Berättelse 14

Sköns fattiggård senare Sköns Försörjningshem

Ur ” Ur Skönsbygdens historia” Reinhold Olsson 1948

 

Citat: ”Redan vid den första kommunalstämman 14 mars 1863 fattades beslut om att kringförandet av fattighjon i socknen skulle upphöra och att det istället skulle införas inackordering av sockenhjonen.

 

Sågverksindustrin hade som redogörelsen från 1867 visar dragit till sig stor del människor

 

som icke hade säker utkomst vid sågverken och många av dem kommo att hårt belasta kommunens fattigvård.

 

Industrin hade blivit någonting på gott och ont för kommunen. Fattigvården som handhades av kommunalnämnden, vållade många bekymmer för de ledande kommunalmännen. Vid decemberstämman 30/12 1887 väckte disponent Olof Björklund i Sund förslag om att fattigvården skulle skiljas från kommunalnämndens arbete och överföras på en särskilt utsedd fattigvårdstyrelse.

 

Beslut därom fattades på kommunalstämman 12/2 1888, från vilket år Sköns fattigvårdsstyrelse daterar sig som ett självständigt organ. Till fattigvårdsstyrelsens ordförande valdes hemmansägaren C. A. Enbom i Korsta, vilken innehade uppdraget till sin död 1901.

 

Den 27/1 1889 väcktes frågan om byggandet av en tidsenlig fattiggård och vid samma stämma tidsattes för frågans utredning en kommitté´ bestående av tre personer. Den 29 mars fattades beslut om at bygga en fattiggård.”

 

”Som folkmängden i församlingen år ifrån ökas med stora steg och fattighjonens antal likaså och det är icke möjligt att på ett tillfredställande sätt längre ordna fattigvården efter hittills vanliga regler, så bestämdes att en tidsenlig fattiggård med rum för minst 100 hjon utan betjäning skall inom kommunen anskaffas och ett penninglån för detta ändamål at etthundratusen (1000.000) kronor uppdrages för att genom amortering på 25 år af kommunen återbetalas.

 

Före årets utgång hade frågan avancerat så långt att kommunalstämman uppdragit åt disponent O. Björklund, fattigvårdstyrelsens ordf. C. A. Enbom och fjärdingsman I.P. Hallgren att inköpa Oskar Sjöle´ns och Per Sjödins hemman i Birsta för att där uppföra fattiggården.

 

Byggnationerna togo omedelbart sin början sedan marken förvärvats och i oktober månad1891 var bygganden färdig att tagas i bruk. Disp. Björklund som var en social föregångsman i Skön tillerkändes äran av försörjningshemmets tillkomst. Men man får dock inte glömma bort det uppoffrande arbete som fattigvårdstyrelsens ordf. C.A.Enbom nedlade och det stöd församlingens kyrkoherde Andersson-Bråten lämnade för förslagets genomförande. Hemmets förste föreståndare blev inspektorn vid Ortvikens sågverk Peder Lundberg som 1924 efterträddes av Harald Burestad och denne i sin tur 1946 av A. Anderman.”

Ur "Skönsbygdens historia", Reinhold Olsson,1948.

 

Citat:"Inför den ständigt ökande befölkningen till industrierna blev den gamla försörjningsformen, sockengången, oanvändbar: År1889 väckte disponent Olof Björklund på Sund ett förslag om att bygga fattiggård. Byggnaden togs i bruk i oktober månad 1891. Den byggdesav sten och betraktades på sin tid som ett av den svenska landsbygdens förnämsta försörjningsanläggningar.

 

Sköns försörjningshem i Birsta med tillhörande jordbruksbyggnader och jordbruksmarker omkring 1940. I förgrunden torkning av säd på s.k. snesar.

 

Jordbruket sköttes bl.a. av de boende i mån av möjlighet. Mangårdsbyggnad uppförd 1891, rättarbostad omkring 1880, ekonomibyggnad 1891. 1940 hade jordbruket 2 hästar, 32 nötkreatur, 10-15 svin. För driften användes traktor och lastbil.

 

Kommunen inköpte gården 1888. I förgrunden snesar med säd för torkning.

 

Sköns försörjningshem revs våren 1964 och på platsen byggdes därefter industribyggnader bl.a. Birstaverken.

 

I byggnaden inrymdes även en skola för barnen i byarna väster om kyrkan.

 

 

 

Fattigpalatset i Birsta – Sundsvalls Tidning 1891-11-02

När man färdas vägen norrut från Sundsvall, i den i öfrigt väl bebygda trakten, väcker en nybygnad till venster om vägen, strax man hunnit förbi Sköns kyrka, numera ovilkorligen den resandes synnerliga uppmärk-samhet. Det är ett trevåningars stenhus med hög takresning i tysk renaisansstil. För den som, efter denna bygnads yttre, drager en slutsats rörande dess ändamål, framstår huset såsom en privat herremansborg, och läget, väl valdt såsom det är, skall ej heller jäfva ett dylikt antagande. Med öfverraskning mottager man helt visst underrättelsen om, att det är Sköns sockens fattiggård man har framför sig. För åtskilliga år tillbaka hade man här i socknen börjat komma sig underfund med att någon förändring till det bättre måste göras med hänsyn till den oupphörligen stigande fattigvårds-tungan. Förslag väcktes derföre om byggande af en fattiggård och uppdrogs åt herr disponenten O. Björklund på Sund, C. A. Enbom i Korsta och J. P. Hallgren i Ljusta att förbereda frågan. Detta skedde på det sättet, att dessa herrar gjorde resor till åtskilliga fattiggårdar i riket för att inhemta kännedom om deras beskaffenhet och samla material till framläggande af ett fullständigt förslag. År 1888 på våren var förslaget färdigt och byggnaden beslutades. Nämnde tre hrr blefvo bygnadskomiterade jemte grosshandlaren C. Jacobsen på Tunadal och f. Riksdagsmannen P.U Ljuslin i Högom. Dessa hafva äfven kvarstått vid sitt uppdrag hela tiden med undantag af hr Björklund, som afgått och till efterträdare erhållit kronolänsmannen Aug. Sjöstedt. För erhållande af lämpliga ritningar att välja på ufsattes pristäflan och erhölls första priset af arkitekten Carl Befve i Stockholm och efter denna är bygnaden utförd.Till bygnadsplats inköptes från i ett par gårdar i Birsta 30 tunnland jord, hvilken areal äfven anses tillräcklig för drifande af stor landtbruksnäring, att de fattighjon, hvilka dertill kunna användas, skola få sysselsättning. Nu står bygnaden färdig och afsynad samt kan när som helst öppna sina portar för dem, hvilka här skola hafva hem och skydd mot nöden. Det torde intressera våra läsare att göra en vandring genom de olika våningarne. De förtjena det. Förut torde dock böra nämnas, att bygnaden består af ett hufvudparti samt tvenne flyglar, hvilka gifva åt gården formen af en borggård. Vi börjar i bottenvåningen. Genom en lång korridor, belagd med cement, komma vi här till följande rum: Fyra värmekamrar, en i hvardera ändan af den långa hufvudbygnaden och en i hvardera af flyglarne. Hit höra nödiga bränslerum eller vedkällare. Genom värmeelement, som äro utförda af ingeniör Hugo Theorell efter Cederbloms patent, uppvärmes husets olika partier, så att några kakelugnar finnas icke annat än i föreståndares våning och ett för en lärarinna afsedt rum. Vidare finns här tre arbetssalar, inrättningens kök med stor kokapparat, disk- och förrådsrum, skafferi m.m. bagarstuga samt tvättstuga, badrum med afklädningsrum och duschrum, matkällare samt äfven ett arbetsrum. Luftväxlingen regleras äfven genom dessa värmeedningar. I första våningen, som har sin stora ingång från gården, hafva vi först den stora matsalen, vid sidan af hvilken finnes ett särskildt rum med fem tvättställningar, der hjonen före måltiden få tvätta sig rena, innan de gå till bordet. Från köket en trappa ned går en mathiss upp till matsalen. I denna våning är afdelningen för sjuka och orkeslösa samt rum för sjuksköterskor. Denna består af fem rum, våning och et för lärarinnan afsedt rum. Vidare finns här tre arbetssalar, inrättningens kök med stor kokapparat. Vestra flygeln består af fem rum afsedda för mödrar och barn. I öfrigt omfattar denna våning bostadsrum för de tjenare, som kunna vara behöfliga vid gården. I våningen en trappa upp är bostad för en lärarinna och städerska samt sofrum för arbetsföra hjon. I vindsvåningen är en stor samlingssal med tribun för lärare samt en dylik för orgel, då man tänkt sig att detta rum skulle användas äfven som kyrka. I närheten af denna ligga tvenne större arbetssalar, hvarjemte finnes ännu ett rum samt en mängd kontor och ett par större vindar. I hufvudfacadens midtelparti är ett litet torn, hvari ett större ur kommer att uppsättas med urtaflan ut åt den blifvande gårdsplanen. Huset är uppfördt på entreprenad af firman O. Hedvall & komp, i Sundsvall under kontroll af arkitekten Andreas Bugge. Enligt intyg af den senare är arbetet utfördt med synnerligen stor omsorg och till heder för nämnda firma. Allt plåtarbete är utfördt af Joh. Lilja, mål ningen af Bäck & Ålén, alla Sundsvallsbor. Fullt färdigt beräknas det hela komma att kosta omkring 160,000 kronor. Såsom anmärkningsvärdt må nämnas, att kommunen för nästa år anslagit 30,000 kronor, till fattigvården i och för fullständigt ordnade af inventarier, arbetsredskap och dylikt. Som man ser, är icke rubriken ”fattigpalats” oberättigad, och detta stora företag hedrar Sköns kommun. Men det är ej här blott det prydliga och bekväma i anordningarne, man har att fästa sig vid. Det är målet som är i främsta rummet. På samma gång man på detta sätt fullgör sin pligt emot den fattige, är det naturligtvis meningen, att något skall komma igen. Först och främst skola hjonen bli bättre förnöjda och bättre skyddade till lif och helsa, och dernäst gifves dem arbete och ett väl ordnadt hem med god tillsyn och ordnadt lefnadssätt, hvilket senare kanske är det förnämsta.

 

Inger Kölestams minne från Birstahemmet.

 

 

Jag är uppväxt i Birsta och känner väl till Birstahemmet. Min morfar, som kom från Västergötland, skulle ca 1918 börja arbeta på Sunds Verkstäder och gick då från Sundsvall ut till Skön. När han var uppe på krönet och såg utöver Birstadalen, mötte han en man och frågade honom vad slottet hette som låg där nere i dalen.

Slottet sa mannen, det är fattighuset.

Ja, visst var det fattighuset där bodde gamla, fattiga, sjuka människor, utvecklingsstörda, ogifta kvinnor med barn och troligtvis även föräldralösa barn.

Jag hade en lekkamrat vars far var syssloman där och de bodde i en lägenhet högst upp i huset. I närheten av deras bostad fanns en skolsal, så det hade tydligen bedrivits någon form av undervisning där också. Det här var i slutet av 40-talet och då var det ingen skola.

På 50-talet blev det mer ett ålderdomshem och vårdhem. En släkting som var änka och barnlös bodde där en tid före sin död. Jag hälsade på henne och fortfarande fanns en känsla och lukt av fattighus.

Jag kommer ihåg Oskar, Ida, Alfred och Elin, vuxna utvecklingsstörda, som man nästan dagligen träffade när de var på väg till handlar Wågström för att göra sina inköp.

 

Det här var lite om Birstahemmet som fortfarande kallades fattighuset i folkmun även på 50-talet.

 

 

 

Hemsideansvarig:

Web-ansvarig :Bengt Wiklund epost: bengt.wiklund@alnon.eu