Berättelse 05

Huset nära sjön

Avskrift av intervju med Lydia Jansson

 

 

Lydia Jansson med kaffepannan på vedspisen i köket i Sågbyggningen i Sund

Sjöbyggningen med 7 lägenheter byggd 1895. Revs 1959

Lydia Jansson flyttade till Sjöbyggningen på Sundsbruk 1933.

 

Sjöbyggningen som var bostad för arbetare på Sundsbruks verkstäder låg nära intill Alnösundet, längst ner på Sundsbruk efter verkstäderna och på gränsen till Gångviken.

 

”Vi hade båtbrygga strax intill huset”, berättar hon.

 

 

Jag träffade henne i hennes nuvarande ljusa och trevliga lägenhet i Finsta. Hon flyttade hit den 16 september 1960, ett datum som hon mycket väl kommer ihåg. Man kallade det nybyggda hyreshuset för ”Bruket” eftersom det var i huvudsak ”bruksbor ” som flyttade dit när bolagets arbetarbaracker skulle rivas.

 

 

”Man hinner med mycket om man börjar i tid”, säger hon, och kanske tänker hon på att hon var sjutton år när hennes dotter Margot föddes.

 

 

Lydia är 89år gammal och det är 44 år sen hon flyttade från Sjöbyggningen som var ett tvåvåningshus med vind och med sex lägenheter med tre lägenheter på vardera gaveln.

 

 

Väglössen var nog inbyggda i väggarna och det var jobbigt, säger Lydia. Det är bra att man slipper detta nuförtiden.

 

Det var trivsamt i huset, aldrig något bråk eller ovänskap, inte ens mellan barnen.

 

Strax utanför huset i höjd med andra våningen fanns en stenmur och på den höjden gick spårvagnen från Sundsvall till Gångviken. Spårvagnen gick så nära huset så att man trodde att den gick på taket. Vi vande oss med den och stördes inte nämnvärt. Det var inte mycket till utsikt vi hade när stenmuren låg alldeles utanför våra fönster. Spårvägsanhalten låg alldeles intill så man behövde inte gå så långt när man skulle åka.

 

Till affären, Kooperativa, på Sund var det däremot en bra bit att gå.

 

Spårvagn nr 50 sattes i trafik 1950 och kallades allmänt för "Nyvagnen" Spårvagnen hade dubbeldörrar som var så snålt tilltagna att det inte gick att få in en barnvagn.

 

Lägenheten bestod av ett rum och kök. Dottern Margot som bor i Timrå föddes där 1933. Hennes make, Sven jansson, är också född i Sundsbruk i arbetarbostaden om ligger Härnösandsbyggningen som låg ovanför Sjöbyggningen och intill järnvägen.

 

Lydia växte upp på Skönvik. När Lydia var 15 år gick hon med i SSU som då höll till på Skönviks Folkets hus. – ”Det var roligt, minns Lydia, de andra medlemmarna var mycket äldre och pratade om sådant som inte var så lätt att förstå sig på när man är så ung som jag var då”

 

Det var dock intressant att var med i SSU. Ofta blev det lite dans på slutet. Det var på en sådan dans hon träffade maken Sven.

 

Sven arbetade på Sundsbruks Verkstäder i järnverkstaden och där började även Lydia att arbeta som svetsare i 30.års åldern. Hon lärdes upp av en ingenjör som var mycket noggrann. När kriget bröt ut och mannen blev inkallade då fick ”fruntimren” ta männens arbete. Det var även många kvinnor som arbetade på brädgården och sågen.

 

Det var inget märkvärdigt arbete, säger Lydia blygsamt, jag hade många kvinnliga arbetskamrater.

 

 

Lydia arbetad även på Plåtmanufaktur där de gjorde diskbänkar och hennes arbete bestod bl.a. av att svetsa fast muffarna som sitter under diskbänkarna. Att svetsa element ingick också i arbetsuppgifterna.

 

Kvinnorna tjänade bättre än männen, fortsätter hon, fast männen hade mer betalt per styck och per timme. Detta förklarar hon med att kvinnorna gjorde sina arbetsmoment mycket snabbare.

 

”Om ett fruntimmer stod vid en maskin och en karl stod bredvid och de tog material ur samma låda var fruntimret snabbare” räknade hon ut.

 

För att spara tid gällde det att inte göra samma rörelse många gånger, konstaterar hon. På Plåtmanufaktur delade två på en dag, en hade förmiddagsskift och den andre eftermiddagsskift. Den som hade förmiddagsskiftet arbetade alltid lördagen.

 

De första åren Lydia var gift var hon hemmafru och de levde på makens lön.

 

Skönviks Folkets hus i Gångviken. 1923 byggdes huset och verksamheten startade. Det först uppförda huset totlaförstördes vid brand 1929. Fotot föreställer det hus som uppfördes efter branden. Detta hus totalförstördes genom brand 1993

”Man fick lära sig hushålla. Jag sydde kläder själv. Maken Sven ”festade ”inte och det var det som gjorde att det gick ihop, tror Lydia.

 

Lydias mamma bodde på Skönvik och svärmor på Skönsberg. Båda två behövde hjälp med tvätten och veden några gånger i veckan. Det var bara att ta spårvagnen och åka emellan. På somrarna åkte man cykel, den använde man flitigt på den tiden.”Du vet, fortsätter Lydia, gammalt folk som har vedspis vill att det skall brinna hela tiden”.

 

Sjöbyggningen var gammal, ca 80 år när Lydia flyttade dit. Farstugorna hade aldrig varit målade, tak och väggar var ”målade” bruna av solen och av ålder.

 

En gammal sundsbruksbo som utvandrat till Amerika kom hem till Sundsbruk 35 år senare och träffade då ingenjör Gidlöf på verkstaden som han lekt ihop med som barn. ”Det är fortfarande ingen färg i trapphusen, hade han sagt” Kort tid efteråt kom målare Jansson och målade.

 

Familjerna som bodde i Sjöbyggningen fick hämta vatten i en brunn på gården där också utedasset var beläget. Det var först i slutet av 1940-talet och början av 50-talet som det drogs in vatten i lägenheterna och toalett installerades i trapphuset.

 

 

Tvättstugan fanns på gården och där kokades tvätten i en stor gryta. Ved och vatten fick man själv bära in. Det var inget arbete man gjorde i onödan, bara när det var tvunget.

 

Hygienen sköttes för det mesta i handfatet i köket där man skrubbade så gott det gick. Möjlighet till varmbad fanns dock att få hos bolaget.

 

Vi badade på Sunds sågverk där det fanns varmvatten och två badkar. Man fick beställa tid hos en fru på sågen. Det kostade 25 öre att bada.

 

Efterhand blev det en varmvattenledning på verkstaden så man kunde gå dit på kvällen och tvätta sig.

 

Lydia kommer inte ihåg så mycket av när sågen lades ned 1947, det var liksom ett ”gäng” för sig de som arbetade på brädgården och sågen. Hon kommer dock ihåg att de fick arbete alla som blev friställda. De flesta började arbeta på Östrandsfabriken.’

 

Det är mer långsamt att bo i ett sådant här ”modernt” hus, konstaterar Lydia. Om det var tråkigt någon kväll i Sjöbyggningen kunde man alltid knacka på hos någon granne. Många gånger ville de spela kort. Det går inte för sig nuförtiden. Alla håller sig för sig själva, man vill inte bli känd nu för tiden.

 

 

Lydia Jansson dog 2008

 

Hemsideansvarig:

Web-ansvarig :Bengt Wiklund epost: bengt.wiklund@alnon.eu