Berättelse 23 16

Sågverksarbete   

Sågverksarbetare.

(Ur Sköns Norra Intresseförenings samlingar 00514)





Är man som jag född på ett sågverk, har man nog någon gång prövat på att vara sågverksarbetare. Då jag fyllt elva år, 1909, var jag samma dag jag slutat skola och anmälde mig för arbete i brädgården. Jag fick anställning. Arbetstiden var sex timmar per dag och lönen var femtio öre, alltså tre kronor i veckan. Arbetet bestod i städning i brädgården, bortkörning av vedrester från kapverk och liknande. Den förman, som vi småpojkar sorterade under, gav oss ackord och vi gnodde på allt vad vi orkade för att förtjäna lite extra. Men då avlöningen betalades ut blev det ändå aldrig mer än de femtio örena om dagen, ibland t.o.m. mindre. Vad som förvånade mig då, och förvånar mig fortfarande, var att de äldre arbetarna inte reagerade emot detta.


 



Något år senare, då jag hade tio timmars arbetsdag, fick jag andra uppgifter. Ett tag var jag ströpojke. Då stabbläggarna bar grövre plank, skulle jag för varje lager på stabben lägga tvärgående bräder, eller ströa. Dessa ströbräder fick jag plocka ihop bäst jag kunde, resa dem mot stabben för att ha dem till hands. Hann man inte med detta, kunde stabbläggarna vräka på mer virke och det kaos, som då uppstod, var inte lätt att reda upp. En gång tog det mig hela frukostrasten att få ordning i en sådan röra. Min mamma, som förstod hur det var, skickade med en kamrat ett paket med smörgåsar, som jag under det fortsatta arbetet fick tugga i mig. De äldre arbetarna visade inget förbarmande, utan många hade t.o.m. roligt åt ströpojkens dilemma. Ganska snart blev man rutinerad och då hände inte sådant här.


Ett tag var jag också märkpojke. Detta var att med ett "märkjärn" av plåt, egentligen en schablon, i regel med röd vattenfärg märka det virke, som utlastades. Tunnare virke märktes bara i en ände och då var det lätt. Virket lastades i en pråm och framänden var alltid åtkomlig. Grövre virke skulle däremot märkas i båda ändarna. Då måste man hålla sig i pråmens bakre del och märka planka för planka. En längre planka kunde ju eljest läggas över en kortare, som sålunda skulle bli omärkt. På någon rast eller vid något avbrott av annan orsak, gällde det då för märkpojken att märka framänden. Då pråmen var fullastad var det alltid något omärkt och då pråmen omedelbart bogserades ut till den på redden förtöjda lastångaren, fick märkpojken följa med och ta sig i land bäst han kunde. Oftast tog fallrepsvakten sin lilla båt och satte en i land. Men en gång i december, då isen hindrade detta, fick jag hoppa på isflaken för att komma över till kajen. Detta var egentligen ett konststycke och jag kom undan med att endast blöta mig till midjan. Jag tog språngmarsch hem och bytte kläder och sedan så fort jag kunde tillbaka, där en ny pråm då var insatt. Men man hade fått vänta på mig någon minut och jag blev ordentligt utskällde. "Din djävla snorhyvel", lät det, "du ska inte gå och dra benen efter dig, utan vara här då vi ska sätta i gång".


På senhösten och i december var det alltid ett problem, att den vattenfärg som användes frös. Och detta var märkpojkens sak att klara. Varken arbetsgivaren eller någon i lastarelaget bekymrade sig om detta. Det var att gå upp till handelsföreningen och hålla sig väl med biträdena och få lite sillake. Var det mycket kunder i butiken kunde man osedd smyga sig ut i "packboden" och med


en tomburk under blusen själv hämta lite saltlake. Då även den möjligheten var uttömd, återstod en sista utväg nämligen att pinka i färgburken och därmed med egen kroppsvärme förhindra att färgen frös.


En gång i december arbetade vi på övertid. Det var risk för att lastångaren skulle kunna frysa inne och bli kvarliggande hela vintern. Arbetet måste därför forceras. Vid tiotiden en sådan kväll, då jag märkte bakänden och pråmen nästan var fullastad, ramlade jag ner till botten av pråmen och svimmade. Om jag fått en törn av en planka eller somnat till, vet jag inte. Men arbetet avbröts för dagen. Den dagen hade jag, vid tretton års ålder, arbetat fjorton timmar.


Ett annat vanligt arbete var att såga "ångbåtsved". Man fick dra ihop trasiga takbräder och annat skravel och såga detta i enmeterslängder samt lägga upp det i travar. För en famn, cirka 1,8 meter i fyrkant, betalades sjuttiofem öre. Att hinna med en famn om dagen var ett styvt arbete.


 

En gång till skulle jag komma att pröva på sågverksarbete. Det var hösten år 1920. Jag var som vanligt arbetslös, sedan jag arbetat i Stockholm under sommaren. Då jag vantrivdes med att gå sysslolös, bad jag min broder Valentin, som arbetade i brädgården på Kubikenborg, att fråga om det fanns något arbete för mig. Brädgårdsfaktorn, han hette Larsson, var en snäll och hygglig man och han lovade att jag fick börja. Han sa till mig, att jag fick gå efter kajen och städa upp lite där jag tyckte att detta behövdes, trava upp lösa bräder och dylikt. För att jag skulle få bättre förtjänst skulle han försöka att få in mig i ett lastarelag. Detta var dock något, som jag helst inte ville. Jag visste vilket hårt jobb detta var och att det för en som var helt ovan var för svårt. Men en dag kom faktor Larsson och meddelade, att jag nästa morgon kunde få börja i ett visst lastarelag, där en plats blivit ledig. Den dagen stannade jag hemma till frukost, förebärande som skäl huvudvärk. Faktor Larsson kom och beklagade, att han varit tvungen att sätta in en annan och att det var tråkigt att mota bort honom för att kunna hålla sitt löfte till mig. Jag avstod ädelmodigt platsen åt den andre. Men en lördag kom faktor Larsson och meddelade, att en man i ett lastarelag, som skulle skofta till klockan tio på kvällen ville vara ledig för att resa till sitt hem på Alnön. Han frågade, om jag hade tillfälle att gå in i hans ställe. För skams skull ville jag inte säga nej, så hygglig som faktor Larsson varit mot mig.


Jag inställde mig alltså till lastarelaget och det var min tur att vara på stabben, d.v.s. att där bära fram och skicka ner virket till transportbanan. Virket var 2,5 x 7 tum, den största dimensionen för att vara en man på stabben. Hade virket varit en halv tum bredare, hade vi fått vara två man enligt gällande avtal.


Orutinerad, som jag var, fick jag säkert slita dubbelt så ont som en som var van vid sådant arbete. Jag blev genomsvettig, slängde av mig ytterkläder, stod till slut i bara en skjorta på överkroppen, fick stickor i händerna och slet vansinnigt. Det var i mitten av december och ganska kyligt och det rök av mig som en ångstod. Sedan det mörknat vid 16-tiden var platsen bredvid stabben som ett mörkt hål, som jag hade en känsla av att sugas ner i.


Fram på kvällen kom ett vrål ifrån kapverket. "Hur fan är det, är stabben slut"? Man tyckte tydligen, att jag arbetade för sakta. Jag tänkte ett tag gå ner till dem och be dem dra så långt in i helvete de kunde komma med sig och sin stabbe, och gå hem. Men jag bet ihop tänderna och fortsatte. Jag tänkte då, som så många andra gånger då det varit motigt, att man ska aldrig tappa sugen.


Då vi vid 22-tiden hade slutat, frågade en av kamraterna, om jag någon gång tidigare haft sådant arbete. Nej aldrig, svarade jag. De tittade på varandra och så sa klamparen: "Ja, då har du förbanne mig gjort det bra".


Detta betyg och lite träningsvärk under de närmaste dagarna var min sista erfarenhet av sågverksarbete.


 


Till sidans huvud

Till nästa avsnitt


 


 

Brädgårdsarbetare, stabbläggare och utlastningspersonal med märk- eller knubbpojkar på 1920-talet

(Ur Sköns Norra Intresseförenings samlingar 00322).

Brädgårdsarbetare på Skönviks sågverk på 1930-talet

(Ur Sköns Norra Intresseförenings samlingar 00322)