Berättelse 24 2

                                                                               




å den 20 juni 1998.


Hej, barnbarn Löfgren!


Detta brev som jag nu skriver till Dej, Fredrik, är ju egentligen ett brutet löfte eftersom när jag skrev mitt första brev till Dej så skulle det vara mitt första och sista.


Då var Du tre år. Nu när jag skriver brev till Dej, fyller du 6 år så detta får väl bli del 2.


Det underlättar och är roligt att ge presenter till Dej, eftersom Du vet vad Du vill ha.


Jag kommer att även denna gång skriva om Din present, som är Ditt dockhus, men eftersom jag vet så lite om hur ett dockhus ser ut, har jag valt att bygga ett hus som är en kopia av mitt barndomshem, som det såg ut då, ett falurött timmerhus med nyinsatta fönster. Senare spönades det med spåntade bräder och målades vitt.


Jag kommer här att berätta om mitt barndomshem och dess historia, hur det var möblerat och hur vi levde där

I slutet av 1800-talet var detta ett enplanshus men min farfar Jakob lät bygga upp en halv våning till. Min farfar dog när jag var 2 år. Mina minnen från barndomstiden i detta hus är från ungefär 1935 och framåt.

Efter denna tid har ju naturligtvis livsbetingelserna förändrats. Som Du ser har jag bifogat en skiss av nedre och övre våningen.

Alltså man kommer först in i farstun och trapphuset. Där stod det en stor skänk med 2 stora lådor upptill. Där förvarades dåtidens handverktyg, spik, skomakarverktyg, becktråd m.m.

På hyllorna under förvarades mjölken i stora fat för att man skulle kunna skumma grädden, som sedan skulle kärnas till smör. Mamma hade också alltid ett kärl med tätmjölk (långmjölk) som vi tyckte var så god med socker på.

Här förvarades också nedsaltat fläsk och måhända andra färskvaror. Varför hade man denna mat i farsta? Jo, det var det kallaste rummet i huset för det fanns inget fönster där.

Så till det stora köket, här måste det finnas plats för många varierande sysslor. Eftersom familjen bestod av 7 personer så fanns där ett rejält stort bord. I kökets ena hörn fanns ett tvättrum med emaljerat tvättfat och dito tvålkopp.

I detta rum förvarades också skor och arbetskläder. I köket fanns också 2 sängar där vi pojkar låg i ena sängen och i den andra låg mina systrar

Av någon konstig anledning minns jag ingenting av mina systrar, men däremot från mina bröder.

Det var ständigt bråk oss emellan om vem sim skulle bära in spisveden, vatten och slaskhinken. Dessutom retades vi om allt, som slutade med att vi ibland slogs med vedträn.

Diskbänken var beslagen med zinkplåt, som blankades upp ibland. Där stod vattenhinken med skopan i (av koppar naturligtvis). Slaskhinken stod intill vedlådan. Det fanns 2 sinkor i taket som ett rep var fäst i. I repets andra ände fanns en ögla där en rund trästav träddes in. På denna trästav träddes blodbrödskakor för att torka. Tänk Dej, kokt blodbröd med fläsk från egna grisen och den vita fläsksåsen, dä va gott dä.

Vedspis naturligtvis med murad spiskåpa och reservoar för att få varmvatten till disk och tvättfat bl.a. Reservoaren användes till annat också, som t.ex. när Pappa snickrade björkskidor till mej på lagårdsvinden. Man måste ju brätta skidorna och då hade vi en trästock som vi spände skidorna i och sen stoppade vi ned dom i reservoaren och lät dom ligga där över natten. Detta fick man göra med jämna mellanrum.

Det fanns även en kloss med hål i fastspikad i taket.

Denna hade en speciell uppgift. När det var dags att väva mattor, ringde Mamma till sin syster Amanda, som hade kunskaper att ställa i ordning varpen. (varpen är de längsgående trådarna i trasmattan).

Varpen köptes i flätor som sedan skulle vindas upp på en vinda av trä (korsvinda) som var 1,5 meter i diameter. Den räckte från ett hål i golvet och upp till klossen i taket. När detta var gjort skulle varpen träs i vävstolen. Då gjorde man så här. Varpen träs genom solvensögon, alltså solven som bestämmer vilket mönster mattan skall ha.

Därefter träs varpen genom skeden, som liknar en stålkam. Det är den som slår ihop de inlagda och i förhand klippta tygremsorna, som sedan ska bli en trasmatta. Detta arbete skötte Amanda med den äran.

Sedan förkom det ibland att Mamma måste sticka nya täcken och då måste täckstolen fram. Denna tog också upp en stor del av rummet.

All handtvätt under vintertid skedde inne i köket i en träbunke med tvättbräde.

Vid den här tiden gick det gårdfarihandlare omkring i bygderna. Dom åkte cykel på sommaren och spark på vintern. Dom hade med sej stora resväskor med varor av skilda slag såsom skor, tyger, klänningar, knappar, sytillbehör, karuschaband (strumpeband) till livstycken, säkerhetsnålar och mycket mera som jag inte kommer ihåg. På kvällarna satt Pappa och täljde skakelpinnar och lagade seldon till hästarna. Mamma satt ofta och stickade strumpor, som var långa, så att de nådde upp till livstyckets strumpeband.

Vidare satt hon ofta vid symaskinen och sydde kläder åt sej och den övriga familjen. Materialen köpte hon ofta av gårdfarihandlaren. Det sista Pappa gjorde innan han gick å la sej var att spänta vedstickor till morgonen därpå för att lätt kunna få fyr i spisen.

Så kliver vi in i kammaren och vad finner vi där?

Då kan man i första hand nämna den stora kakelugnen, en mycket viktig värmekälla, för det var ju bara den och spisen som skulle hålla värmen under den bistra vintern.

Här fanns också en liten väggfast garderob, en spegelbyrå, ett skrivbord (med svarvade ben). Där förvarades viktiga handlingar om jordbruksfastigheten sam t ammunition till både revolver och slaktmask.

Pappa och Mamma låg i kammaren i den utdragbara gustavianska sängen och i den kan jag med säkerhet påstå att vi 5 barn blev tillverkade i. Säkerligen blev något av oss barn född i denna säng.

Vi låg alla på i uppstoppade halmmadrasser. Halmen byttes en gång per år. Denna gustavianska säng bäddades upp varje morgon på så sätt att halmmadrassen ställdes på högkant och utdraget sköts in. Därefter lades sängöverkastet på. Detta gjordes för att få större golvyta.

Jag var tydligen ett klent barn vid denna tidpunkt, eftersom jag råkade få lunginflammation flera gånger. Då ringde mamma till Doktor Larsson på Alnön. Han fick då ta färjan över till fastlandet för att gör sjukbesök hos oss. Det var då väldigt viktigt för Mamma att ha varmt vatten i och ren tvål och handduk iordningställt. Medicinen blev alltid något sulfapreparat, penicillin fanns inte då. När jag var sjuk, fick jag alltid ligga i kammaren.

Så vandrar vi in i salen. Hit in fick vi inte gå, bara när föräldrarna fyllde jämna år och på namnsdagar och när SLKF hade sammankomster. Mamma var kassör i den föreningen.(SLKF betyder Svenska LantbygdsKvinnors Förening).

Salen hade också en stor kakelugn. Möblerna var av ek, bord, 8 stolar, en liten buffé, där förvarades brännvinsglasen och andra glas. I den stora  buffén med fasettslipat glaspegelglas i bakstycket förvarades matservisen (båda av märket Maria) och besticken av nysilver samt teservisen där koppen överkant hade en bred gulddekor.

Dessutom fanns 2 karmstolar, små bord, linneskåp, röd plyschklädd sittsoffa och 2 stora brysselmattor, en mörkröd för vintern och en ljus för sommaren. Jag tyckte dom var så fina.

Julklappsutdelningen var alltid i salen med Pappa som tomte. Vi trodde alla att tomten var tomte. Julmaten åts alltid upp i köket, mycket mat med dopp i  grytan naturligtvis och avslutades med julgröten, å så gott.

Mellan salen och fasturn fanns ett långt med smalt rum, som kallades tambur. Där fanns en spegelbyrå. Runt väggarna i tamburen fanns krokar där vi hängde gåbortkläder och där allt bjudfolk som kommit till kalas och kaffebjudningar fick hänga av sej ytterkläderna. Här gömdes även julklappssäcken.

Nu har jag två rum kvar att berätta om, men dom har en speciell historia som kräver sin förklaring. Eftersom vårt jordbruk tillhörde dom mindre och hade svårt att försörja en familj på 7 personer så måste det till andra inkomstkällor.

Eftersom min Mamma var den drivande kraften både ute och inne, hon skötte ju naturligtvis mjölkningen av 5 kor morron och kväll (mjölken såldes till verksborna och jag drog ut den med mjölkkärra).

För att förstärka inkomsterna ytterligare bestämde Mamma att vi skulle öppna en handelsbod i de 2 rum som återstod på nedre planet av huset. Det togs upp en dörr på den gaveln av huset och när kunderna öppnade sen dörren så ordnade vi en ringledning in till vårt kök. När det ringde förstod vi att vi hade en kund i handelsboden.

Ja, vad hade vi för varor i våran handelsbod?

I det rum som kunden kom in fanns det de vanligaste matvarorna i lös vikt t.ex. olika mjölsorter, gryner, bönor, socker, salt, bröd (hårt och mjukt) ibland hembakat, saltsill i tunnor, sirap i tunnor, amerikanskt fläsk (samma som saltat), jäst och bakpulver m.m.

Färska varor som t.ex. korv, nötkött, kalvkött, fläsk, egen mald köttfärs låg i kyldisk med krossad is. Isen sågade upp vintertid vid Alnösundet och fraktades upp och lades i ett uthus med mycket sågspån på att den inte skulle tina upp så fort. Vidare hade vi hästselar och andra tillbehör som t.ex. hästskor i olika storlekar, hästskosöm till dito.

I rummet innanför fanns tyger av alla de slag och sybehör, kortsetter, underkläder till kvinnor och män, klänningar, lite finare skor, arbetsskor, stövlar, nån kostym hängde där också, blåkläder m.m.

Även Pappa förstärkte ekonomin. Därför köpte pappa en automobil, modell 1927 av 2 skäl, dels för att han skulle kunna hämta varor i Sundsvall till handelsboden och dels för att kunna köra drosktrafik.

Då måste han skaffa sej körkort. Han åkte då till Sundsvall och körde upp för en tjänsteman, som hette Gagge, som samma dag slog på en stämpel i körkortsboken. Stämpelavgiften var 10 kronor.

Pappa utövade drosktrafik med denna bil i många år. Än i dag träffar jag personer som talar om att min mamma blev skjutsad till BB av din pappa.

Vidare körde Pappa och jag lera med två hästar när Ankarboardfabriken byggdes i Johannedal. Jag har än i dag kvar ett märke på höften när hästen sparkade bakut med den broddade hästskon.

Ankarsviks Bolag i Johannedal hade även ett sågverk som drevs med ångkraft. För att framställa denna ånga i pannhuset så krävdes bränsle. Då lejde bolaget oss att med häst hämta karv (träflis) vid Sundsbruks järnvägsstation. Vi körde med 2 hästar och i stora skäppor.

Jag har glömt hur många turer vi hann på en dag.

Vi hade betalt per skäppa. Det blev säkert ett bar tillskott till försörjningen.

Pappa var ju också byslaktare. All nödslakt, alltså sjuka djur, måste slaktas omedelbart för att köttet skulle kunna säljas. På den tiden hade nästan varje gårdsägare en egen gris som skulle slaktas vid jultid. Då var det bråda dagar för Pappa. Jag fick ofta hjälpa till med bl.a. att dra kälken med skållslåcket (en bastant tät trälåda).

Varje grisägare hade till uppgift att koka ca 100 liter vatten. När nu grisen bedövats med grisklubban och avtappats på blod fick jag alltid röra blodet i ämbaret, för att det inte skulle koagulera. Därefter lades grisen i slåcket och hartset ströddes på grisen för att håren skulle klibba ihop. Sedan hälldes det kokheta vattnet över grisen. För att få bort hår och ytskinn så användes en speciell kätting som skrubbade bort det. På senare tid slaktade även jag grisar.

Värt att berätta är om Mammas temperament. Eftersom vi till stora delar var självförsörjande av egna produkter så behövde vi inte så ofta gå på koppra (konsum) och handla. Mamma bakade allt mjukt bröd och då behövdes det jäst. Då skickade hon alltid mej att på koppra och köpa 5 öre jäst. Jag vill minnas att det var en större mängd då än det är nu, för allt såldes ju i lös vikt på den tiden.

Rätt så ofta när Mamma gräddade sitt bröd i den vedeldade spisen så hade hon ju samtidigt andra sysslor som skulle skötas t.ex. att gå ner i lagårn och ge kalven linfrösuppa, plocka ägg och ge hönsen mat och när hon då kom in igen var köket rökfyllt och brödet näst intill förkolnat. Hon blev alltid så arg, att hon tog brödplåten, sprang ut på brokvisten, slängde bullarna ut på marken. Då gick det inte att prata med henne på ett bra tag.

Ibland blev bullarna lindrigt bränd och då fick vi lov att äta dom med kommentaren att av lite sot får man bar sångröst av.

Ett annat mycket egendomligt beslut som Mamma tog och genomförde  var att öppna ett kafé i salen, mycket egendomligt för att var en genuin bondkäring. Det var tänkt som ett sommarkafé. Sagt och gjort, nu köptes kaffeservis in. 2 kaffe krävde 2 kaffekanna, 4 kaffe en 4 kaffekanna upp till 8 kaffe osv. Dessutom köptes naturligtvis gräddkannor, sockerskålar och brödfat. Så det var ju en hel del investering i detta projekt. Det egendomliga var ju att salen som var förbjuden att beträda, helt plötsligt skulle öppnas som kafé. Eftersom det mest blev sommargäster så dracks kaffe ute i en planterad rund björkberså.

Kaféet besöktes mest av sjömän från svenska, tyska och engelska fartyg som lastade bräder nere i Johannedal. Det sattes nu upp en skylt nere vid kajen, där båtarna låg. På skylten stod det ”Kafé Harmoni 300 m” med pilen riktad upp till oss. Jag minns väl en söndag när det kom 4 sjömän som beställde 4 kaffe med hembakat bröd. Det roliga var att de hade 2 apor med sej. Dom var ungefär en halv meter stora. De hade halsband och koppel så de kunde inte smita när, sjömännen satt och fikade i bersån bands aporna fast i björkstammarna. Det tyckte jag var mycket spännande.

Vad kan man skriva om den övre våningen?

Ja, den var alltid uthyrd till verksborna, alltså familjer där mannen arbetade i brägårn eller i boardfabriken.

Än i dag tänker jag på änkan Britta Billström, som bodde i ett rum och sovskrubb. Hon betalade 10 kr per månad i hyra. Jag hämtade hennes pension varje månad. Den var 33 kronor och 50 öre.  Jag fick 1 krona för att hämta den på posten. Hennes son, Axel, ungkarl, bodde inte hemma men han arbetade i brädgårn och fick gratis ved, men hemkörningen kostade 5 kr och den skötte jag om. Min syster Valborg och Seth bodde på andra sidan av övervåningen några år innan de flyttade till Sundsbruk.

När man tänker på vilka fysiska ansträngningar som måste till då för att överleva i jämförelse med dagens, så kan jag här berätta hur det kunde vara.

Betänk när Pappa och jag tidigt på morgonen spände för hästen till timmerkälken, tog med hösäcken och mat för dagen och for iväg till vår skog i Skönsmon, ca 2 mil hemifrån. Vi högg ner ett lass med timmer och körde sedan hem med det. Långt senare när Pappa köpte en Opel Kadett, modell 39, till mej åkte vi bil dit ut flera dagar i veckan och när vi huggit vinterbehovet så lejde vi en lastbil som fraktade hem vedbehovet och lite sågtimmer för att kunna laga beteshagar och göra smärre reparationer.

Jag som har levt länge har ju upplevt både goda och dåliga tider.

Mammas idéer med handelsbod och kaférörelse blev inte så inkomstbringande som hon hade tänkt sej, för det blev ju dåliga tider med arbetslöshet. På den tiden handlade kunderna på bok, dvs. man skrev upp i en bok, vad dom handlade och när de fått avlöning, var 14:e dag, så betalade de sina inköpta varor. Men när dom blev arbetslösa så kunde dom inte betala, vilket betydde att vi fick förlora en del inkomster. Samma gällde även i viss mån kaférörelsen.

Eftersom Mamma och Pappa var födda jordbrukarbarn så föll det sej naturligt att lägga ner kafé och handelsbod och köpa ett större jordbruk. När det kom till kännedom att ett hemman var till salu ca 200 till 300 meter från vårt eget jordbruk blev vi intresserade. Änkan Näsman ägde detta jordbruket och ville sälja. Efter många förhandlingar med bl.a. hennes måg Konrad Andersson, föreståndare för Lantbruksprodukter i Sundsvall. Det var viktigt med titlarna på den tiden.

Nåväl, Pappa kom överens med ”säljarna” så småningom.

Hemmanet kostade 25 000 kronor och därutöver skulle änkan årligen så länge hon levde ha ett föderå som bestod av ett visst antal kilo potatis, vetemjöl, kornmjöl, mjölk, saltat fläsk, och kanske något mer som jag här ej kommer ihåg.

Detta hemman kunde föda 10 kor så då kan man förstå att med vår 5 kor, så blev det ju plötsligt ett jordbruk med 15 kor. En stor lagård fanns hos änkan Näsman. Med smärre ändringar där fick våra kor plats också. Vi hade våra kor där från tidig vår till sen höst. Värre var det att ändra och i viss mån bygga till hemma så att kräka fick plats i vår hemmalagård.

För att tidigare bedrivit jordbruket primitivt, så gav ju detta tillskott möjlighet att modernisera arbetet bl.a. köpa en traktor, ett mycket stort framsteg hos jordbrukare Högberg.

Det skulle säkert kunna skrivas mer om hur jordbruksarbetet förvandlades från att reda jorden gående bakom häst och plog till modernare jordbruksredskap dragna av traktor.

Denna omställning tog sin tid, mina föräldrar levde nog kvar i den gamla tiden, när kronan skulle vändas många gånger innan någon investering fick förkomma.

Jag har tidigare nämnt om att det var Mamma som styrde och ställde om allt som skulle ske. Med nutidens ögon fick detta nästan komiska beslut. Jag måste få berätta om att varje vår så fick vi ”order” av Mamma att gå hagasyn vilket innebar att vi måste laga nedfallna beteshagar. Innan vi gick sa Pappa” gå till skänken i farsta å hämta hammare å hovtång å spik”

Jag konstaterade att spikpaketet var nästan tomt. Då sa Pappa:”Gå intill mamma å få pengar å gå till koppra å köp ett spikpaket”.

Mamma gick då ut på brokvisten och sa åt Pappa att det inte var nödvändigt att köpa spik när den fanns i de gamla bräderna i hagen. Jag tog med mej en brädbörda och gick ut i betesskogen till de trasiga hagarna. Det tog ju en väldig tid när man först skulle dra ut den gamla spiken och sen räta den innan man kom till skot.

Varje vår skulle Pappa deklarera inkomster och utgifter och då blev det alltid stora meningsskiljaktigheter dem. Mamma ville ju att pappa skulle skriva upp många spikpaket och många hästskoinköp och för att inte säja nya båspallar (korna fick ju inte ligga på cementgolvet utan måstes golv träbekläddes och det måste bytas med jämna mellanrum) vilket Pappa visste att det inte hade inköpts och gjorts det året. Jag tror det var enda gången Mamma fick ge sig.

Jag fick helt plötsligt en känslomässig tanke om livet på Hugsta. Det var när mamma sa åt mej att gå ner till kajen intill brädgården och sätta upp skylten ”Kafé Harmoni”. Jag kom då plötsligt att tänka på ordet ”Harmoni”.

Harmoni är för mej ett uttryck för goda känslor och inre frid. Jag undrar vem som kom på det ordet.

Det måste väl ha varit mina systrar. Jag tror knappast att det ordet existerade hos mina föräldrar. Tidsandan var nog inte så då. De personliga och de arbetsmässiga känslorna gavs inget utrymme då utan dagen var fylld arbete, svett och tårar.

Här tänker jag faktiskt sluta min berättelse om mitt barndomshems vedermödor och axplock ur mitt minne hur vi levde där.

Eftersom vi barn har sett och levt med detta jordbruksarbete så fann vi ingen glädje i detta så därför blev inte så att någon av oss ville överta detta helbundna arbete. Jag vill nu med detta nedskrivna att måhända till eftervärlden ge viktig kulturhistoria om de livsbetingelser som då rådde på denna gård.


Eder tillgivne Morfar


Einar Högberg.


Till sidans huvud


Till Fredrik på 6-årsdagen