Berättelse 28 1

Min Gröna betygsbok

Jag städar bland gamla papper och så plötsligt ser jag min gamla betygsbok från folkskolan. Börjar bläddra i den och ser, oj då, så många lärare jag har haft, det har jag inte tänkt på tidigare. Jag ser också min pappas vackra handstil när han som målsman varje år skrivit på att han tagit del av betygen.

 

De flesta av oss minns säkert den första skoldagen, uppropet, spänningen, förväntningen och oron över vad som skulle hända.

 

Jag minns min första skoldag, jag var så säker på att jag skulle få ”Fröken Persson” som lärare. Det hade varit min storebrors fröken i småskolan och jag tyckte att jag kände henne. Lite ängslig och rädd var jag nog när jag satt där med min mamma och väntade på att bli uppropad. O, ve och fasa det var så många barn som skulle börja i första klass, det skulle bli två klasser. Tänk om jag hamnade i den andra klassen med en fröken som jag inte alls kände. Det löste sig, jag kom till fröken Perssons klass och jag drog en lättnadens suck.

 

Så började småskolan hos fröken Persson. Ofta var vi några flickor som gick en bit på väg och mötte vår fröken och hade det hänt något särskilt så berättade vi det. Jag kommer ihåg den dagen som min farfar dog, jag hade fått veta det strax innan jag skulle gå till skolan och var naturligtvis lite ledsen när vi mötte fröken. Jag berättade vad som hänt och jag kommer ihåg att hon sa något om att hon kände min farfar och tyckte att han alltid var så glad och skojfrisk och då kändes det lite bättre.

 

En annan episod, som jag kommer ihåg från småskolan var luciafirandet. Jag blev utsedd att från vår klass vara tärna i hela skolans luciatåg. Körledare var skolan skräck ”Fröken Elsa Lundberg”! Vid första repetitionen spände hon ögon i oss och frågade vem det var som sjöng åttonde stämman. När ingen av oss svarade pekade hon på mig och sa att det var jag. Jag som tyckte att det var så roligt att sjunga. Efter detta påhopp vägrade jag att överhuvudtaget gå dit igen. Fröken Persson frågade varför jag inte ville vara med i luciatåget och jag talade om vad som hänt. Då sa fröken ” Du kan få vara lucia i klassen istället” och så blev det.

 

Efter två år i småskolan var det dags att börja i folkskolan. Vilken lärare vi skulle få var oklart in i det sista. Den som stod på tur att ta över en tredje klass var en lärare som hade varit sjukskriven en längre tid, fröken Stigenmark. Hon var känd att vara lite besvärlig, minst sagt. Min bror hade haft henne som lärare några år, så min familj var väl bekant med henne. Men när hösten kom var det inte fröken Stigenmark som tog emot oss utan en käck fröken med studentmössa, Kerstin Höglin.

 

Vårterminen kom med en ny lärare, Signe Elstad, vad jag minns av henne var att hon hade norskt ursprung och bodde i Missionskapellet.

 

I årskurs 3 hade vi syslöjd för vår gamla fröken Persson. Det gick väl bra ända till dess att jag skulle sy ett örngott. Jag blev tillsagd att virka en spets till örngottet och det skulle göras hemma. Efter mycken möda lyckades jag knåpa ihop en enkel spets och vad upptäcker jag då, jo, att någon har fått använda en spets som någons moster hade virkat, att någon har fått ta en köpespets och att någon behövde endast märka med korsstygn. Jag blev jättearg och tyckte att det var orättvist. Fröken blev inte glad åt mitt ifrågasättande.

 

Droppen som bägaren att rinna över för henne, var när jag tillsammans med ett par andra flickor fick i uppdrag att plocka upp knappnålar från golvet runt katedern. I stället för att plocka upp alla nålar tog vi en del och nålade fast tygremsor på hennes långa kjol. Då åkte jag för första och enda gången ut ur klassen, med frökens ord ”Jag ska ringa hem till din mamma” Jag svarade, min mamma är inte hemma. Varpå hon sa, då ringer jag till din pappa. Att min mamma inte var hemma, var sant. Hon hade åkt till min mormor som var mycket sjuk. Jag bodde hos min faster och farbror under tiden hon var borta. Jag blev jätterädd att fröken skulle ringa till min pappa. Jag visste pappa jobbade men jag sprang ändå hem och satte mig på bron och väntade på att han skulle komma hem. Jag ville berätta vad som hänt, innan han fick telefonsamtalet. När han äntligen kom och jag berättade om händelsen, sa min snälla pappa ” det ordnar sig ska du se.” Om fröken ringde, vet jag inte än idag, men vare sig pappa eller fröken tog upp saken igen.

 

I fyran fick vi Ingrid Berlin, hon var vår lärare i 4:an och 5:an. Vad jag minns av henne var att hon ofta var trött och gäspade, hade huvudvärk och åt tabletter. I fyran skulle vi också få börja skriva välskrivning och använda bläck. Bläckhorn och bläckpenna fick vi lång tid förväg. Jag kunde inte låta bli att peta på stiftet på bläckpennan. Så när det var dags att skriva spretade stiftet åt alla håll, bläcket stänkte och det blev fläckar i hela boken. När fröken hade rättat böckerna så talade hon om för klassen att nu skulle hon visa två böcker så att man fick se hur en välskrivningsbok inte skulle se ut. Den ena var min, den andra tillhörde någon av pojkarna. Hon gick runt i klassen visade min bok för alla och talade också om vem som hade skrivit i den. Jag var glad när hon slutade.

 

Till årskurs 6 kom Curt Wahlquist, så här efteråt tycker jag att vi hann med så mycket det året. Han tyckte att vi skrev som krattor, så vi fick lära om att skriva skrivstil. Vi skulle samla in pengar till en skolresa. Vi sålde lotter, anordnade två soaréer på Folkets Hus, den ena var en barnopera, Putte i Blåbärskogen. Vi sjöng och spelade teater och de som kunde spela något instrument gjorde det. Vi samlade tidningspapper som vi sålde. När vi slutade i sexan hade vi så mycket pengar att vi kunde åka till Oslo och på hemvägen åkte vi till Stockholm och gick på Gröna Lund.

 

Jag lämnade skolan i Gångviken efter sexan för att gå i realskolan i Timrå. Det blev ingen realskola det året, det blev en enhetsskola istället. Skillnaden var att vi på tre år skulle läsa in vad de i realskolan gjorde på fyra år.

 

Jag har alltid varit intresserad av skolan och hade tidigt bestämt att jag skulle bli lärare. Nu blev det inte så av olika anledningar. Jag gifte mig, fick barn, flyttade runt en del och så hamnade vi i Bålsta 1973. Där fick jag min dröm förverkligad. Jag började vikariera i skolan och fick ganska snart en klasslärartjänst på lågstadiet. Efter att ha arbetat som lågstadielärare i 11 år, slutade jag för att på heltid sköta ekonomi och administration i det företag som min man startade.

 

Inger Kölestam

 

 

Gångvikens skola, klass 2, 1946. Lärare: Alma Persson.

Rad 1 fr. v.: 1.Marianne Karlsson, 2.Ulla Britt Ödlund, 3.Ann-Mari Berggren,

4.Lisbeth Högberg, 5.Inger Lindgren, 6.Sonja Fröberg,

Rad 2 fr. v.: 1.Åke Olsson, 2.Karl-Erik Eriksson, 3.Arne Hellgren, 4.Ulf Nyström,

5.Jan Erik Eriksson, 6. Jan Källman.

Rad 3 fr. v.: 1.Gunnnar Ljungberg, 2. Willy Öberg, 3. Erik Holmbom, 4. Lars Andersson,

5. Sören Lodin, 6.Sture Stjernström.

Rad 4 fr. v.: 1.Lennart Bjurström, 2.Rolf Olsson, 3.Lars Uno Magnusson, 4.Alf Andersson, 5.Ingvar Nilsson.

(Ur Sköns Norra Intresseförenings samlingar 00024)

 

 

 

 

 

 

Hemsideansvarig:

Web-ansvarig :Bengt Wiklund epost: bengt.wiklund@alnon.eu