Berättelse 23 5

Kostvanor

Under nödåret 1917 upplät bolaget mark för odling av grönsaker

(Ur Sköns Norra Intresseförenings samling 02299)

Att maten är halva födan, var ett vanligt och skämtsamt uttryck, som jag ofta hörde i min ungdom. Detta hade kanske en djupare innebörd, än vad man tänkte sig. Både kroppen och själen behöver näring, alltså föda, och då maten endast tillgodoser kroppens behov, kan den väl med fog sägas vara endast halva födan.

 

En sågverksarbetarfamiljs kosthåll i början av detta sekel var enkel, utan att därför vara dålig. Problemet kunde väl många gånger vara att ha tillräckligt med mat i familjer med stora barnaskaror. Trots arbetslöshet, på grund av pappas olycksfall, på grund av arbetskonflikter och av andra orsaker, kan jag aldrig minnas att vi någonsin led nöd, även om det kunde vara ganska knappt ibland.

 

En vanlig dags matsedel kunde se ut så här: på morgonen kaffe med rågbröd, för pappa innan han började arbetet kl. sex och för oss andra senare, innan vi skulle gå till skolan. Kl. 10.30 - 11.30 var det frukost, som alltid bestod av strömming och potatis samt från föregående kväll kvarbliven kall kornmjölsgröt och mjölk, med några korn strösocker. På sommaren var det ofta filmjölk till gröten, likaså färsk strömming, som för tjugofem öre kannan köptes av fiskare, som sålde den från sina båtar. Dessa båtar hördes och syntes på långt håll, då de med sina fotogenmotorer kom dunkande. Kl. 14 - 15 var det middag, som var dagens huvudmåltid, med varierande rätter. Tisdagar ofta bruna bönor med fläsk och torsdagar ärter med fläsk samt pannkaka. Andra dagar kunde det vara kroppkakor, köttbullar, ugnspannkaka, blodbröd och rågmjölspalt. På söndagen var det ibland, särskilt om vi hade främmande en oxstek, eller t.o.m. en kalvstek. Efterrätt serverades alltid till middagen, Och det kunde vara soppor och krämer, av saft och bär, som vi själva plockat. Lingonsylt, hallonsylt och blåbärssylt hade vi gott öm, och detta utgjorde en väsentlig del av kosthållet. Kl. 18, då arbetet i brädgården var slut för dagen, bjöds det på kaffe med rågbröd och vid 20-tiden avslutades dagen med nykokt kornmjölsgröt. En syn, som jag aldrig glömmer, var att se mamma på kvällen sitta vid spishörnan med en tallrik mjölk på vedlådan och skrapa grytan. Hon tog efter grytans botten och sida en sked gröt samt fyllde skeden med mjölk, tills grytan var renskrapad. Ingenting fick diskas bort eller förfaras på annat sätt.

 

Bland efterrätter var fruktsoppa och klappgröt särskilt uppskattade. Söndagar kunde det ibland bjudas på giftas, eller änglamat, som rätten också kallades. Det var skorpor, lagda i mjölk, samt rikligt med hallonsylt och ovanpå detta vispgrädde. Även smultron fanns det ganska gott om på ett område, där en skogsbrand gått fram. Mamma fick dagligen hem mjölk från en bonde i Skön, Svedberg i Hammal. Sedan hushållet minskat behöll hon oförändrad mjölkmängd, och kunde därför under första världskriget av grädden på den feta mjölken hålla familjen med smör. Svedberg i Hammal hade en dotter och inga andra barn. Hon hade trots föräldrarnas motstånd gift sig med en sågverksarbetare, och detta ansågs av föräldrarna och deras bekantskapskrets vara en mesallians utan all like. Då mamma en gång i julveckan bjöd Svedberg på kaffe, frågade hon om han var ensam. Ja, jag har ju "dränjen" med förstås, och han får väl vänta ute. Då mamma lite ofint frågade om det verkligen var drängen som var med, svarade han: "Ja, det ska väl liksom vara måjen". Alltså mågen.

 

På höstarna köptes s.k. klabbströmming, som saltades in för vinterbehovet. Klabbströmmingen var fetare än vanlig strömming. Den fångades i skötar, som inte gick ner till botten, utan som med "klabbar" hölls uppe emot vattenytan. Vintertid kom även färsk islandssill, stor och fet, som saltad och stekt även kunde få duga som middagsmat. Potatis och grönsaker odlades till husbehov, och en alltid efterlängtad rätt var kåldolmar av färsk kål. Det färska kornmjölet på hösten gav även åt en så enkel rätt som kornmjölsgröt en angenäm doft av natur och höst.

 

Vissa helger skulle det givetvis vara sk. traditionsenlig mat. Att det till påsk skulle ätas ägg berodde väl på att hönsen då börjat att värpa och att äggen blev billigare. Självklart var att till jul skulle ätas lutfisk och risgrynsgröt och på hösten surströmming. Ja, det kunde t.o.m. hända att det till midsommar vankades färsk lax. Givetvis förekom det också mycket enkla rätter, t. ex. ölsupa med ibrutna brödkanter, fattiga riddare, potatisplättar o.d. Stekt falukorv och stekt fläsk ansågs då nästan vara fattigmansmat.

 

Då jag var i 10-12-årsåldern kördes sågen om somrarna i dubbla skift. Då kom det extra arbetskraft från olika håll, och mamma hade en del av dem, som vi kalla kostkarlar, i maten.

 

Detta betydde ett extra tillskott till hushållskassan, och då det gällde karlar med tungt arbete och som betalade ordentligt för sig, måste maten vara både närande och omväxlande. Detta kom också familjen till godo. Och mammas ersättning för sitt arbete var väl i stort sett maten till den egna familjen. När smörgåsmat förekom vid olika helger var det i regel ost, medvurst och ansjovis.

 

En hård regel var, att ingenting fick förfaras. Att lämna mat på tallriken var förbjudet. Man fick hellre ta för sig två gånger. Sådana vanor, som i barndomen nötts in, följer en livet ut, och kan ibland uppfattas som pedanteri. Men som man formats, sådan är man, och åt detta är ingenting att göra.

 

För att vara ett enkelt arbetarehem tycker jag att vårt kosthåll inte var så dåligt. De begränsade resurserna tvingade oss till enkla men sunda matvanor.

 

 

 

Hemsideansvarig:

Web-ansvarig :Bengt Wiklund epost: bengt.wiklund@alnon.eu