Berättelse 04

Minnen från Björkebo brnkoloni


Av Marianne Eriksson, Lind.


 


I mitten av 1940-talet var jag på kolonin under två eller tre somrar. En av somrarna tillsammans med min äldre syster Siv.

Även min andra syster, Britt och en av mina bröder, Leif, har varit på kolonin under 1940-talet. Anledningen var att vår far hade TBC och vistades ömsom i hemmet och på sanatoriet i Sundsvall.

Trots att jag tyckte mycket om att vara på kolonin är det märkligt att jag kommer ihåg så lite av vad som hände under dessa två-tre somrar.

Några minnen finns dock kvar trots att det nu är över 60 år sedan jag var där.

När vi skulle gå in i matsalen för att äta fick vi ställa upp på två led och gå in till två långa matbord.

På torsdagar fick vi ärtsoppa och jag kommer ihåg att när barnen sa´ att vi skulle få ärtsoppa så sa´ jag att jag inte visste vad det var. Det var pinsamt när jag såg att det var vanlig ”ärter med fläsk”. Hemma sa´ vi inte ärtsoppa utan ”ärter och fläsk”.

Vi fick gå till Ortsjön och bada, hur ofta vet jag inte. Fortfarande kan jag känna dofter när vi gick på stigen till badet och hur det kändes att barfota gå på trädrötter, stenar och barr.

Vi fick åka efter häst till Sjöle´ns varje sommar och jag tror det var vid ”slåttana”

Jag kommer inte exakt ihåg vad vi gjorde på dagarna förutom att bada men troligen lekte vi mycket och jag kommer ihåg att vi fick saft och bullar.

Sovsalen var stor med många sängar. När vi skulle sova var många av barnen rädda för de trodde att några ”gubbar” tittade in på natten.

När jag talade om detta för mamma när hon hälsade på förklarade hon att det var skuggor från björkarna utanför som vi såg. Jag litade så starkt på det hon berättade och därför blev jag inte rädd mer.

En sommar ramlade jag och bröt höger arm. Vad jag minns är att jag fick armen spjälkad men ingen smärta och inget besök hos läkare.

Min äldre syster, Siv, som var samtidigt med mig på kolonin sjöng väldigt bra men var blyg och stod bakom dörren vid ingången när hon sjöng. Hon sjöng sången ”I en sal på lasarettet”.

Pojkstreck fanns det förstås och ett som jag minns var då två pojkar band fast en tredje vid ett träd, därefter drog de en träpinne genom en myrstack och stack in den i hans mun. Det smakade säkert inte gott.

En sommar dog en flicka och vi fick åka till kyrkan när hon skulle begravas. Ett mycket starkt minne från den dagen var att psalmen ”Bred dina vida vingar” sjöngs. Då tyckte jag att det blev ljust i kyrkan,

Sista kvällen vi var där fick vi vara uppe länge och leka och ha kuddkrig.

Det många såg framåt emot var att vi fick strutar med kaksmulor i.

Det var en bekant till Tant Sundström som hade bageri och därifrån fick vi kaksmulorna.

När de här olika händelserna inträffade kommer jag inte närmare ihåg men min känsla för livet på kolonin har för mig alltid varit en glädje i sig.

Någon jag aldrig glömmer är ”tant” Sundström. Jag minns henne som en mycket snäll och trygg person som alltid på något vis var känslomässigt närvarande även när hon inte var i min omedelbara närhet.