Övriga släktingar   

Då jag nu skall berätta något om mina släktingar, måste jag inskränka mig till dem jag personligen träffat, med några undantag t.ex. far- och morföräldrar.

Men först några ord om mina syskon. Min äldsta syster, Elin, var född år 1887 och sålunda elva år äldre än jag. Döttrarna i arbetarfamiljer fick den tiden ge sig ut och tjäna andra, så snart de slutat skolan och var konfirmerade, eller i fjortonårsåldern. Därför har jag endast ett svagt minne av Elin från mitt föräldrahem. Men senare, då hon gift sig med Gustaf Hallman, hade jag många kontakter med henne och hennes familj. Som mycket ung bodde jag ofta hos dem under mina besök i Sundsvall och när jag år 1922 började på Nya Samhället, var jag helinackorderad hos dem. Jag hade under många år liksom ett andra hem hos Elin och hennes familj.

En gång, då jag var i stan och fick bo hos Elin, var första lördagen i augusti år 1914. Jag var ute till sent på natten, och stämningen var mycket irriterad. Tidningarna utkom med extranummer, och livliga diskussioner förekom, om det utbrutna första världskriget. En het debattör bland många andra var Nya Samhällets dåvarande huvudredaktör, Ture Nerman. Jag kom i säng vid tvåtiden på natten, men väcktes kl, åtta på morgonen av stadens kyrkklockor, som kallade till allmän mobilisering. Gustaf Hallman dog år 1941, vid sextio års ålder, och Elin gick bort år 1969.

Valentin, min äldste broder, föddes år 1891. Han började som pojke att arbeta i brädgården. På sin fritid ägnade han stort intresse åt godtemplarlogen, särskilt åt dess studiearbete. Även i den socialdemokratiska ungdomsklubben var han medlem från unga år. Mitt starkaste minne av honom var dock hans sjukdom. Efter en stark förkylning fick han, sedan vi lagt oss, en häftig hostattack, och lakanet färgades rött av blod. Han och jag delade säng, och det första som skedde var att dela på oss. Vid läkarbesök konstaterades, att Valentin hade lungsot och måste få sanatorievård. Lungsot var den tiden en hemsk sjukdom, och betraktades som de fattiga hemmens mordängel. Valentin vistades på Österåsens sanatorium i två omgångar, och jag minns så väl hur familjens andra behov fick stå tillbaka för att ge honom den utrustning, som han enligt utfärdade föreskrifter skulle medföra. Och detta var besvärligt. Han blev emellertid frisk och började att arbeta igen. Men på grund av sin fackliga aktivitet blev han arbetslös. Han var nämligen kassör i Sågverksindustriarbetareförbundets avd. 40 och påstridig förhandlare. Han sökte sig därför till andra platser och kom till Åsarne i Jämtland, där han fick arbete vid Skönviks bolags sågverk. Det var förresten där, som han träffade sin första hustru, Hilma, mor till de båda sönerna Bo och Åke.

En dag i slutet av maj år 1919 gjorde Valentin mamma riktigt förskräckt, enligt vad jag låtit mig berättas. Han hade givit sig ut för att söka arbete, och han var missräknad och deprimerad. Sista söndagen i maj fick mamma ett telegram från honom, vilket innehöll sådana ord som tack för allt kära mor, lev väl o.d. Att i vår familj få telegram var inte vanligt, och mamma måste ju förbinda detta med något alldeles särskilt. Att uttrycka sig så känsligt tillhörde inte heller Valentins vanor. Mamma blev alldeles översiggiven, och trodde ätt Valentin gjort slut på sitt liv och att detta var ett avsked. En av grannfruarna i Republiken, det hus där vi då bodde, och som hörde mammas förtvivlan, kom emellertid på lösningen av problemet. Men, sa hon, det är ju "Mors dag" i dag, och Valentin har ju bara velat komma ihåg sin mamma och göra henne glad. Att författarinnan Cecilia Bååt-Holmberg efter utländskt mönster introducerat Mors dag i Sverige, visste inte mamma om. Det var ju också första gången, som denna icke-officiella högtidsdag firades i vårt land.

Under Valentins arbete i Åsarne kom inspektor Forslund dit på besök, och fick syn på honom. Och någon vecka senare fanns det inte längre något arbete för honom här heller.

Sedan Valentin arbetat vid Kubikenborg något år, fick han anställning som förman vid ett sågverk i Skinnskatteberg. Där tog också anställningen slut, möjligen på grund av att han vägrade att lämna sitt fackförbund. Han tog då familjen och reste till Stockholm, där de bodde i ett gammalt hus i Roslags-Näsby. Där byggde han senare en egen villa, fick anställning på Luma-fabriken, var en tid ordförande i fackföreningen där, avancerade till verkmästare, och avgick som sådan med pension. Hans första hustru dog då pojkarna var små, och han gifte om sig. Valentin dog år 1974 och urnan med hans stoft är nedsatt i kolumbariet i Vasakyrkan vid Odenplan i Stockholm.

Min näst äldsta syster, Svea, föddes år 1894. Henne har jag en del minnen av från vårt hem, men jag var väl inte stort mer än tio år, då hon fick ge sig ut för att klara sin egen försörjning. Det var nog många gånger hårt för flickor, som knappast vuxit ur barnskorna, att komma till främmande människor, varav säkerligen inte alla var goda människor.

Jag minns särskilt ett år, då Svea hade tjänst hos en högkyrklig tjänstemannafamilj i Sundsvall. Då lönen skulle räcka till ett ståndsmässigt levnadssätt, som främst gick ut på att göra familjens döttrar till fina damer för att få dem stånds flyttat till Stockholm, hade hon en gång en påse äpplen med sig, då hon var hemma och hälsade på. Min mormor tog en kärna och drog upp en planta, som hon sedan satte ut vid sidan av huset, i den bördiga jorden. Detta träd var nu minst tio meter högt, och mycket omfattande till vidden. Det gav fortfarande mycket och god frukt.

Mormor var född 1831. Hennes namn var Eva Karlsdotter, och hennes pappa var bonden Carl Jonsson, Böja i Skaraborgs län. Då mormor dog minns jag mycket väl. Jag vill minnas att det var år 1910. Jag hade varit till postkontoret och frågat efter post, och det fanns ett brev till mamma. Då jag kom hem, vi bodde på lokalen då, låg mamma och skurade golvet i stora salen, och att knäskura ett stort trägolv var ett drygt arbete. Utan att resa sig upp tog hon brevet, som var från hennes syster Augusta, och läste det, var stilla några sekunder, torkade en tår ur ögonvrån och meddelade mig, att nu hade hennes mamma dött. Varpå hon fortsatte sitt arbete.

Jag hade en morbror, Carl Johan född år 1867. Han var hela livet en riktig spelevink. Som liten råkade han att bryta ena benet, då han hoppade ner från ett hölass. Man påstod att orsaken till olyckan var, att han lånat och använt morfars storstövlar. Med dåtida brist på läkarvård stannade benet i växten, och han måste hela livet ut använda kryckor. Han kunde aldrig få något riktigt arbete, utan började att tillverka ståltrådsarbeten, såsom pannfötter, äggkokare, vispar o.d. Han konstruerade en hel del s. k. konstlås, en del i många sammanhängande delar, som det gällde att kunna öppna. I mitt hem fanns många sådana, och som tidsfördriv kunde detta vara en trevlig sysselsättning.

Morbror Johan bosatte sig i Härnösand, där han hade ett rum i gamla fängelset vid Viktoriagatan, som inretts till bostäder. Han levde tillsammans med en kvinna, utan att vara gift. Han kallade henne "min kinona". Jag besökte honom där några gånger, och han var ofta hemma hos oss i Skönvik under sina arbets- och försäljningsresor. Han hade några rullar ståltråd och lite verktyg med sig. samt arbetade några dagar, särskilt då det var dåligt väder. Sedan var han ute och sålde. Han var en glad fyr, som sjöng lustiga visor och berättade roliga historier.

En vinter, då han skulle hem till Härnösand var det kallt väder och ymnigt snöfall. Han tröttnade på att invänta bättre väder. Pappa snickrade då ihop en liten ackja åt honom. I den lastade han sina tillhörigheter och med ett rep över axeln hoppade han på sina kryckor genom snödrivorna den över fem mil långa vägen till Härnösand.

På gamla dagar vårdades han på Härnösands ålderdomshem, där jag också besökte honom. Sista gången, som jag tror var år 1940, låg han till sängs, ren och snygg, och verkade att vara väl omskött. Han kände mycket väl igen mig, då jag kom, och då jag gick sa han: "Ja, du Helmer, det var då bra roligt att ännu en gång få se min söster Tildas pöjk". Nästa gång jag kom till Härnösand hade han, min sista kontakt med mammas barndomshem, lämnat detta jordiska.

Innan jag avslutar kapitlet om mina släktingar, vill jag också omnämna familjen Wiklander på Lövudden. Lövudden ligger på en ö i Indalsälvens utlopp, i älvens delta. Jag tror, att det var på den ön, som då saknade broförbindelse, som Sundsvall-Härnösands flygplats, Midlanda, sedan anlades. Här låg nu ett sorteringsverk för det timmer, som på älven transporterade ner till kusten.

Hur vi var släkt med Wiklanders minns jag inte, men jag tror, att pappa var kusin med hustrun i familjen. Fadern, samt sönerna Valdemar, Artur och Aston, arbetade i sorteringsverket. De bodde i ett eget och ganska stort hus. Vi brukade varje år besöka dem under jakttiden på and, och förplägade alltid med vildand och jordgubbar. Wiklanders hälsade också på oss varje år, men då var endast yngste sonen med. De hade också en dotter, Svea, som gifte sig med målarmästare Arvid Ruthberg, Timrå. Vi ungdomar umgicks ganska mycket med dem. Sedan vi syskon skingrats upphörde detta och föräldrarnas umgänge dog också bort, allt efter som åren gick och alla blev äldre.

Till sidans huvud

Till nästa avsnitt