Berättelse 08

Sund är hemma för mig.

 

Intervju med Jan Johansson av Peter Larsson 2004.

 

 

 

 

Sågbyggningen år 1926

Jan Johansson är född 1935 i Sågbyggningen i Sund.

 

- Min ungdom och uppväxt har jag haft på Sund, säger Jan.

 

Fortfarande åker Jan ett par gånger varje sommar "hem" för att få känna av atmosfären.

 

Sågbyggningen var en fastighet som rymde 16 lägenheter. Varje lägenhet bestod av ett rum och kök, vedspis i köket och kakelugn i kammaren.

 

Pappan tog hem ved från brädgården, knubb, som barnen fick trava in i vedboden.

 

I vissa ettor var det extra trångt speciellt för familjer som hade många barn och som var vanligt på den tiden.

 

 

- Vi hade utedass men det var inte något problem med det, säger Jan, problemet var att hålla sig tills att man kom fram.

 

 

Vattnet fick man hämta i en brunn som låg ett hundratal meter från fastigheten.

 

Om man skulle få omtapetserat i en arbetarbostad var urvalet av tapeter begränsat, tjänstemännen däremot hade flera tapetmönster att välja bland.

 

Nere på sågverksområdet fanns det en tvättstuga som var uppdelad i två rum, en för tjänstemän och en för arbetare. Rummen såg likadana ut. Det enda som skilde var att tjänstemannafruarna fick veden inburen av gårdskarlar, medan arbetarfruarna fick bära in den själv.

 

Ofta anlitade tjänstemannafrun någon arbetarkvinna till att tvätta åt sig vilket var en möjlighet för dem att tjäna någon krona extra. Mycket av vardags-tvätten kokades på spisen i det egna köket.

 

F. d. arbetarbostäderna Hällan 1 och 2, byggda 1870. De första av Sund AB till privat ägo avyttrade fastigheterna.

 

De flesta kvinnorna var hemmafruar, som tog de extra jobb som stod till buds, främst sommartid då bolagets jordbruk behövde extra arbetskraft till skörden.

 

Jans pappa arbetade i bommen på sågverket. Därifrån transporterades timret i rännor till såghuset där det sågades.

 

I Alnösundet gick det bogserbåtar som drog timmer från sorteringsverken i Lövudden och Njurunda. De gubbar som jobbade i bomkojan rodde ut till släpet, lossade och drog in de buntar som sågverket skulle ha.

 

Jans pappa, född 1888, var av den gamla stammen. Det innebar bl.a. att han inte kunde tänka sig att delta i hushållsarbetet. Han kunde inte gå ut och damma en matta eftersom det fanns risk att någon "kärring" skulle se honom.

 

Första gången när han som pensionär diskade hade han mycket nogsamt låst dörren till köket och när Jan frågade honom varför svarade han att inte ville stå och diska om det skulle komma kvinnfolk på besök.

 

Sunds trädgård 1928 med växthus och drivbänkar med sommararbetande ungdomar

Pappan var också en föreningsmänniska med ett starkt fackligt engagemang. Han åkte ofta till Stockholm och deltog i centrala förhandlingar. Han var även aktiv inom konsumrörelsen och var mycket principfast. Han tillät t.ex. inte mamman att handla i någon annan affär än Konsum.

 

Det skulle vara konsums varor.

 

Mamman ansåg att privathandlarnas vetemjöl var bättre än Konsums och skickade därför efter mjölet i smyg med en grannfru. Sedan tömde hon över mjölet i en konsumförpackning, så att pappan inte skulle märka något.

 

När pappan kom hem från jobbet klockan 17.00 serverades det kaffe och smörgås. Sedan satte han sig i kammaren och lade patiens. Kvällsvarden åt familjen klockan 20.00. Den bestod av kornmjölsgröt och lingonsylt. En halvtimme senare gick de och lade sig.

 

På sågen var det avlöning varannan fredag. Då kom pappan hem med sitt avlöningskuvert och lade 100 kronor i skrivbordslådan. Det skulle räcka för mamman att handla för i två veckor. Det hade det ingen betydelse om det var en storhelg eller en vanlig "blåvecka". Mamman drygade ut matkassan genom att baka allt bröd själv och familjen hade också andelsgris och odlade potatis hos en bonde i Finsta.

 

Pappans ansvar i hemmet var att se till att det fanns ved. Vattnet och slaskhinken bar barnen.

 

På hösten gällde det att lägga upp förråd inför vintern. Plocka lingon var männens uppgift. Ett 20-tal gubbar med kontar anlitade en åkare, som skjutsade dem på flaket till bärskogen. Oftast gick färden mot Liden eller Holm. När gubbarna kom hem på kvällen visade det sig vilka som tagit uppgiften på allvar, berättar Jan. Det förekom att några istället delat på en ”halvliter”.

 

Till husen hörde jordkällare där familjerna lagrade sitt vinterförråd. Under kriget fungerade källarna även som skyddsrum. Som barn var det obehagligt att se människor som sprang omkring med gasmasker vid övningar, minns Jan.

 

När isen frös till på vintern blev det dåligt med arbete i sågen. Då åkte pappan iväg till skogen och högg timmer istället. Han var ofta borta flera veckor i sträck. Även Jans mamma arbetade i skogen som kocka.

 

Spårvagnsanhalten var alldeles utanför huset. Som grabb åkte Jan ibland till stan för att gå på bio. En biljett till stan t.o.r kostade 40 öre, bion 50 öre. För den återstående tioöringen köptes två kola. På första maj var det lite festligt, minns Jan. Då gick det alltid dubbla spårvagnar med flaggor till stan. En vagn stannade i Sund medan den andra fortsatte till Skönvik som var ändstationen. Sedan gick de tillsammans till stan. Det var väldigt mycket folk som skulle in på demonstrationen.

 

Det var viktigt att lyssna på TT-nyheterna under krigsåren. Det var den enda kontakt man hade med yttervärlden. Om folk var ute på gården ropades de in när det var dags för nyheterna.

 

Utbudet i radion var begränsat, men dagens grammofontimme var ett populärt inslag. På lördagskvällen var det gammeldansen man lyssnade på. En enda familj på Sund hade privat telefon under Jans uppväxt.

 

Jans farfar hade vandrat upp från Värmland när sågverket byggdes. Farfadern hade till en början bott på Hällan, den sydligast belägna arbetarbostaden på Sund. På den tiden fanns det ingen väg från Hällan till Sunds sågverk utan farfadern fick gå på en landgång via brädgården för att ta sig till arbetet.

 

En sak som man fick lära sig hemma och som var det viktigaste var ärlighet och att göra rätt för sig, säger Jan.

 

Han var uppfostrad att man absolut inte fick köpa någonting på avbetalning. Det har varit rättesnöret för Jan hela livet.

 

Jan slutade skolan efter sju år. Sitt första sommarjobb hade han på Sunds handelsträdgård. Där hjälpte han till med att rensa land och vattna blommor.

 

Det var två trädgårdsmästare och fyra anställda på trädgården. De skötte brukets planteringar men sålde även blommor.

 

Sköns gravkapell, uppfört 1890 efter ritningar av maskinisten på Sunds sågverk, Jonas Håberg i Finsta

En av arbetsuppgifterna för de sommararbetande skolungdomarna var att leverera kransar till gravkapellet vid Sköns kyrka. De använde en stor tvåhjulskärra för transporten. Det var ganska branta backar till kyrkan så det var ett tungt arbete.

 

Om någon hyresgäst dog i bolagshusen hämtades kistan och kördes upp till kyrkan med häst och vagn. Bolaget hade en stor svart likvagn. Det var en man som hette Dahlsted som skötte transporterna. Vid dessa förrättningar var han klädd i svart och hade hög hatt. Dahlstedt var förste kusk vid bruket och lite barsk. Hans uppdrag och hans klädsel bidrog till att folk hade respekt för honom, speciellt barnen. Det fanns en vördnad för döden och varhelst ekipaget drog fram så stannade folk och lyfte på mössan för att hedra den döde. Var det en arbetare som dött var det en häst förspänd och var det en tjänsteman var det två. I övrigt skötte Dahlsted hästarna som bruket hade. Jan berättar, att det fanns ca tio hästar på Sund. Det var många sysslor som sköttes med hästtransport på 1940-talet, vedkörning, tömning av dasstunnor o.liknande. Även i jordbruket användes hästar.

 

På Sunds jordbruk fanns det ett 40-tal kor. De som arbetade på jordbruket var två mjölkerskor, två Rättare, en ladugårdsförman och ett par ladugårdsarbetare. Jordbruket upphörde ungefär samtidigt som sågverket lades ned i slutet av 1940-talet.

 

Vi sågverksbarn som bodde på Sund lekte inte med bruksbarnen, berättar Jan. Man höll sig till den kategori som man tillhörde. Sågverksbarn gick till sågen och bruksbarn gick till verkstaden när det var dags att söka arbete.

 

Sunds AB Jordbruk. Stallet med stallplan 1946. Hästen Ajax med stalpkärra är beredd för dagens sysslog

Jan hade för egen del ingen önskan att gå i sin fars fotspår. Han hade mer dragning till affärslivet. Hans första arbete som 15- åring, var som springpojke på Konsum alldeles i närheten av Sågbyggningen. Inga varor var förpackade utan såldes på lösvikt och skulle vägas och paketeras. När det var lite att göra i butiken fick Jan stå ute i packboden och packa socker. Då gällde det att se till att det inte följde med råttlort i påsarna, den fick man plocka bort.

 

Varannan fredag när det var avlöning på bruket kom det alltid en fru vid stängningstid med en 25 liters fotogendunk Hon skulle köpa bränsle till elementen. Då måste man först ut i boden och fylla på behållaren och sedan skjutsa den till Sjöbyggningen.

 

- Det blev övertid, men ingen ersättning för det, berättar Jan.

 

 

På vintern åkte man spark när man levererade varor, annars cykel. Kunderna handlade på bok och betalade när det blev avlöning.

 

När det bestämdes att det skulle säljas mjölk i butiken, måste den byggas om. Av hälsoskäl måste det vara en separat ingång till mjölkbutiken. Kunderna hade med sig egna mjölkhämtare som fylldes på.

 

 

 

 

 

Förutom Jan arbetade en konsumföreståndare och tre biträden där. Fördelen med arbetet som springpojke var att det kunde bli någon 25-öring i dricks.

 

Jan minns kooperativas julskyltning. Då sattes det fernissaburkar på en spark framför affärsdörren. Alla kök skulle fernissas till jul. Så det var en stor produkEfter några år började Jan på bruket som skrivbiträde hos en förrådsförvaltare. Där blev han kvar till det var dags att rycka in i lumpen. Efter muck blev han arbetslös. Han blev erbjuden att börja på verkstan och köra truck. Han tackade dock nej och började i stället arbeta i butik i stan.

 

Janne tycker att några bolagshus på Sund hade kunnat bevarats.

 

Sågbyggningen med 7 lägenheter., byggd 1895. Revs 1959

Sågbyggningen var ett typiskt sågverkshus som kunde ha bevarats. Där blev det istället en parkering. Bredvid fanns en fint belägen gravkulle, där vi var och lekte som barn, men finns inte heller längre kvar. Ringbyggningen var också ett hus som inte låg i vägen för någon nybyggnation

 

I Sågbyggningen gick tio personer ihop och köpte ett krocketspel. Enda chansen att få spela var när någon av de ordinarie spelarna skulle in och äta. Det fanns dom som var så dåliga förlorare att de bröt sönder sina klubbor vid förlust.

 

Ett annat tidsfördriv var att sitta i någon vedbod och spela kort. På lördag eftermiddag när gubbarna slutat jobba gick de hem och tog på sig rena blåkläder och satte sig sedan på vedbodsbron och pratade.

 

Skönviks folkets hus lockade med fredagsbio, lördagsdans, och söndagsbio. Det var vad man roade sig med då. Det ordnades även surströmmingsfester på gårdsplanen eller uppe på någon vinda.

 

Det var mycket barn på den tiden. Det var stor sammanhållning när man växte upp. Det var enkla lekar, mest blev det rymmare och fasttagare, eller kurragömma beroende på årstiden. Ibland pallade vi äpplen på trädgården. Eller hartsade rutor hos några familjer som man tyckte att det var roligt att reta. Vi lekte ofta vid vattnet, gjorde flottar och gympade på timret. Det var viktigt att kunna simma.

 

Livet var mycket enkelt på Sund, säger Jan Johansson, men ändå trivsamt. Han beskriver sin uppväxt som lugn med mycket gemenskap. Man tog hänsyn till varandra.

 

 

 

 

 

 

 

 

T

Skönviks Folkets hus på 1940-talet. Återinvigd efter brand 1929. Nedbrunnen 1993.

Handelsföreningen den 8 mars med 243 medlemmar

Hemsideansvarig:

Web-ansvarig :Bengt Wiklund epost: bengt.wiklund@alnon.eu