Måleriarbete   

Den näst längsta tiden jag ägnat något arbetsområde, efter tidningsbranschen, är måleriyrket.

Efter en kort tids anställning i Skönviks Hushållsförening efter nyåret 1912 började jag den 12 maj samma år som målarlärling hos målarmästare J. Andersson, Skönvik. Lärotiden var då i allmänhet fem år, varav det första inte var egentlig yrkesutbildning. Då jag omedelbart fick påbörja min yrkesutbildning fastställdes min lärotid till fyra år. Lönen var fastställd till följande: första året femtio, andra åttiofem, tredje etthundrafemtio och fjärde året tvåhundrafemtio kronor. Den varierade sålunda mellan en och fem kronor i veckan. Jag skulle också, som min äldre lärkamrat, ha mat och husrum hos målarmästaren. Då det oftast var trångt i "gesällkammaren" gjorde mina föräldrar upp med målarmästaren att jag skulle bo hemma och att mina föräldrar sålunda skulle svara även för tvätt och dylikt. Någon ersättning för detta var det aldrig tal om. Jag tror, att man också hade tänkt att jag på söndagar och under helger skulle äta hemma. Då jag första söndagen infann mig till frukostmålet hos målarmästarfamiljen, tyckte jag, att de hade lite svårt att dölja sin överraskning. Men jag skulle ju ha mat, så det var bara att acceptera detta. Under de fyra åren kom jag ibland i detta avseende i en besvärande mellanställning. Då jag t.ex. kom till söndagsmiddag, kunde jag få sitta och vänta, då maten ibland inte var färdig. På söndagarna kunde jag också ligga så länge, att det blev för sent att gå till frukost. Hemma åt alla, men jag låtsades sova. Ibland förbarmade sig mamma över mig och bjöd in mig till familjens frukostbord. Men att mamma inte gärna ville hålla mig med den mat, som målarmästaren skulle svara för, tyckte jag var helt naturligt. Då jag efter fyra år, alltså i maj 1916, fick äta hemma och betala ordentligt för mig, tyckte jag, att detta var en stor lättnad.

Mathållningen i målarmästarfamiljen var både god och riklig. Det var också ett stort hushåll med tre söner hemma, två lärpojkar och ett varierande antal gesäller. Några fast anställda gesäller var gifta och hade egna hushåll. De, som åt och bodde hos målarmästarfamiljen, var mer tillfälligt anställda och tillhörde den kvarleva av vandrande gesäller, som då fortfarande fanns lärlingsutbildningen följde inte någon särskild plan eller några vissa regler. Jag fick deltaga i olika arbeten och se hur andra gjorde. Det gällde ju från början att träna upp det rätta handlaget. Materialkännedom fick man väl mest genom att hantera materialen. Men jag nöjde mig inte med detta, utan försökte genom tillgänglig litteratur och på liknande sätt att bättra på mina kunskaper. Att t.ex. vissa färgstoffer inte går att röra upp i linolja visste jag. Men varför? Jo därför att sådan färg torkade ej. Men varför den inte torkade, vad som skilde detta färgstoff från andra, ville jag också veta. Jag tog också reda på sådant.

Jag fick deltaga i alla förekommande arbeten, såväl vid reparationer som i nybyggen. Ibland kunde man också lära av misstagen. Som en gång, då jag blev satt till att tapetsera ett rum med en mycket dyr och ömtålig tapet. Då den stoftliknande ytan blev fuktig av det klister, som lades på baksidan, kunde man inte ta i tapeten med bara händer, än mindre gå över den med en tapetborste på vanligt sätt. Jag misslyckades fullständigt och en äldre och kunnig gesäll fick komma och göra om arbetet. Jag fick ingen kritik för detta, då målarmästaren nog insåg, att felet var hans eget, då han satt en sexton års lärpojke till ett så krävande arbete. Men i fortsättningen visste även jag, hur en sådan tapet skulle hanteras.

Vintertid, då vi ibland inte hade något arbete ute, fick vi vara hemma på verkstaden, eller verkstan, som vi sa. Där eldade vi i en kokskamin, så att det var varmt och skönt. Ofta fanns det någon möbel eller något åkdon inne för målning och sådana arbeten betraktades mest som övningsuppgifter för oss lärlingar. Att t.ex. randa en droska, d.v.s. dra ränder med en "släpare" på bl.a. vagnskorg, skärmar, ekrar, nav, skaklar och dylikt var tidsödande och fordrade ett mycket fast handlag. Man fick börja träna på mindre iögonenfallande delar t.ex. ekrar. Vanliga pinnstolar målade vi med grundning, spackling, vattenslipning, grundstyrkning, ådring i t.ex, valnöt, fernissning, randning av sits, ben, pinnar och ryggstycke samt slutligen en fernissning. Priset för detta var sjuttiofem öre, en summa som dock motsvarade två timlöner för en sågverksarbetare.

Ibland kunde någon vandrande gesäll stanna en eller flera dagar. De var samtliga väl bekanta med alla efter flera års vandringar. En del av dem, som var mycket yrkesskickliga, undervisade då oss lärlingar och målarmästarns söner. En sådan gesäll, Gävle-Sandin, var en man i 40-årsåldern, snygg och proper och med ett välvårdat helskägg. Han var dekorationsmålare och hade visst fått sin utbildning i Filip Månssons målarskola, Stockholm, en på den tiden högt ansedd utbildningsanstalt för dekorations- och yrkesmålare. Sandin lät oss måla upp olika grunder på lämpligt stora pappstycken, som vi satte upp på väggen. På dessa övade vi oss i ådring d.v.s. imitation av olika träslag och även marmor. Att kunna sådant var då ett oavvisligt krav för en målare och i större städer hade några specialiserat sig på detta och gjorde i stort sett ingenting annat. De vanligaste träslagen, som imiterades, var ek, valnöt och mahogny, men även teak och jakaranda förekom, ja även björk någon gång. Då det gällde marmor var den vita ganska lätt att imitera. Svårare var den lite rödlätta Gotlandsmarmorn, som så ofta förekom. Man kan ännu i gamla stenhus se trappuppgångar målade i sådan marmor och så naturtroget, att man måste känna med handen eller knacka med t.ex. en penna för att avgöra, om det är äkta marmor eller imitation.

Dessa vintrar lärde jag mycket, som jag sedan fick nytta av. Jag minns med glädje dessa korta och kulna vinterdagars gemenskap i målarverkstan i Skönvik.

De vandrande gesällerna var fram till första världskriget en mycket vanligt företeelse. Orsakerna till detta var nog många. Dels var arbetet mycket säsongbetonat och någon arbetslöshetsförsäkring fanns inte. I många fall var det nog så, att många hamnade snett i livet och började att missbruka alkohol. Inkomsten under arbetssäsongen var sådan, att den med ett skötsamt levnadssätt skulle ha räckt även för vintern. Men många söp upp sista öret, pantsatte sina tillhörigheter och slutligen sålde pantsedlarna. Då var det landsvägen, som återstod. Och sprit skulle man ha till vilket pris som helst, då man kommit in i en sådan period. Jag har hört talas om åt man ätit skosvärta, som innehållit sprit, men aldrig sett detta. Däremot renade man schellack, som består av gummilacka och sprit och som användes i måleriet till att stryka på furukvistar, så att dessa inte skall slå igenom. I en liter shcellack_hällde man en näve grovsalt. Då sjönk gummilackan till botten och spriten flöt upp. Detta var en brunaktig och mitt tycke vidrig vätska, men som för många var en åtråvärd dryck, då alla andra möjligheter var uttömda. För att ha tillgång till schellack fick jag gömma undan någon damejanne,  på både möjliga och omöjliga ställen.

Dessa vandrande gesäller, som själva kallade sig "resande", ansåg sig ha rätt till resebidrag av dem som hade kondition, lärlingar givetvis undantagna. Detta var den tidens arbetslöshetsförsäkring.

Alla hade något tillägg till sitt namn t.ex. Arboga-Anders, Enögda Borgman, Tysta Anders, Halmstads-Laxen, Grå-Laxen m.fl. Många av dem hade säregna livsöden. Jag försökte att utforska lite av detta och jag skall här beskriva en av dessa vandrande gesäller. Den jag åsyftar var född i Gävle, men det var inte den tidigare nämnda Sandin. Han hade ett gott hem, gick i stadens läroverk, råkade komma i ett häftigt slagsmål, dömdes till någon månads fängelse för misshandel och blev skild från skolan. Utkommen från fängelset var hemmet stängt för honom. Han drog iväg inåt landet och gömde sig som målarlärling på en mindre plats. Efter några år gav han sig ut, kom i dåligt sällskap och började att missbruka sprit. Han blev alkoholist. Under de perioder, som han arbetade, smakade han inte en droppe sprit och kunde då arbeta intill sena kvällen. Han söp upp allt han ägde och då vintern kom, var det inte annat än att gå landsvägen. Han bodde över julhelgen på någon välgörenhetsinrättning i Uppsala och började vandringen norrut efter trettondagen. Vid Gävle gjorde han en omväg, eller också gick han igenom staden sent på natten. Han kunde få någon dags arbete ibland, och fram till Skönvik kom han i regel i början av april. Då fanns det alltid arbete med målning av alla båtar, som skulle rustas för sommaren. Efter detta fortsatte han till Härnösand och Kramfors och fram på hösten kom han åter på sin väg söderut till Uppsala. Ett sådant liv förde han i många år. Sina enda tillhörigheter hade han inlindade i ett tidningspapper till ett paket, som han bar under armen. Sista gången jag såg honom var i mitten av 1940-talet, en dag i september. På kajen i Härnösand satt han på en strömmingslåda med ansiktet vänt mot solen. Han var nog på vandring söderut och torde ha varit i sjuttioårsåldern.

Är 1915 hade målarmästare Andersson fått vissa arbeten vid Hallstaviks pappersbruk i norra Uppland, som då byggdes. Det var en del arbeten i fabriken, sådana som inte tillhörde byggnadsentreprenören Kreüger & Toll samt bostadshus. Dit blev jag skickad och detta var första gången jag åkte tåg. I Uppsala tog vi den smalspåriga roslagsbanan över Rimbo till Häverösund, som då var slutstation. I Hallstavik bodde många nyinflyttade familjer med ungdomar, och jag fick kontakt med en hel del av dem. Jag åt på en stor "futt", och då någon. egentlig livsmedelsbrist ännu inte upp stått, var maten ganska bra och mycket riklig. Jag och mina kamrater bodde i en av de nybyggda villor, som vi var med och inredde. För mina extra utgifter, mat, tvätt och dylikt fick jag tjugo kronor i veckan och på detta klarade jag mig bra. Som exempel på vad man fick för pengarna kan jag nämna, att jag år 1916 på våren hos ett stort herrskrädderi i Häverösund beställde en kostym av prima tyg, med väst, som då var ett obligatoriskt plagg, och med två provningar, för fyrtiofem kronor.

Då jag till julen skulle resa hem, detta var alltså år 1915, var det mycket kallt, en kyla som inte överträffats förrän julen 1978. Jag reste från Hallstavik dagen före julafton och första äventyret inträffade på resan till Stockholm. Då loket skulle fylla på vatten i Rimbo, var pumpverket fruset, så vi passagerare fick bilda kedja och langa vatten i hinkar. Samma dag hade tåget från Nynäshamn till Stockholm fått stopp på grund av bränslebrist och man måste bryta ner gärdsgårdar vid sidan av banan för att få bränsle.

Jag tog tåget från Stockholm klockan åtta på kvällen och skulle vara i Sundsvall klockan elva nästa dag. Men tåget blev försenat, mer och mer. Det drogs med ånglok, som ofta måste stanna för att få upp ångtrycket. Då vi på dagen kom fram till någon större station t.ex. Ånge, fanns det knappast en skorpa att få till den kopp kaffe, som man hade armbågat sig fram till.

Jag kom ti1l Sundsvall kl. sex på julaftonskällen och fick åka med en bekant, som hade en hästskjuts emot sig. Men jag fick inte åka ända hem, utan måste gå en bit, i ungefär tio minuter. Jag var tunnt klädd, hade bara hatt och tunna handskar samt hade en väska att bära. Kall hade jag blivit under slädturen och nu frös jag än värre. Jag sprang liksom för livet och kom hem vid niotiden. Mamma och pappa hade under hösten köpt en grammofon, och nu ville de demonstrera den. Då jag tog i dörren sattes grammofonen igång och spelade en av pastor Hultmans då så populära solskenssånger: "O var är mitt vilsna barn i kväll". I detta låg givetvis en avsikt att på ett skämtsamt sätt hälsa mig, efter den långa väntan. Då jag kom in i värmen och hörde detta, nerfrusen, uthungrad och efter en sömnlös natt, svimmade jag. Man tog in snö och gned mina fingrar, som var förfrusna, eller frödda, som vi brukade säga. En granne, Hellman, kom med ett glas konjak och hällde i mig, som kom i retur lika fort. Nå, allt ordnade sig också den gången till en trevlig julkväll.

Efter nyåret reste jag tillbaka till Hallstavik och stannade där till i slutet av april. Under tiden fick jag vara med om provkörningen av världens då största pappersmaskin för tillverkning av tidningspapper.

Då jag nu kom hem, i maj 1916, var lärotiden utgången, och jag fick efter ett par veckor full lön, eller sextio öre i timmen. Den dubbelställning jag tidigare haft upphörde nu och jag både bodde och åt hemma.

Det var tal om att även jag skulle göra gesällprov, men det blev aldrig av. Detta var numera endast en formalitet, som saknade praktisk betydelse. Det fuskades också rätt mycket, då sådana prov utfördes vilket jag tyckte verkade olustigt. Att jag genom att använda obegränsad tid skulle ha kunnat göra ett prov, som hade godkänts, och kanske belönat mig med en silvermedalj, är nog ganska säkert.

Men att göra ett sådant prov säger inte så mycket om möjligheten att klara sig i ackordshetsen på ett bygge eller att planera ett arbete, så att det flyter väl.

I början av år 1917 började jag att fundera över, varför inga målare utanför Sundsvall var fackligt organiserade. Nu var målarna utanför Sundsvall så spridda och det fanns inte någon plats med tillräckligt många för att bilda en fackförening. Jag sökte upp en av de ledande i måleriarbetareförbundets avd. 27 i Sundsvall, August Westling, och talade med honom om saken. Han ville, att vi tillsammans skulle verka för anslutning till deras avdelning och därmed inträdde jag som medlem i förbundet, som jag tillhörde till 31 december 1924, då jag definitivt hade lämnat yrket och utträdde på egen begäran. Mitt medlemsnummer var 8549. Några veckor senare, sommaren 1917, reste jag till Norge och fick arbeta i Trondhjem, som staden då fortfarande hette. Där pågick en omfattande bostadsbebyggelse, till stor del i kommunal regi. Då vi i Sverige den tiden endast fick arbeta med ersättningsmaterialier, fanns det i Norge fullt upp av allting, oljor, fernissor och dylikt. Jag hade en underbar sommar där, mycket tack vare de trevliga ungdomar, som jag blev bekant med.

En händelse, som etsade sig in i minnet, var då stadens stora tullpackhus brann en lördagskväll. Det var tidigt på kvällen och mycket folk var i rörelse. Byggnaden, som var av trä, brann ner på några timmar. Där förvarades stora mängder transitogods bl.a. whisky och konjak. Och nu kunde allmänheten "bärga" hur mycket som helst av de åtrådda varorna. Folk bar inte bara flaskor utan man släpade hela lådor och ute i stadens parker och planteringar pågick nog det största supkalas, som man någonsin skådat i Norge. Om jag inte missminner mig, var det spritförbud i Norge då, men under alla förhållanden var det ingen spritutskänkning lördagkvällar och söndagar.

Jag hade en gång en tvist med målarmästaren, Nils Gilde. Han hade sin tolkning, som även delades av övriga arbetsgivare i facket. Och jag hade min. T.o.m. fackföreningens ombudsman biträdde mästarens mening, men jag gav mig inte, då jag tyckte, att min tolkning var självklar. Vi bjöds hem till målarmästarens bostad, Tordenskiöldsgatan 2, där vi diskuterade saken i flera timmar. Och jag fick rätt, helt enkelt för att jag hade rätt.

Omkring trettio år senare hade en bekant till mig varit i Trondheim, som staden nu hette, och där träffat ombudsmannen, som frågat efter mig. Han hade hälsningar med till mig. Händelsen måste ha väckt ett visst uppseende, då ombudsmannen efter så många år kunde minnas mitt namn.

Jag tillhörde förstås det norska fackförbundet, med nummer 1858.

Då arbetet i början av november upphörde, reste jag hem till Sverige. Jag och en kamrat for direkt till Stockholm. Där fann givetvis inte något arbete, vilket vi inte heller hade väntat. Vi bestämde oss då för att resa ut och hugga ved åt Bränslekommissionen. Vi besökte en del platser i mellansverige. Då vi inte kunde få bo på samma ställe, fick saken förfalla. Vi återvände till Stockholm och jag tog in på, ett billigt hotell på Norra Smedjegatan och reste efter några dagar hem. Det var nog den gången jag fick vara med och gräva ett ledningsdike till den nya inspektorsbostaden.

Året 1918 började bra, tyckte jag. För första gången på många år slapp jag vara ute på dragiga slipar och måla båtar. Med undantag för år 1916, då jag var i Hallstavik. Jag hade den här våren ett trevligt reparationsarbete i Skönvik, i en av de gamla byggnader, som fanns kvar från glasbrukstiden. Det här året hann jag också att ägna mig åt mycket annat. Detta har jag beskrivit i annat sammanhang. Likaså den gårdfarihandel, som jag den efterföljande vintern bedrev.

Tidigt år 1919 blev jag för målarmästare Anderssons räkning sänd till Matfors, där han hade arbeten i det nya pappersbruk, som byggdes. Av Aseas övermontör, Stjärnhult, blev jag erbjuden att utföra en del arbeten åt dem. Det var målning av elektriska motorer, instrumentskåp, ställverksutrustning och dylikt. Jag slutade min kondition och åtog mig detta, särskilt som den ersättning, som jag erbjöds, var mycket generös, då deras alternativ var att skicka upp egna målare från Västerås. Som en följd av detta hyrde jag en verkstadslokal och åtog mig även andra arbeten. Efter att ha ingivit anbud fick jag målningsarbetet i en folkskola med lärosalar, lärarbostäder och dylikt. Nu kom de tidigare omnämnda vinterlektionerna i ådring väl till pass. Köket i överlärarens bostad skulle målas i ek. Överläraren Björkman, som även var slöjdlärare, visste en del om olika träslag. Då arbetet var färdigt, ställde han sig mitt på golvet, tittade på en dörr och sade: "Ja, om jag inte visste att det här är målat, skulle jag kunna tro, att det är äkta trä, så bra är det gjort". Detta tyckte jag var ett gott betyg. Utan att jag begärde något sådant, skrev kontrollanten ut ett intyg om mitt arbete. Det lyder: "Att Målaremäst. H. Wikström från Skjönvik, som utfört målningsarbeten vid en omfattande reparation i Rännö skola, i Augusti månad d. å. har utfördt arbetet till full belåtenhet, så att Wikström rekommenderas till målningsarbeten som komma honom att anförtros, varder härmed försäkradt. Tuna och Rännö den 3 september 1919. H. 0. Wiklund. Målarmästare. (Av krykostämman utsedt kommittéledamot och av kommittén utsedt till kontrollant av nämnda reparationer.)  I mitten av november, då jag inte hade några påbörjade arbeten i gång, tog jag några dagars ledighet och reste till Östersund och hälsade på en kamrat, som var handelsanställd. Jag tog också tåget ner till Åsarne, där min broder Valentin arbetade. Efter någon dag kom en målarmästare Olle Eriksson och frågade om jag ville hjälpa honom med några arbeten. Då jag inte hade något annat för mig, och jag efter nyåret skulle rycka in i militärtjänst, slog jag till. Jag blev först skickad till Hackås gästgivaregård, där ett par nyinredda rum skulle göras i ordning. Jag bodde på gästgivaregården och åt vid gästgivarens bord. Jag besökte också den stora vintermarknaden i Oviken, som med sitt fjäll och sin samebefolkning låg mitt emot Hackås, på andra sidan Storsjön. Då jag var färdig i Hackås, kom jag åter till Åsarne, där jag i den stränga vinterkylan målade ett kafé, som skulle öppnas till julen. Då detta arbete var färdigt, reste jag hem till jul. Min broder Herman, som arbetade i Matfors, avvecklade min målarverkstad, sålde så mycket som möjligt till lågt pris och skickade en del verktyg hem till Skönvik.

Efter trettondagen ryckte jag in för värnpliktsutbildning i Sollefteå. Om detta kunde vara mycket att säga, vilket jag dock förbigår. Då jag i maj var färdig med detta reste jag till Stockholm, där jag fick arbete. Jag åkte båt, med Sveabolagets dåvarande snabbgående kustångare Karl XV. En däcksplats kostade fem kronor och för natten hyrde jag en hängmatta för femtio öre, som jag hängde upp i den sköna vännen på mellandäck. Det blev på natten ganska kraftig sjögång och de som hade hyttplatser fick ligga och dunka med båtens rullningar, då jag i min hängmatta tack vare min egen tyngd hade en ganska konstant ställning.

I Stockholm fick jag arbete hos en målarmästare, som bl. a. hade Sara-bolagets arbeten. Jag lärde mig då att känna en del av stockholmskrogarna inifrån t.ex. Reisen, Pilen, Söder och Södergård. Jag minns särskilt köket i källarvåningen på Reisen, där det fanns råttor så stora som små kattor. Vi arbetade om nätterna, efter stängningsdags, och det var då, i nattens tystnad, som dessa restauranggäster smög sig fram.

Jag minns också mycket väl ett arbete i en stor våning på Smålandsgatan, där en tysk diplomatfamilj skulle flytta in. Matsalen skulle målas i mörk ek och familjen hade skickat upp en låda ur en buffé som färgprov. Och nu ryckte ådringsspecialisten in. Han kom först och bestämde grundfärgen och när den torkat kom han och ådrade. Han hade ett litet skrin med färgtuber, penslar och kammar. Arbetet verkade för honom som en lek och resultatet blev förbluffande. Sedan vi fernissat med en halvmatt lack, var den imiterade eken vackrare än den naturliga, hur paradoxalt detta kan låta.

Den här tiden bodde jag i ett hyresrum vid Artillerigatan, som jag delade med en bagare. Detta, att dela rum, var ganska vanligt den tiden. Bagaren började sitt arbete kl. fyra på morgonen, varför jag sov, då han steg upp och gick. Då jag kom hem på kvällen, sov han och på lördagarna for han till sitt hem i Roslagen över söndagen. Vi träffades knappast och jag undrar, om jag hade känt igen honom, ifall vi mötts ute.

För att komma till vårt rum måste vi passera ett av familjens, där ett draperi avskärmade en smal gång åt oss, in till vårt rum.

Den hösten, alltså 1920, gjorde jag en månads repetitionsövning vid Göta Livgarde. Då jag ansågs ha för bristfällig utbildning, i jämförelse med tidigare årsklasser, slapp jag deltaga i den höstens stora västmanlandsmanöver, som i dåligt väder hade varit mycket påfrestande. Jag fick i stället gå högvakt vid Kungl. Slottet oftare än vad som var vanligt.

Efter repetitionsövningen fortsatte jag min kondition till i mitten av november, då jag efter vanligheten blev arbetslös. Under mitt arbete i Stockholm hade jag tillhört fackförbundets avd. 1.

De följande åren, 1921 och 1922, arbetade jag hos målarmästare Andersson, där sonen Arild nu gått in som delägare och i stort sett ledde rörelsen. Firmanamnet var nu också Andersson & Son.

Arild och jag hade ett mycket gott samarbete och vi kände nog mer för varandra som bröder än som arbetsgivare och arbetare. Om jag hade fortsatt i yrket, tror jag också, att jag hade kunnat bli kompanjon med honom. Ofta då vi arbetade tillsammans var det jag som fick tänka på alla praktiska detaljer, då Arild hade mer av konstnärsnatur i sig.

Bekymret för mig var fortfarande att finna någon vettig sysselsättning under vintermånaderna. Jag hade pengar från sommarens inkomst sparade, så detta var inte problemet. Utan det var att jag vantrivdes med att inte ha något att göra.

Vintrarna 1921 och 1922 löstes detta; problem på ett bra sätt.

Sköns fattiggård 1901.Avvecklades 1947 och revs våren 1964

(Ur Sköns Norra Intresseförenings samlingar 01182-1)

Jag fick erbjudande att arbeta på Sköns ålderdomshem, en stor slottsliknande byggnad av sten. Den liknade för övrigt ganska väl den beskrivning som författaren Åke Wassing gör av en motsvarande anstalt i sin bok "Slottet i dalen". Jag träffade uppgörelse om priset för vissa arbeten. Föreståndaren Peder Lundberg var sparsam till snålhet och höll på att driva mig till vansinne med sitt prutande. Jag bodde hemma, men fick mat på anstalten. Jag åt tillsammans med f'öreståndarinnan, rättaren, kokerskan och någon till. Och bättre kosthåll än detta kunde man inte begära.

Då jag målade stora matsalen ville jag ha någon lämplig bård vid taket. Och helst någon som inte var så vanlig. Hemma på min mammas tysktillverkade saltkar fanns en slinga, som var bra. Jag förstorade den till lämpligt format och skar ut en schablon, som jag använde. Alla tyckte att det vår bra, vilket det också var. Jag tyckte mig se minen hos den tyske porslinsmålaren, om han hade kommit och fått se sitt alster i ett ålderdomshem långt upp i Sverige.

Det var intressant att ta del av hur en sådan anläggning sköttes den här tiden. Detta var nog en brytningstid, då många förändringar vidtogs. Barnen t. ex. fick enligt nya bestämmelser inte bo tillsammans med de äldre, utan ett särskilt barnhem inrättades i en närliggande fristående byggnad. Men på den putsade huvudfasaden kunde man högst upp i ett fält fortfarande skönja den urblekta och urvattnade texten "Fattiggård". Och jag tror, att det officiellt fortfarande var fråga om fattigvård i en fattiggård, även om dessa benämningar ändrades till ålderdomsvård och ålderdomshem.

Alla intagna, som inte var orkeslösa, måste arbeta, en del i det stora jordbruket, i svinstall och ladugård, och andra i kök, tvättstuga och syrum.

En särskild sjukavdelning fanns, där kroppsligt sjuka vårdades. Föreståndarinnan var examinerad sjuksköterska.

I en liten cell nere i källaren förvarades en man, som var sinnessjuk. Han måste hållas inlåst. Uppe vid taket i cellen fanns ett litet fönster med järngaller. Han förrättade nästan alltid sina naturbehov på golvet. Jag hjälpte till med att lägga in en genomtryckt korkmatta i cellen, som vi vek ungefär tio centimeter efter väggarna, för att underlätta rengöringsarbetet och minska den stank, som hade förpestat luften. Sådan människoförvaring blev också med tiden förbjuden, och hur det gick för den här mannen vet jag inte, om han kunde få vård på någon anstalt eller om han dog. Detta var ju inte något enkelt problem för styrelse och anstaltsledningen. En sådan här man kunde inte vistas i sitt hem och ingen anstalt kunde bereda honom plats. Att låta honom bo i en av de stora salarna, tillsammans med andra, var helt uteslutet. Jag vet att styrelsen och anstaltsledningen var verkligt bekymrad över detta problem.

En skolsal fanns med en småskollärarinna anställd. Det var ett tjugotal elever. Efter två år fick de fortsätta i kommunskolan vid kyrkan.

En man, som led av epilepsi var intagen. Han kunde inte arbeta, då han när som helst kunde få ett anfall. Då han fick ett sådant, var det så häftigt, att han ryckte loss aldrig så hårt fastsatte ledstänger i betongväggarna, då han försökte att hålla sig fast. Han hade också ständigt sår på huvud och kropp. Han hette Arvid och något efternamn hörde jag aldrig. Han kallades aldrig annat än Sprätt-Arvid. Men han var ändå förnöjd. En vacker vårdag, då en blind man kom och trevade sig fram genom korridoren, tittade Arvid efter honom och uttryckte sin glädje över, att han ändå hade synen i behåll och kunde glädjas åt det vackra vårvädret.

Den blinde mannen kände jag sedan gammalt. Han hade varit arbetare och en av de mest skötsamma. Både han och hans familj hade mycket gott anseende. Så blev han en gång av några bekanta bjuden på sprit, och han drack. Det var sulfitsprit och han blev blind. Då hans hustru hade dött, kunde han inte klara sig själv, utan blev intagen på anstalten. Han bar verkligen sitt kors med tålamod. Klagade aldrig och beklagade sig inte heller. Han lärde sig borstbinderi och hade en liten verkstad i ett källarutrymme. Han hade lärt sig hur många steg det var mellan rummet, där han bodde, och verkstaden, därifrån till matsalen och till en bänk utanför väggen. Han gick sakta och begrundande och den som inte visste, att han var blind, kunde knappast märka detta. Lugnt och stilla levde han fram sina dagar och hans enda ljusglimt var, då någon av hans döttrar, som skapat sig god ställning, kom och hälsade på honom.

Föreståndaren, Peder Lundberg, var en mycket originell person. Han hade tidigare varit inspektor vid Ortvikens sågverk och som sådan gjort sig känd för sin hårda inställning till de anställda och för sitt oförsonliga hat till allt vad arbetar- och fackföreningsrörelse hörde. Han ledde även den här anstalten efter samma ålderdomliga och lite patriarkaliska metoder. Men, troligen på grund av en starkt tilltagande senilitet, kunde han ibland bete sig som en barnunge. Småpojkarna på hemmet utnyttjade detta och retades med honom ibland. De kunde räcka lång näsa åt honom och ropa skällsord. En ramsa som jag hörde löd: "Fabror Lumberg, farbror Dumberg". Då jagade han dem med sin käpp i högsta hugg, men korpulent och ovig som han var, kunde pojkarna lätt hålla undan för honom i korridorerna och trapporna och gömma sig i vinklar och vrår. Lundberg lufsade på och skrek: "Era sakramentskade illvolingar, jag ska väl ge er då jag får tag på er". Men nästa gång han mötte pojkarna var allt glömt och med sin vänligaste röst kunde han fråga dem, vad de nu skulle ha för sig.

Då jag på försommaren år 1922 slutade mitt arbete på försörjningshemmet, fick jag av föreståndaren följande betyg: "Målaren Helmer Wikström från Skönvik som våren 1921 arbetade å Sköns Försörjningshem 312 månader och detta år 4 månader, har under denna tid fört ett i allo nyktert och rekommenderande lefnadssätt samt utfört mycket välgjort arbete både med rumsmöbler och åkdons målningar o. tapetseringsarbeten, är nu på egen begäran ledig från platsen men får återkomma då det finnes arbete, samt rekommenderas till det aldra bästa hos en hvar som är i behof af en målare. Sköns Försörjningshem den 22 juni 1922. Peder Lundberg, hemmets föreståndare".

Jag har givetvis en hel del andra arbetsbetyg från mina olika konditioner. Det viktigaste av dem är naturligtvis mitt utlärlingsbetyg från år 1916. Med Peder Lundberg är den ende som ansett sig böra påpeka, att jag "fört ett i allo nyktert och hedrande lefnadssätt". Ingen tidigare har tydligen kunnat tänka sig något annat. Men Peder Lundberg torde vara ursäktad. Han hade nog mindre goda erfarenheter av en del av de yrkesbröder till mig, som han tidigare anlitat.

Med detta är jag framme vid händelserna sommaren 1922, som var sista året jag arbetade i måleriyrket. Den 1 oktober började jag i tidningsbranschen, och i detta nitt nya yrke var jag verksam fram till pensionsåldern. Min verksamhet som tidningsekonom, men icke mitt privatliv ar jag skildrat i boken ”Mina tidningsminnen”

Till sidans huvud

Till nästa avsnitt