrivning som kommer att bli mitt yrke, sekreterare.


Vid 14 års ålder kunde jag sköta ett hem med allt som därtill hörde och det var inte så enkelt som idag. Till exempel när det var tvättdags skulle först tvätten läggas i blöt och när den sedan tvättats på tvättbräde skulle den efter torkning stänkas, strykas och en del manglas, därefter lappning och lagning. För att inte tala om de evinnerliga strumpornas tvättning, vändning ut och in flera gånger, och därefter stoppas, som var ett ständigt gissel. Jag stoppade till och med en släktings strumpor och fick 5 öre per par, storlek 45.


Vid den här tiden arbetar min mor vid Johannedalsfabriken, det var inte så vanligt då att kvinnorna arbetade utanför hemmet. Hennes arbete bestod bland annat av att märka virke och det kallades att vara "märkpojke". Far arbetade som eldare, vilket innebar skiftarbete.


Så var då hela familjen inom samma företag tills jag 1948 börjar ett nytt jobb på Hallström & Nisses i Sundsvall. Min lön har då stigit till 300:- kr per månad och spårvagnskortet kostade 10:- kronor per månad.


Så har då barn- och ungdomstiden varit. Jag blev sekreterare, kanske av en slump av att få ett arbete vid mina föräldrars arbetsplats. Min hobby blev handarbete, i massor och fortfarande.


Majbritt fortsätter sin berättelse


Jag har nu kommit upp i mogen ålder, 86 år, och verkligen fått uppleva ett liv som för mig varit en trevlig resa, när barn- och ungdomstiden gått över.

Det var lätt att få arbete på dem tiden, så jag bytte upp mig några gånger. Mina arbeten som sekreterare fortsatte. 1951 var allt på väg uppåt och livet lekte för den som ville ta sig framåt. Hur skall detta sluta, tänkte jag, kan det bli bara bättre och bättre.Livet leker som vi vet och tur är väl det, då kommer lust och energi för att bygga vidare på livet. Pojkar var förstås intressant. Fritiden blev numera bio och dans.

Så kommer då den dag som förändrar livet. Jag skulle tillbringa pingsten 1951 hos min syster som hade flyttat till Uppsala och arbetade där. Buss var en ny företeelse i alla fall för Sundsvall. Sundsvalls Tidning hade premiär på bussresor mellan Sundsvall och Stockholm och den resan följer jag med. Då var det de gamla bussarna med ”låda” fram vid föraren där 2 st grabbar satt och skötte om att vara trevliga för resenärerna. Det lyckades de med och jag blev väl omhändertagen. Den ena av grabbarna, då Sven Pettersson, blev ringkompis till mig och det resulterade till att jag 3 år därefter, 1954, blev hans fru. Samtidigt tog Sven efternamnet Flodén, sin mors flicknamn.

Ett mycket fint bröllop hade vi och i Sköns kyrka, där jag konfirmerats 1946. Prästen som skulle viga oss blev sjuk och avled så vi fick en präst som hette Risberg. Det gjorde han bra för vi har även firat vårt guldbröllop där, 50 år efter. Då var biskop Tony Guldbrandzén officiant.

Vi flyttade till Hårdvallsgatan i Sundsvall, nybyggt flerfamiljshus med rum, kök och sovalkov. Möblerna skickade vi efter från Ikéa i ÄlmhultFör mig, som varit lugn och eftertänksam, började nu livet tyckte jag. Ingenting var bättre. Sven är en utåtriktad man som tog mig med ut i livet och fick se hur det var utanför Johannedal. Mycket trevliga saker som gjorde mig glad för livet.

Sven arbetar som maskinsättare på Sundsvalls Tidning och efter en fjällresa som Sven och jag gör har vi ett brev att läsa när vi kommer hem. Där står att en av Svens arbetskamrater, som tidigare flyttat till Stockholm meddelar att han har ordnat arbete och bostad i Stockholm om han vill. Vi sätts på prov där, hur skall vi göra, det är lockande. Vi kunde inte stå emot så vi tackade ja till honom, det måste ju bestämmas fort.

För mig kändes det inte svårt, jag känner lust för att komma ut i livet och för att inte tala om Stockholm som varit en dröm för mig som jag aldrig trodde skulle kunna bli sann.

1963 slutar vi våra arbeten, jag då som arbetar på Sundsvalls Mjölkcentral och flytten går till Fridhemsgatan 44 i Stockholm. Det var en bostad som vi fick för att kunna skaffa eget boende.

Det var mycket spännande, att kunna ta hissen ner till gatan och få promenera på Stockholms gator, titta i skyltfönster och se allt omkring mig bara stora hus.

Jag skaffade mig arbete hos en firma som hette Elitstenografen, en uthyrningsfirma som förmedlade arbete för ett par veckor i taget. Man fick därigenom nytt arbete efter varje gång. Jag var stenograf och maskinskriverska och fick uppleva mycket roliga saker, sådant som man bara hört talas om i Norrland. Jag blev i alla fall högt värderad för att vara från Norrland, de är flitiga att arbeta sades det.

Men vi måste skaffa bostad. I tidningen Allt i Hemmet fanns det en firma som byggde hus i Tumba. Vi kontaktade tidningen och fick därmed erbjudande om att anmäla oss till en bostad i radhus.

Vi åkte för att titta på det. Men var ligger Tumba?

Vi får så småningom tillfälle att boka oss för ett hörnhus.

15 februari 1964 flyttar vi in. Det var -20 grader, kallt för att vara i dessa trakter, med följd att det frös i ledningarna, men vi klarade oss bra. Det var 5 radhus med 4 familjer i varje.

Mitt arbete blev då vid Försäkringskassan i Tumba med förstås helt andra arbetsuppgifter och mera innehållsrikt att ha med människor att göra.1968 får vi en son som heter Anders och 2 barnbarn, som ytterligare förhöjt våra liv.

Som granne var här ett EFS-kapell som så småningom rustades upp och blev en kyrka som vi blev aktiva i och som senare blev för liten och en ny kyrka byggdes i området som heter Ängskyrkan och som vi fortfarande är aktiva i.

Tiden har gått fort. Vi är dock fortfarande aktiva till alla delar, jag nu 86 och Sven 89 år. Livet leker fortfarande för oss, vi trivs och har fortfarande hälsan. Jag har i januari givit ut en bok om mig och min dagbok.

Diamantbröllop har vi också firat och hoppas på fler trevliga tillställningar.



May-Britt Flodén




 


Till sidans huvud



Johannedals centrum 1958 med Posten och Konsum i fastigheten till vänster

Vid infarten till industriområdet låg i många år ortens ICA-affär

Hillsta skola

Johannedals centrum med bron till Alnön.

Gångvikens skola med omnejd.

Frälsningsarmén Gångviken på 1920-talet.

Konfirmation i Sköns kyrka 1 juni 1946

Vid bärplockningsresorna monterades en hytt med träbänkar på lastbilsflaket. Bären plockades i trä- eller näverkontar som bars som ryggsäckar. På fotot: Ragnar Holmbom från Vestland med sin lastbil.