Skönviks skolor och lärarbostad byggdes 1913 och revs 1940.

Ur Sköns Norra Intresseförenings samling 00452

En central punkt på sågverket var skolan. Den kallades också bolagsskolan. Den bekostades helt av bolaget, som även hade uppfört och ägde de byggnader, vari lärosalar och lärarbostäder var inrymda. Skolan hade i min barndom sex klasser, med en lärare i varje klass. De två första klasserna, småskolan, hade kvinnliga lärare och i de övriga fyra, folkskolan eller storskolan, var det omväxlande manliga och kvinnliga lärare. I slutet av förra seklet och en bit in på detta var denna skolform ganska modern. Varje klass hade 25-30 elever. Endast barn till föräldrar, som var anställda vid sågverket, hade tillträde. Andra barn fick gå i kommunens egna skolor, den närmaste belägen vid Sköns kyrka.

Eleverna i de högsta klasserna hade undervisning även i slöjd, pojkarna i träslöjd och flickorna i sömnad. För flickorna fanns dessutom ett skolkök, med en särskild lärarinna, under min barndom en fröken Bünsow, en släkting till bolagets grundare. Här fick många av de blivande sågverksarbetarhustrurna en grundläggande utbildning i matlagning, bakning och näringslära. En gymnastiksal var inredd i en byggnad nere vid sågen, den s.k. kolerabaracken. På grund av svårigheten att hålla den lokalen uppvärmd under den strängaste vintern, användes den inte så ofta.

Formellt var skolan underställd kommunens skolråd, med kyrkoherden som ordförande. Hans befattning med skolan inskränkte sig dock till att bevista årsavslutningarna och underteckna betygen i avgångsklasserna. Alla övriga angelägenheter sköttes på bolagets kontor, även anställning av lärare, möjligen med undantag för det rent formella beslutet.

Då jag vid sju års ålder började i skolan, år 1905, uppfylldes för mig ett mycket starkt önskemål. Det var som jag tyckte att livet började att få mening. Min första lärarinna var en äldre fru, maka till handlare Fromell. Hon var fyllig, god och moderlig. Jag hade aldrig några svårigheter med läxor och sådant, utan låg alltid lite före i våra ämnen. Lärarinnan försökte också att lära oss goda seder och den som bar sig illa åt fick stå i "skamvrån", något som jag dessbättre slapp.

Efter de två åren i småskolan var det dags att börja i storskolan. Då kände jag mig nästan vuxen. Där fick jag en ung, nästan nyutexaminerad lärarinna, en skånska, Sigrid Paradis. Hon var mycket mångsidig med många intressen och hon intresserade oss för mycket vid sidan av de egentliga läroplanerna. I lämpliga sammanhang höll hon små föreläsningar om konst och litteratur och lärde oss t. ex. att förstå, att en antik nakenskulptur varken var något att fnissa åt eller rodna för. Minnet av detta har varit bestående i hela mitt liv.

En efterlängtad högtidsstund var sista timmen på lördagen, då vi hade högläsning ur olika bokverk. Selma Lagerlöfs "Nils Holgerssons underbara resa" hade nyligen utkommit och bolaget köpte in ett trettiotal exemplar, som fick alternera mellan klasserna. Högläsningen ur den boken var nog veckans klimax.

Den allt annat överskuggande händelsen var nog julfesten, som hölls sedan vårterminen börjat, någon gång i januari. Då flyttades alla skolbänkarna åt sidorna, dörrar mellan olika avdelningar öppnades, så att långdansen kunde gå i olika vinklingar. Och för musiken svarade sågverkets blåsorkester. Stämningen var hög. Lekar och skämttävlingar förekom också. En gång deltog jag i en gymnastikuppvisning, som vi hade hållit nå att öva in flera veckor i december. Den lekamliga välfägnaden bestod av smörgåsar med gott pålägg, i obegränsade mängder, svagdricka och te, samt gottebord med äpplen, apelsiner, nötter och konfekt. Som avslutning utdelades gottepåsar till alla barnen. Det var nog i detta sammanhang, som jag fick smak för gott te, något som aldrig i min barndom förekom i mitt hem, men väl senare. Bolagets tjänstemän med fruar deltog också och de serverades en god måltid i en avskild sal. Vi barn såg dock aldrig detta med avundsamma blickar, då den förplägnad som bestods oss, ansågs vara mycket festlig. Våra vardagsvanor var ju också mycket enkla, och allting är ju relativt.

En gång, då vi läste svensk historia och läste om forntiden, fick vi som hemuppgift att till nästa dag skriva våra namn i runskrift. Nästa dag lämnade alla utom jag sina lappar. Jag hade missförstått saken och trott, att vi skulle lära oss att skriva våra namn utantill. Jag tyckte väl också, att det var väl strunt till uppgift att efter förebild i läroboken klottra ner våra namn. Jag förklarade min missuppfattning, men lärarinnan såg lite tvivlande ut. Då menar du, sa hon, att du på fri hand kan skriva ditt namn i runskrift. Javisst kan jag det, svarade jag. Nå, låt oss då få se detta, sa hon. Varefter jag knallade fram till svarta tavlan och perfekt utförde uppgiften. Ja detta, sa fröken med en förvånad min, är du nog ensam om i klassen. Och jag tror inte, att jag själv kan göra om det, tillade hon.

Den här tiden, i början av seklet, hörde man talas om något som kallades skolresor. Våra lärare tyckte också, att detta kunde vara något även för oss. De ordnade sålunda för "storskolan" något, som väckte stor uppmärksamhet och uppskattning. I slutet av vårterminen, då det nästan var sommar, fick vi göra en utfärd till Bergeforsen. Vi gick landsvägen dit, omkring en mil. Vi rastade vid Vivstavarvstjärnen, som inne i tallskogen låg som ett blått, blänkande öga, med gräsplanterade stränder. Vi hade matsäck med oss och även någon slant till en läsk, som köptes och förtärdes på Turisthotellet i Bergeforsen. Vi strövade omkring i naturen och beundrade den strida forsen, som man nu inte längre kan beskåda. Vi tittade med intresse på ångfartyget Indalen, vår sista hjulångare, som trafikerade sträckan Bergeforsen - Bispgården. Den skilde sig från flertalet andra hjulångare genom att den hade hjulet i aktern.

På eftermiddagen fick vi åka hem med passagerarbåten Turisten, som upprätthöll trafiken på leden Sundsvall - Bergeforsen. Resan hem, som tog drygt en timme, blev vi bjudna på. Det var visst så, att bolaget på ett eller annat sätt hade intressen i trafikföretaget.. Då vi stigit i land hemma, tackade reseledaren kapten Hagelberg för resan, varefter vi hurrade fyrfaldigt för honom.

Ett annat skolminne, där även ångfartyget Turisten är med, är från sommaren 1908. Gamle kungen hade dött i december 1907, och nu skulle hans son, den nye kungen, göra en resa efter norrlandskusten och även besöka Skönvik. Detta var vad man sålunda senare kom att kalla Eriksgata. Han kom med "Turisten" och gick i land på ångbåtskajen, där vi skolbarn stod uppställda i dubbla led med svenska flaggor. Man hade lagt ut ett blått kläde, som det kungliga sällskapet skulle beträda. Men innan båten anlände kom det en regnskur, och arrangörerna fick snabbt fram ett nytt

kläde, som rullades ut bredvid det våta, något som de inte hade något för, då kungen ändå gick på det våta. Kungen med sällskap och eskorterad av bl.a. bolagets disponent, gjorde en tur genom sågverket och gick bl. a. upp på bryggan, som högbanan kallades. Där arbetade min pappa som virkessorterare, med uppgift att fastställa, vilken kvalitetsgrupp virket skulle höra till, prima, sekunda, tertia o. s. v. Detta angavs med olika tecken, lite mystiska för den oinvigde. Kungen, som blev intresserad och stannade till, ställde några frågor till min far, som han besvarade. Trots att min pappa till sin uppfattning var republikan, var han nog ändå lite stolt över att han fått föra ett samtal med kungen.

En vacker vinterdag spreds snabbt ett rykte, att en renhjord var på väg genom Timrådalen till Skönvik. Och ryktet talade sant. Detta var även för oss kustbor något mycket ovanligt. Några lappar i färgrika dräkter hade vi väl sett, men aldrig en renhjord. Den hjord, som nu kom, hade omkring ettusen renar. De gick över Alnösundet och Klingerfjärden fram till Söråker i Hässjö. Vi skolbarn rusade blint iväg för att inte gå miste om något av skådespelet, ty ett skådespel var det. Det var skällande hundar, som höll hjorden samlad, dragrenar spända för ackjor, i vilka småbarnen åkte och andra dragrenar, som drog ackjor med tält och annan utrustning. Det hela var mycket intressant och spännande.

Vi kom tillbaka till skolan, då det var tid att sluta för dagen och fick nu veta, att vi skolkat, då vi givit oss av utan lov. Lärarinnan, skånska från Tomelilla, tyckte nog själv att det var en upplevelse att få se en renhjord. För att ta igen den försummade lästiden blev vi ålagda, att i form av ett brev till någon anförvant skriva om vår utflykt. Jag skrev mitt brev till pappa. Jag har det fortfarande kvar och det lyder: "Skönvik den 6 mars 1908. Kära pappa: Då vi hade kommit in i skolsalen kom Georg Persson och sade, att det var renar nere på isen. Då rusade vi alla ut och togo på oss rockar och mössor och sprungo ned på isen. Då vi kom ned på isen, fingo vi se renarna. Bakerst gick renar, som drogo ackjor. De voro större än de som gingo först. De hade först ett band omkring halsen med en klocka. Sedan hade de ett till band och i det var fästat remmar, som var fastsatta i ackjan, och i de remmarna drogo de ackjan.

Först gingo många mindre renar, som också hade klockor, Det var tre lappar och tre lappgummor. En lapp gick först, och med honom gingo många stora pojkar. Två lappar gingo bakom de små renarna.

En lapp sade, att de hade niohurdafemtio renar, och att de hade tappat femtio renar uppe på fjällen. Det var fyra lapphundar, som skällde på oss, när vi kommo ner på isen. En lapp ledde en hund, ty han var så liten, så att de icke tordes släppa honom lös. Snart kommo vi till Eriksdal, och där voro många pråmar, som det stod Eriksdal på. Jag visste icke att det var Eriksdal, förrän jag fick se, att det stod det på pråmarna. Då gingo vi hem. På hemvägen hade vi mycket roligt. Vi sprungo om alla andra barn på isen, och då vi kommo upp på vägen, gick Sven och drack, ty han höll på att törsta ihjäl. Då vi kommo längre fram på vägen gick Hedley och jag och togo oss en smörgås. Sedan sprungo vi till skolan. Då vi kom till skolan, höllo de på att skriva. Sedan såg jag Anny Norberg, som höll på att torka sig. Sven kom sist. Pappas Helmer."

En gång under min skoltid var jag svårt sjuk. Jag hade reumatisk feber. Det började så, att lederna började att stelna. Jag kom mer och mer efter mina syskon, då vi gick hem från skolan. Till slut blev jag sängliggande, och alla leder stelnade. Jag kunde inte ens röra en fingerled. Och jag fick hög feber. Under tiden kom min lärarinna på besök. Hon hade en påse saftiga apelsiner med sig, och det kändes som om en sval fläkt smekt min feberheta kropp.

Under min sjukdom beordrade doktorn ett lavemang. En grannfru, som varit barnmorska, kom och gav mig detta. Sedan satt hon och mamma kvar och pratade, och jag trodde att jag skulle bajsa i sängen. Att stiga upp och göra detta i närvaro av en främmande människa var helt otänkbart. Då kom mamma med det förlösande ordet. Då tant Andersson undrade över att det inte blev något resultat, föreslog mamma, att de skulle lämna mig ensam, så kanske det gick lättare. Och därmed var situationen räddad. Eljest vet jag inte hur det hade gått.

Under min skoltid inrättade bolaget ett badhus. I en del lediga utrymmen i anslutning till maskinrummet och pannrummet inrymdes detta, i två våningar. I övre våningen inrättades avdelningen för karbad, med enstaka badkar i mindre utrymmen och med en stor sal, inrymmande ett tjugotal kar. Det var i det senare utrymmet, som vi fick våra skolbad, varannan vecka, och under överinseende av en lärare. Efter s. k. rubbning i badkaret och dusch fick vi ta spiraltrappan till bassängen i undre våningen. Även om denna inte var större än cirka fem gånger tio meter, kunde man dock ta några simtag och för oss var detta höjdpunkten på badet. Badet var givetvis öppet för de anställda vid sågverket, och jag vill minnas att avgiften var fem öre för bastu och bassäng och tio öre för karbad. Även den som inte direkt tillhörde sågverket, kunde utnyttja denna förmån.

I någon av de första klasserna i folkskolan kom jag för första gången i kontakt med begreppet tandvård, något som i mitt hem och i andra arbetarfamiljer var fullständigt okänt.

Genom skolan delades nu ut tandborstar och tandpulver i ovala askar av träspån. Lärarnas uppgift var också att instruera oss i användningen av dessa nymodigheter. Man skulle blöta tandborsten och nudda den i tandpulvret, och med vatten i munnen borsta tänderna. Tandpulvret hade en angenäm smak av pepparmint. Tandborstarna var vita med röda ränder, och på askarna med tandpulver var det ett rött kors. Vi fick också veta, att det var något som hette Röda Korset, som hade skänkt alla Sveriges skolbarn sådan utrustning. Och jag tänkte, att det måste vara ett oerhört rikt företag, som hade råd med detta.

Trots obefintlig tandvård var tandbeståndet i allmänhet ändå inte så dåligt. Detta tror jag till stor del berodde på de enkla kostvanor, som av ekonomiska skäl var nödvändiga. Äldre personer hade förstås ofta löständer, kvinnorna mer än männen. Detta kunde nog också delvis bero på att andra metoder att ersätta naturliga tänder med stifttänder, bryggor och dylikt inte var lika utvecklade som nu. Men min pappa t.ex. hade egna tänder i behåll så länge han levde och jag kan heller inte minnas, att han någon gång anlitade tandläkare. För honom, liksom för många andra män, förklarades detta med att han "tuggade" snus. Pappa rökte pipa och vid högtidliga tillfällen cigarr. Men i brädgärden, där han arbetade, var tobaksrökning på grund av brandfaran absolut förbjuden. Under arbetstiden fick snuset därför ersätta rökningen.

Karameller och annat snask förekom också mycket sparsamt i min barndom och även socker, som relativt sett var mycket dyrt. Som barn fick jag kaffe ett par gånger om dagen, med två sockerbitar varje gång. Mamma föreslog, att jag skulle använda bara en sockerbit varje gång och spara den andra i en kaffekopp. Och då koppen blev full, skulle hon köpa sockret av mig för två öre, en betydande summa den gången. Då pappa efter ett halvår fick vetskap om detta, gjorde han slut på den sparformen, som han ogillade. Men då hade min smak anpassats till mindre sött kaffe, så någon nytta av mammas sätt att spara var det nog.        .

Ja, detta var en parentes, och nu åter till skolan.

Träslöjden, liksom flickornas slöjd, bedrevs utanför ordinarie skoltid. Där fick vi lära oss att hantera och sköta verktyg samt att förfärdiga olika ting, från enklare till svårare, eller från blompinnar till blomsterbord, bokhyllor och sockerskrin. Att arbeta i björk, ett hårt material, var svårt. Att göra en fullt användbar putshyvel i detta material ansågs vara en god prestation.

Vid tretton års ålder slutade jag skolan med rätt goda avgångsbetyg. I uppförande och ordning hade jag under hela skoltiden högsta betyg. I tio ämnen hade jag näst högsta betyg, med utmärkt beröm godkänd. Lägsta betyget, med nöje godkänd, hade jag i sång. Likaså i välskrivning. Jag var nog alltid för rastlös för att ägna tid åt att snirkla till vackra bokstäver, och någon skönskrift har jag heller aldrig kunnat prestera, på sin höjd en läsbar namnteckning. Och med denna examen i den sexåriga folkskolan, den enda examen som jag någonsin avlagt, var också den grund lagd, på vilken jag skulle bygga upp min fortsatta tillvaro.

Följande år deltog jag i en fortsättningsskola på kvällstid, där de ordinarie  lärarna skötte undervisningen. Det var främst en påbyggnad av våra kunskaper i matematik och uppsatsskrivning, som förekom samt orientering i samhällskunskap. I den senare undervisningen lärde vi oss att fylla i olika blanketter, fraktsedlar och liknande, en lärdom som man förr eller senare i livet får användning för.

Till sidans huvud

Till nästa avsnitt