Berättelse 23 9

Folkets hus och Folkets park   



Vita huset längst upp t.v. är Lutherska bönhuset och t.h. Missionskyrkan.

(Ur Sköns Norra Intresseförenings samlingar 01986)

Skönviks Foket Park i Gångviken uppförd 1903, foto från 1910-15.

(Ur Sköns Norra Intresseförenings samlingar 01028)

 



Folkets Hus och Folkets Park i Skönvik låg vid sidan om själva sågverkssamhället. Det hade troligtvis varit omöjligt att för detta ändamål få köpa någon centralt belägen tomt i samhället, där bolaget lagt under sig all lämplig mark. Det är också tänkbart att de ekonomiska förhållandena lagt hinder i vägen för att bygga ett nytt Folkets Hus, och att man därför löst frågan på sätt som nu skett. Ett jordområde, cirka tjugofem tunnland, hade köpts i en skarp norrsluttning i utkanten av samhället och ganska långt från stora landsvägen. I en gammal befintlig träbyggnad om två rum och kök på nedre botten, hade man slagit ut väggen mellan de båda rummen och därmed fått en samlingssal, i bästa fall rymmande etthundra personer. Några större offentliga möten kunde inte hållas där, men för fackföreningens och ungdomsklubbens sammankomster var den tillräcklig. På somrarna var Folkets Hus ett bra komplement till Folkets Park för kaffekokning, som förvaringsplats för vissa inventarier och som kontor för rörelsen.


Många förvånade sig över att arbetarna inte orkade med att bygga ett ordentligt Folkets Hus, då de frireligiösa hade fyra ganska stora bönhus med en fast anställd predikant i varje.


Sommaren 1921 brann det gamla Folkets Hus ner en söndagsnatt. Då byggdes ett nytt, närmare stora landsvägen. Även detta ödelades av brand efter några år, men återuppfördes. I detta Folkets Hus har jag varit en gång, då socialdemokratiska ungdomsklubben den 7 mars 1956 firade sitt 50-årsjubileum och jag som en av de äldre medlemmarna var inbjuden.


Sedan många år har stora salen varit uthyrd till en möbelaffär. Om någon del av huset fortfarande användes för sitt ursprungliga ändamål vet jag inte, men all offentlig och utåtriktad verksamhet synes ha upphört.


Orsaken till vad som skett är givetvis ändrade förhållanden.


 


 



 


I min ungdom var Skönvik, som dock låg endast en mil från Sundsvall, ett slutet samhälle. Med förbättrade kommunikationer vidgades gränserna och de band, som höll samman denna slutna krets, brast. Först, omkring år 1920, blev Ostkustbanan färdig. Några år senare drogs spårvägen ut till Skönvik, samtidigt som busstrafiken utvecklades kraftigt. Trafiken med passagerarbåtar på Alnösundet upphörde. Skönvik, och hela Skön, tillhör nu också helt riktigt Sundsvalls storkommun.


Stora salen, som i många år varit möbelaffär, är åter offentlig lokal, men nu danssalong i privat regi. Byggnaden ägs inte heller längre av Folkets Husföreningen.


Parken torde ha anlagts någon gång vid sekelskiftet, kanske tidigare. Jag har dock inte något minne av dess tillkomst. Den låg ovanför Folkets Hus, det äldsta, upp emot skogen. Den hade anlagda gräsmattor och grusade gångar, kantade med kritade stenar, stora som barnhuvuden. Kritningen fick göras om efter ihållande regn och då måste även gruset i gångarna fraktas upp igen till sin rätta plats. Längst upp i vänstra hörnet av parken låg en dansbana, rund till formen och öppen, och på några ställen hade man grävt ut terasser för servering, artistuppträdanden o.d. Skohandlare J. G. Walles var en av de ledande krafterna under parkens uppbyggnadstid och här kom hans ordningssinne till sin fulla rätt. Ofta återkommande folkparksartister i min barndom var Glada Kalle med sin teater och Kalle Nämndeman, båda s.k. bondkomiker av god klass. Jag minns en sommar, då Glada Kalle hade en gris med sig. Han gav grisen att dricka ut en literbutelj, som skulle föreställa brännvin förstås. Men innan grisen fick dricka torkade han flaskan mycket noggrant på en ren handduk. Så drack han själv utan att torka flaskan. Och detta var poängen, som också slog an på publiken. Kalle Nämndeman var en mer seriös bondkomiker, som berättade dråpliga historier, spelade dragspel och sjöng roliga visor. Det fanns också många andra, som reste omkring och roade folkparkspubliken, för det mesta soloartister t.ex. svärdslukare, cykelkonstnärer, utbrytarkungar och jättedamer.


Omkring år 1910 byggdes ungefär mitt i sluttningen en täckt dansbana med luckor, som kunde sättas upp då det blev kalla kvällar. Därmed kunde danssäsongen förlängas avsevärt. Avgiften för dansen var femtio öre för hela kvällen.


Något år senare byggdes den första friluftsteaterscenen i parken och teaterverksamheten fick snabbt en betydande omfattning. Ett gott samarbete skedde med Sundsvalls Folkets Park på så sätt, att de sällskap, som gästade den parken även kunde engageras i skönviksparken, ofta under veckodagar.


Snart ställdes krav på större och bättre scenanordningar, och efter några få år ersattes därför den gamla scenen med en ny och större, med förbättrade utrymmesmöjligheter för skådespelare och andra medverkande. Det väckte ett visst uppseende, att virket köptes från ett litet sågverk på Alnön. Det talades allmänt om, att bolaget vägrat att sälja virke för detta ändamål. Trots att det fanns motsättningar mellan arbetarna och bolagsledningen tyckte jag ändå, att detta var mindre sannolikt. Jag trodde inte att motsättningarna låg på ett så futtigt plan, utan att det var en prisfråga. Jag stärktes i den uppfattningen några år senare, då ledningen för Ortvikens sulfitfabrik, som ägdes av skönviksbolaget, köpte allt sitt virke från samma lilla sågverk. Då jag frågade byggmästaren på Ortviken, varför de inte tog virket från det egna sågverket, svarade han, att detta var en prisfråga. De kunde köpa virket från det lilla sågverket mycket billigare och så länge bolaget till högre pris kunde exportera hela sin produktion, var detta ekonomiskt riktigt. Nu tycker jag förstås, att bolaget hade kunnat skänka sina arbetare det virke, som behövdes för att i Folkets Park bygga en teaterscen. Men det kan ju tänkas, att ingen hade frågat.


I parken anordnades ibland stora sommarfester. Då t.ex. sågverksarbetarnas samorganisation hade sin s.k. "Storfest", kom besökare från hela distriktet, ibland med särskilt anordnade resor. I regel var det föredrag av någon känd politiker, uppträdande av någon artist, servering, dans och dylikt. En man som ständigt var närvarande var fackföreningskämpen och sedermera riksdagsmannen C. A. Svensson, iklädd stor svart hatt och svart yvig rosett, samt alltid med en bunt broschyrer under armen, som han sålde och ibland skänkte bort. Vid sådana fester kunde det vara flera tusen deltagare och många hade matkorgar med sig. Detta var sågverksarbetarnas stora sommarträff. I skogen, ovanför parken, samlades ofta halvprofessionella kortspelare och där omsattes, i regel på ”Tjugoett”, stora penningsummor. Vi småpojkar höll oss gärna i närheten av dem för att kunna förtjäna någon slant på att springa och hämta kaffe, smörgåsar och dylikt. Den, som för tillfället satt med vinst, kunde vara mycket generös med ersättningen.


Sprit förekom också och då kunde det lätt bli bråk och slagsmål. Dock inte så ofta. Jag minns egentligen endast ett par hårda slagsmål i parken. Att dra kniv ansågs helt förbjudet, och om någon gjorde detta, blev han snabbt avväpnad. Om det på dansbanan i en paus, sattes i gång något råkurr, kunde man höra utropet: "Spel opp, det blir bråk". Då spelade musiken genast upp till ny dans och bråket kom av sig.


Nu är sedan många år Skönviks Folkets Park ett minne blott. Då jag för ett tiotal år sedan besökte platsen, kunde jag knappast upptäcka de fragment, som påminde om var parken legat. Detta hade dock under många tiotal år varit ett centrum för nöjesliv och umgänge.


 


Till sidans huvud

Till nästa avsnitt


 

Spårvägs AB Sundsvall-Skön startade   1925 och avvecklades 1952

(Ur Sköns Norra Intresseförenings samlingar 00246)

Tåg på Ostkustbanan. Foto från 1930-talet.

(Ur Sköns Norra Intresseförenings samlingar 01766)