Berättelse 23 1

Sågverket

 

 

Skönvik ligger vid en smal kustremsa på omkring tre kilometer som slutar i Timråviken, vid Merlobäckens utlopp. All mark vid vattnet var belagd med sågverkets anläggningar. Bostadshus och andra byggnader låg ovanför sågverkets anläggningar, i den starka norrsluttningen. På samma sätt som en del industriorter, t, ex. järnbruk och glasbruk, i dagligt tal kallades "Bruket", sade man om den här platsen alltid "Sågverket". Ägarna, Skönviks AB, kallades på samma sätt alltid "Bolaget". Jag kommer i fortsättningen att använda dessa benämningar.

 

Skönviks sågverk, arbetarbostäder och Gångvikens municipalsamhälle.

T. h. Östrands fabriker. I bakgrunden Timrådalen. Bilden är från 1930-talets början.

(Ur Sköns Norra intresseförenings samlingar 02092)

 

 

I en grupp för sig låg såghuset och hyvleriet, eller sågen och hyveln, som den vanliga benämningen var. Intill sågen låg pannrummet med sina stora ångpannor, som slukade stora mängder bränsle, samt maskinrummet med sin stora ångmaskin och en del andra maskiner, t. ex. generatorer för framställning av den elektriska energi, som erfordrades.

 

Nedanför sågen låg timmerbommen, där man tog emot timmerflottar från sorteringsverken, mest från Lövudden i Indalsälven, men även från Ljungan. Från bommen matade man på transportörer in timret till sågramarna, och det var stora mängder som erfordrades.

 

Väster om sågen låg en del verkstadsbyggnader, en mekanisk verkstad med god utrustning, en snickareverkstad med bl. a. modellsnickeri, gjuteri, materialförråd o.d. Därefter kom pråmbacken, där bolagets många pråmar av olika slag byggdes och reparerades. vidare fanns en slip, för uppläggning och vinterförvaring av bolagets bogserbåtar samt även någon passagerarebåt.

 

Denna del av sågverket kallades Stranna. Tidigare hade namnet varit Boviksstranna. Jag förmodar, att Stranna var det dialektala uttalet av Stranden. En motsvarighet fanns i andra änden av samhället, mot Gångviken, där en stor gropliknande inbuktning av Alnösundet kallades Gropa.

 

Längst bort på Stranna låg kolbacken, en liten värld för sig. Dit fraktades ribb från sågen som restes till milor. Kolarna hade inga bestämda arbetstider, utan var sina egna herrar. En tänd kolmila måste ju vaktas dygnet om. Träkolet lagrades i ett stort skjul och hämtades av köparna i stora pråmar. Då träkolet var ganska lätt, rymde varje pråm en stor volym. Varje pråm betjänades av en man, en pråmskeppare, som hade sin styrhytt och kajuta akterut. En bogserbåt, ofta från Ljusne järnbruk i Hälsingland, hämtade ofta två till tre sådana pråmar.

 

Österut, mot Alnösundet, gick en cirka fyra meter hög bana, och på ömse sidor om denna låg brädgården. Den var regelbundet indelad som en stadsplan av Erik Dahlberg, med större och mindre gator, kallade gångar, och i kvarter, kallade kvartal. I varje kvartal stod regelbundna rader stabbfötter, vilka utgjorde underlag för virkesstaplarna, eller stabbarna, som benämningen var. De som bar virket från högbanan till dessa stabbar kallades följaktligen stabbläggare. Brädgården skars av på mitten av ångbåtskajen, som var tilläggsplats för de fem passagerarebåtar, som anlöpte platsen på sina turer till och från Sundsvall.

 

På högbanan gick ett elektriskt lok, av någon outgrundlig anledning kallat ekan, som drog vagnarna med det sågade virket till brädgården och det hyvlade till det stora skjul, som var sågverkets sista utpost mot Gångviken.

 

På grund av den starka norrsluttningen orkade solen under några vinterveckor inte över den höga skogskammen till oss. I Östrand och Vivstavarv, som låg mitt emot Skönvik, flödade solskenet, men vi befann oss på skuggsidan. Mamma, som inte var van vid sådant, längtade intensivt efter att på nytt få se solen i vårt kök, som låg åt söder. Och en viss dag, i mitten av januari, hände detta. Mamma visste precis vilken dag det var. Var det klart väder, vilket det i regel var den här årstiden, kunde hon på ett sätt som nästan var en liten ceremoni hälsa de första strålarna. Jag minns så väl hennes ord: "Välkommen åter, kära sol'." Och för varje dag steg nu solen högre och högre och delade med sig mer och mer av ljus och värme.

 

Mycket av det gamla är nu borta. Såghuset med pannrummet är rivet liksom skolan med tillhörande byggnader. Brädgården, där det i min barndom rådde ett rastlöst liv, är bevuxen med lövskog

 

 

 

Hemsideansvarig:

Web-ansvarig :Bengt Wiklund epost: bengt.wiklund@alnon.eu